Festarn löper och lipar över ett brev

Bröt den vita period jag kultiverat under dalaveckan samt veckan innan det genom att gå lös på alkoholen vid tre olika tillfällen under förra veckan. Givetvis lika fabulöst som alltid, men jag känner att efter sensommarens/höstens ständiga excesser så krävs lite motvikt och reson. Jag är ju ändå fast övertygad om det förträffliga i Platons "dygdiga leverne". Sedan kan ju dygdernas realiteter variera från person till person, och undertecknads lättjeribba ligger möjligen en bra bit över gemene mans, men... Alkohol du vet; dom säger att det är nått vi inte tål...

Nu har jag dock levt i avhållsamhet sedan i söndags. Och på lördag blir det back on the juice! Tordi anordnar ju magnifik julfest, och en julfest utan mustiga brygder och vansinniga glögger är ju unheard of. Platon har till och med skrivit in det som extra klausul i en av sina Sokrates-dialoger; "idkas yulfeistlighet förväntas människa och best förenas på samma sinnliga nifvå".

Var förövrigt uppe på berget med Enzo förut och sprang en vända. Goddamn, efter den lilla snö som kom häromdagen så har de där onda längdskideclownerna lyckats smeta ut skiten och breda ut sig i samtliga elljusspår i skogen. Vingliga fånar i toppluvor och tights all over the place. Balls! Efter en harrang okvädesord blev det till att bita ihop och inviga säsongens första runda på asfalt. Helt ok ändå. Det låg ett tunt dämpande lager snö på gångvägen och utsikten över stan från den sträckan är magnifik när det är mörkt.

Annars kan jag konstatera att nya löparskor bör inköpas. Köpte detta paret under mellandagsrean förra året och efter det att vi adderade en löpningsdag i veckan samt ökade distansen i somras så har slitaget blivit avsevärt hårdare. Har flera hål i tyget och sulan är typ blank och har slitit igenom till det stötdämpande materialet vid stortån. Bara att hålla tummarna för att dom håller ihop till årets mellandagsrea då ett nytt inköp planeras. Snål? Beüg!

Avslutar med en forskningsrapport: Efter en sex år lång vetenskaplig studie kan jag nu konstatera att Thåströms "Brev till 10:e våningen" är den bästa låten som någonsin skrivits av en svensk artist. Detta kanske inte säger så mycket eftersom svensk musik nästan uteslutande har den föga charmerande lokalt-coverband-ger-sig-överentusiastiskt-på-Dylan-vibben som utmärkande karaktärsdrag, men Thåström verkar flyta runt i en livboj ovanpå gödselgropen.

Försöksdeltagare bestod av mig själv och metod har varit avnjutning vid soffjäsning, nattkörning och salongsberusning. Varje session resulterade i kraftiga manifestationer av klump-i-hals, sentimentalitet och ett sug efter att ringa upp gamla vänner som man egentligen inte har något gemensamt med längre. Ett helt objektivt, empiriskt belagt och extremt signifikant resultat som bara kan betyda att vi har att göra med ren genialitet som tidigare aldrig skådats inom Sveriges gränser. Var det någon som kväkte "Kent"? Seriöst; jag spårar ditt IP och kommer över och klubbar dig till underkastelse med din Melodifestivalskräkande platt-TV! Kent. Jeez...

"Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev

Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort

Det är kväll här och jag jag har fyllt
mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting
Tungt sjukhus på Rådgsvedsgår'n
och söndagsfyllorna på Skebohov
Kommer du ihåg och Lena pling plong
var bara sjutton år

Är det is på fotbollsplan i år
Står trettonvånginshuset kvar
där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester
där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte brajj för första gången
Och hur många timmar har man väntat
där nere på stationen
På nån eller nåt som aldrig aldrig kommer
Och det känns som om det var hundra år sen
eller om de va igår

Köpenhamn är bra om man inte vill vara med
Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själ
Jag gillar barerna i mitt kvarter
Och månen här är den vackraste som jag vet
Man kan leva ett liv här i hemlighet

Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om den här vintern nånsin nångång
kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst upp i tornet
Tills dess ha det gott
Och sköt om dig
Ta det lugnt
Hälsningar från mig"

Myskotrippen

Sitter i en timmerstuga vid Siljan i Dalarna och njuter av att vara dåligt uppkopplad, omgiven av tystnad och episk natur. Enzo behövde åka upp hit en sväng i sin kamp om världsherravälde och jag kände att det vore ljuvt att komma bort från, öh, typ allt ett tag så jag hängde på.

Existensen här är skum. Vi åkte från Skövde runt två i söndags och pressade så många mil som möjligt innan mörkrets inbrott eftersom det var en visuell fröjd att färdas genom det dimhöljda novemberlandskapet. Det blev mörkt ungefär när vi kom in i Dalarnas län och dimman tätnade avsevärt. Efter ett stopp på en folktom och halvsliten (men på något Roy Anderssonskt sätt tilltalande) pizzeria i Vansbro plöjde vi den sista streckan upp mot Leksand genom skogar och i princip noll visibilitet.

Och på den vägen har det varit. Eftersom min dygnsrytm som vanligt är helt flippad och dimman har legat tät sedan vår ankomst så är det klurigt att få ett reellt grepp om omgivningarna. Antingen är de insvepta i något slags sagolikt dis eller så är de punktvis belysta av elljus i mörkret. Känns rätt gött. Eskapism i ordets rätta bemärkelse.

Veckan har annars i princip bestått av studieundvikning, glögg- och mustdrickning, stugjäsning, naturvandring, Leif GW Persson-dyrkan, motionering, läsning av Hunter S. Thompsons "Hell's Angels" samt fortsatt Stonesfeber. Tåls att repeteras: da-yum va bra nya "Brussles Affair" är! Köp den nu. Annars är du dömm i hövvet. Och bieug.

http://www.stonesarchive.com

Hä, dags att tända brasan, krypa upp i soffan, slänga på ytterligare ett "Veckans brott" och mosa in en påse jordnötsringar i fäjset. Håll till godo med några bilder från häromdagen, arrangerade på ett vrölfult sätt eftersom jag inte orkar lista ut hur man applicerar en för ändamålet lämplig tabell...

I en svart hiss, på väg ner. Och upp. Och ner. Och...

Psychopendling tycks vara "det senaste" i mitt huvud! Den tidigare nämnda studieinducerade nervigheten fortsatte under gårdagen och gick från total harmoni under dagen ersatt med vansinniga demoner efter mörkrets inbrott. Hysteriska visioner av akademiska fadäser, studielånstsunamis och parkbänksalkoholism. Det hela var så klychigt överdrivet att man typ tog ett kliv ur sig själv och bara skådade förloppet med en skepsisblandad förundran. Det verkar som om jag är för krass som person för att utveckla en full-on psykos. Finns alltid en bit kvar av hjärnan som liksom inte köper det hela. Ett unikt hån- och bögförklaringskortex...

Hursomhelst, jag kickade mitt eget ass med ett vanvettigt träningspass i ren trotsrespons och balsamerade psyket med en djupdykning i Brucans "The Promise" platta under en svalkande kvällspromenad. Fungerande medicin kunde konstateras. Hade inte riktigt kommit in i den plattan än, och var aningen skeptisk till kritikernas stående ovationer när den släpptes härom året, men nu kändes det som om bitar började falla på plats... Tycker fortfarande inte att det är en fem-av-fem-platta som typ stentavlor alá "Darkness on the Edge of Town", men en habil fyra i alla fall.

Denna dag har även bjudit på vilda svängningar, men åt det mer angenämare hållet. Vaknade förvånansvärt harmonisk med tanke på att dagen skulle spenderas harvandes framför datorn med en av alla de sjukt triviala och tidskonsumerande uppgifter som tidigare nämnda hokuspokuskurs envisas med att bitch-slappa en med kontinuerligt. Pinar mig själv ur sängen runt åtta och slår mig efter en snabb frukost ner med dagens första kaffemugg, börjar smårota i uppgiften och browsar samtidigt den vanliga rundan online. Och där står det. Ingen förvarning. Inga press-releaser. Ingen hype whatsoever...

Stones har öppnat valven!!! Det finns en Gud, och han varde Keef! De har under natten släppt en officiell version av den legendariska bootlegen "The Brussels Affair". 1973, Mick Taylor, tunga bränslen, Stones på peaken av sin förmåga med den underbara '72-tunrén i ryggen som uppvärmning, CP-bra ljud med ny F-E-T mix direkt från mastertaparna! Visserligen bara tillgänglig i osexig digital form via nedladdning... Men ändå!!!

Needless to say så kablade jag omgående iväg 9 buckaroos och fräste hem det hela i en fart som fick nätverkskablarna att börja osa. Fepplade frenetiskt igång den första FLACen... "And now, ladies and gentlemen, it's the Rolling Stones", publiken flippar, Charlie känner på pukorna, det gnisslar till ur en förstärkare, Keef vevar igång den klassiska ackordföljden och... BOOM!!! Brown-jävla-Sugar!!! Som att vandra rakt in i en boliviansk snöstorm! Woooohooo!!! Resten av förmiddagen är lite av ett töcken. Ribba, extas och spontandans. Världens bästa rock & roll band. Tog ett bra tag att samla sig nog för att sammanställa resten av retarduppgiften...



Satt senare och plöjde igenom en 12-sidig tråd om "plattan" på ett av de största forumen dedikerade till Stones online och fick ytterligare lite ljuv info. Visar sig att det officiella släppet i själva verket inte är en rak utgåva av original-bootlegen, utan 12 av de 15 låtarna i själva verket är från en annan spelning som gjordes senare samma dag som den spelning som finns representerad på original-booten. Helt nytt material från Stones-guld-åldern alltså. Sjukt. Kan efter ett antal lyssningar konstatera att detta mycket väl kan vara det bästa livematerialet Stones någonsin har släppt. Och detta gör dom halvt i lönndom, i skydd av nattens mörker. Sjukt. Och i nästa vecka kommer "Some Girls" deluxen och "Live in Texas 1978" BDn... Död genom extas, anyone?

Avslutar med att förmedla följande bevis på att Keef kunda sparka igång en spelning minst lika gött med Brown Sugar typ 30 år senare, trots stratosfäriska arenor och Jagger som gör en absolut stjärt av sig själv vid hans sida med nyfönat hår och intensiv pekfingerdans...

Flabby slirar i pluggmodden

Ok, efter ett antal veckor i extrem lättja har jag på något sätt känt att det är dags att försöka vända skutan. Men fy fan vad segt det går... Som tidigare konstaterats spenderades de första höstmånaderna i en ångestfylld studielimbo som med nöd och näppe styrdes upp genom hårdför amatörterapi samt att kapa kedjorna till en av de vedervärdiga kurser som höll på att dra mig under ytan.

Tillvaron började kännas stabil igen och det hela firades med en djupdykning i ovan nämnda lättja. Musik, samkväm, öl, softande, barhäng och ljuv mat. Tanken var att starta om och påbörja nästkommande två paralellkurser i god vigör och med klanderfri framförhållning. Vafan, vi snackar en programtypisk hokuspokuskurs som trots sina multipla irriterande småuppgifter i själva verket är en klackspark, samt en tillvald distanskurs inom kognitionsvetenskap som ligger på den simplaste A-nivån.

Med kraftiga vindar av bravur och självförtroende i seglen [ok, skeppsmetaforerna kanske börjar bli lite trötta...] bestämmer sig undertecknad för att tilldela sig själv två extra veckor semester efter kursstart. Ett stort misstag. I helgen slängde jag ett öga på kursupplägget för kognitionskursen och givetvis leds fanskapet av ett gäng flåshurtiga textplöjare som ser det som en självklarhet att t.ex. en 2-poängsuppgift i en 7,5-poängskurs på rudimentär högskolenivå är likställt med en 8-sidig uppsats utformad som en överblick över ett helt forskningsområde. Sedan kryddar dom med ytterligare inlämningsuppgifter, föreläsningar, övningsuppgifter, i snitt cirka 50-60 sidor litteratur varje vecka i tio veckor samt en fet 4-poängs hemtenta som kronan på verket. Ball. Bag.

Inser att jag relativt sett inte halkat efter för mycket ännu och jag har nu i dagarna dunkat in den första inlämningsuppgiften och utfört bifogat responsuppdrag, men fan alltså... Ytan försvann fort ovanför huvudet igen. Känns som om nerverna fick sig en rejäl genomgång härom månaden och trots att man tar upp fighten och får saker gjorda så genomsyras kroppen av någon slags krypande obehag.

Jag vet att jag repeterat följande otaliga gånger det senaste året, men; jag gillar verkligen inte den här skiten. Jag känner mig extremt trött på hela dansen. Trött på att konstant drillas i enformig forskningsformalia, när jag vet att från och med Juni 2012 kommer jag att droppa det hela som mental barlast [tillbaka i skeppsmetaforerna igen, sorry!] och aldrig se tillbaka. Ge mig åtminstonde lite konkret, ny och intressant information liksom. Inte ytterligare en facking vända i artikelsök-och-källgranskningsträsket. Shit. Is. Old. Men, men... Man får väl sega sig vidare i den mån hjärnan förmår att processa den till synes ändlösa strömmen av grå akademisk sörja.

På tal om att sega sig... Trots den extrema lättjan har jag krampaktigt klamrat mig fast vid min vanliga träningsregim, vilket har gett upphov till ett ytterst mystiskt tillstånd. Jag har uppenbarligen tangerat gränsen för vad jag förbränner under träningspassen, med följd av ett relativt tunnt men jämnt lager flabb över hela kroppen, men har dock bibehållit själva staminan där under. Weird. Man liksom känner sig lite halvtubby och klumpig i sitt aningen obekvämt åtsmitande underställ samtidigt som man bagatellartat flappar sig igenom milen samt gör sit-ups och skit like there is no morgondag. Som en atlet i en fat-suit. Med en öl i näven. Fläsk-Kajako är ju dock ingen personlig favorit bland alteregona så lättjan har därmed stramats åt avsevärt och normalform har börjat skymtas igen.

Ok, dags att sova. Har ju redan fuckat upp morgondagens självsnickrade studieplan inser jag. Fan alltså, Epic hade förmodligen helt rätt...

Nypressat och knarkcountry

Skåda och känn vördnaden inför månadens musikaliska byte! Och vilket byte sedan - riktiga fullträffar i samtliga fall...

Jonathan Wilson-plattan visste jag ju var mästerlig sedan tidigare, men att nu äntligen få höra vinylen är ju en upplevelse i sig. Hela skivan är från start-till-press producerad helt analogt så detta är klart mediet den bör njutas i. Sedan att det robusta gatefold-omslaget är en underbar historia i sig är ju bara bonus.



Nya Rich Robinson-plattan imponerar förövrigt. Hans första soloplatta tyckte jag var extremt medioker så mina förhoppningar för hans andra var i princip obefintliga. Kan bara konstatera att jag blev riktigt positivt överraskad. Bra, varierade och intressanta låtar och ett gäng musiker som kan lira. På riktigt. Sedan kanske texterna är lite sisådär, men musikens briljans kompenserar det hela tillräckligt. Warren Haynes och Larry Campbell gästar förövrigt. Enough sagt.

Var inte helt såld på nya Ryan Adams-plattan vid de första roteringarna, men den har stadigt växt och nu börjar jag bli riktigt fäst vid den. Skön att ha i lurarna på höstpromenader. Han har slutat att bräka så där störande som han gjorde stundvis på de sista plattorna med Cardinals. Dock är sången inte direkt tillbaka på Whiskeytown-nivå; fortfarande lite väl metrosexuell, dock ändå helt acceptabel. Ska bli kul att se hur det blir live.

Wilco-plattan känns lika gjuten som de senaste Wilco-plattorna. Lite stökig weirdness mixat med låtskrivarbriljans. Tweedy släpper liksom inte dåliga grejjer. Har dock inte lyssnat in mig tillräckligt ännu. Det tog ett rejält tag innan jag till fullo greppade den förra plattan, och jag misstänker att det kommer bli likadant med den här. Kan bara konstateras att det släpps en hel del bra musik för tillfället...

De två Waylon Jennings-plattorna plockade jag förövrigt upp på ett Memphis-besök i förrgår. Orginalutgåvor från 70-talet i löjligt bra skick och för ringa 40 spänn styck! Ljuvt är ordet. Har varit inne i en ordentlig outlaw-country-period det senaste så de satt klockrent och kompletterade min befintliga samling finfint. Några av Waymores bästa. Plattor som bara kan spelas in av megastora kokain-cowboys på toppen av karriären i mitten/slutet av 70-talet, fyllda av kemiskt förstärkta självförtroenden och med två långfingrar permanent hissade. Grandiosa gester, stundvis skamlöst vobblig sentimentalitet och avspänd fuck-you-leverans. "I've Always Been Crazy" är den sista riktigt bra Waylon-plattan innan han började tappa fotfästet på allvar, men man kan redan här höra hur skruvad han är - framförandet är så speedat att det i första låten låter som plattan har startat i fel hastighet! Men vad gör det när den rösten kickar in. Ingen levererar som Waylon gjorde. Hursom, den som inte redan är insatt och vill veta var Jeff Bridges hämtade en stor del av inspirationen till Bad Blake i "Crazy Heart" ifrån, well...

Kärriärskräck och pluggpsykos

Ok, så vad har hänt sedan sist? Well, min granne dog (den trevliga av tanterna), Enzos bror flyttade till australien, det har festats en del, en kvinna i grannhuset rapporterade att någon har stalkat våran lägenhet om natten, och som direkt resultat av den vämjeliga naturen av de inledande kurserna denna termin (se tidigare fördömningar av orgier i matte/akademisk formalia) har jag varit och nosat på lite tvättäkta sinnessjukdom!

Jepp, ångsten inför tanken på ett år (och i förlängningen eventuellt ett arbetsliv) fyllt av fördjupning inom dessa vedervärdigt ointressanta områden fick hjärnan att typ flippa ur och låsa sig i maniska tankecykler under en kallsvettig natt häromveckan. That's it, tänkte jag, nu brister snart något viktigt i frontalloben och jag kan se fram emot ett liv dregglandes i en vadderad cell. Med assistans av den ljuva Enzolainen jobbades dock en flyktväg fram och jag bestämde mig för att göra ett studieuppehåll på minst ett år för att försöka jobba upp lite ny motivation. Jag ältade det hela med diverse folk nästa dag och framåt kvällningen hade psykosen bedarrat såpass att jag kände mig redo att hoppa upp i sadeln igen. En kort men underlig tripp! Det kanske uppfattades som mer hanterbart när man vet att det finns en väg ut vid behov...

Är förövrigt fascinerad över hur folk kan disciplinera sig igenom skit som detta utan att få liknande bryt. Min utbildning är ju trots allt lätt pajasartad och inte i närheten av komplexiteten hos flertalet andra utbildningar, men den har i alla fall vissa allmänt intressanta aspekter (signalsubstanser och skum filosofi - hurra!); det är ju liksom inte ekonomi eller akademisk algebra vi snackar. Men trots snustorrhetsgraden i diverse utbildningar pressar sig tonvis med stackare igenom skiten till ett väntande diplom och drömmen om ett "bra jobb".

Min teori är att det är bristen på ett kul liv som är självaste bränslet. Har du liksom inte tillgång till, eller någon gång kännt på livets goda så vet du inte vad du måste välja bort i förmån för timmar med näsan i ett knippe högtravande forskningsartiklar. Jag älskar mitt liv och har en till synes oändlig ström av ljuva saker att fascineras av och ägna mig åt, vilket gör att varje skitkurs känns som att dra visdomständer.

Och om man väl lyckas sega sig igenom det hela, vad väntar då? Många yrken som kräver akademisk kompetens må vara välbetalda, men samtidigt kräver de flesta en arbetsinsats långt över 40 timmar i veckan. Däri ligger problemet för mig - jag vill ju inte slösa bort min tid på en arbetsplats. Jag är intresserad av kultur; jag behöver inte en fet lön - jag behöver tid. T-I-D. Tid att ägna åt intresset. Har jag bara minst åttatusen spänn i månaden efter skatt så är det frid och fröjd, allt utöver det är bara grädde på moset.

Ett jobb med långa obekväma tider, som kräver att man konstant håller sig á jour inom nått kväljande akademiskt fält, som äter sig in på ens fritid... Det skulle vara en mardröm. Oavsett lön. Vad spelar pengar för roll när du inte har tid att göra nått kul? Köpa en dyr bil att sitta i till och från jobbet? En dyr bostad att sova i när du inte är på jobbet? Eller ska du vänta tills 65 (eller typ 75, som lär vara pensionsålder för min generation) och panikspendera skiten innan du blir för gaggig för att förstå vad du sysslar med? Nej, jag köper det inte... Hö. Hö.

Där. Roten och förklaringen till de flesta aspekter av mitt agerande som person, samt även anledningen till varför jag är och förmodligen kommer förbli den sämsta "karriärsmänniskan" i modern tid. Ett inlägg som efter en trevande start blev ytterligare en ordentlig urballning i studie/jobbgnäll. Ljuvt! Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och njuta av lite fri nattlig tid genom att hälla upp en kall och lyssna på nya Rich Robinson plattan.

El Kajako presenterar: Ovärdigt leverne # 2856

Jag stekte nyss upp en halv påse pytt och mosade in den i fejset. Inga ägg till. Inga korvar. Inga rödbetor. Inga tillbehör. Inget. Som ett djur. Jag måste fan gå och handla... Bara så ni vet.

Ett sinnesgök i natten

Hmmm... Sitter och undviker studier, smuttar på en Staro, käkar jordnötsringar och känner mig lite lätt förnöjd. Kollade upp en artist jag läste ett reportage om i Uncut och... det låter bra. How about that? Har bara browsat lite på Tuben än så länge, men ingen utstuderad smartass-twitchyness, inga 80-hipster-vibbar, ingen störande munki/bajskrystad/Morriseyig-sång, till synes bra texter... Helt otroligt. Kurt Vile heter snubben. Folk har tydligen varit hippa till honom i åratal... Jag är inte hipp. Jag lever i en kulturell bubbla. Men i bubblan regerar jag ju, antar jag... Vilket gör mig hipp per automatik... Woah... Jordnötsringarna smakar lite för välgräddade. En annan ljuv grej är ju att min kusin säkrat biljetter till Ryan Adams i Götet den 8:e november. Har ju systematiskt missat samtliga gigs herr Adams gjort i detta land sedan jag fick upp ögonen för'n runt "Heartbreaker" plattan för typ tio år sedan. På tiden alltsåledes. Hä, om man skulle hoppa i säng och flyta ut till tonerna av en purfärsk Chris Robinson Brotherhood inspelning...

PS. Glömde i inlägget häromdagen att nämna nya Tom Waits och Rich Robinson plattorna som dyker upp i oktober och auto-kvalificerar sig till inköpslistan. En spännande tid! Och även ruinerande.

Här följer ett stycke helt orelaterat nattligt sväng. T.Rex boogie, handklapp, underbar Nikki-kuf-sång. Hit it.

Floskelfebring, del 1798...

Bara en kort notis - dessa vedervärdiga inledande rader i dagens GP recension av nya Wilco plattan, idisslade från valfri Håkan Hellström-recension anno tidigt 2000-tal av en av tidningens långvarigt musikrecenserande rövhättor fick mig nästan av avstå från att införskaffa den:

"Mina Wilcoperioder går i skov. Ett halvår kan rulla förbi utan att jag bryr mig om bandet, ja ett år kanske, men så plötsligt lyssnar jag intensivt och febrigt igen."

Ja, jag vet att jag framfört nästan exakt samma kritik förut, men GP publicerar ju exakt samma recension. Om och om igen.

Biblisk bakfylla, höstnjutning och barnillusioner

Har bekämpat en bakfyllenojja utan dess like de senaste dagarna! Kände på spriten under en lätt urflippad krogrunda i helgen, vilket är ett stort no-no för min vanligtvis småputtrigt ölnjutande lilla existens. Det hela utlöste på bakfyllan en ren kemisk djävulskap i hjärnan som framkallade fasor Exorcisten-style. Gott VS ont. Frontalloben i rollen som fader Merrin VS synapserna som skränande deklarerar att "we are legion". Man själv i mitten som den lättpåverkade fader Karras. Världen förvrids och bagateller förstoras upp till livsproblem. Frontalloben vet att det bara är en illusion och befaller en att inte lyssna på "demonen", men man motstår inte dess provokationer utan reduceras till ett sömnlöst, kallsvettigt, ångestpaket. Allt för att vakna dagen (eller i detta intensivfall; dagarna) därpå med glatt humör och undra vafan all the fuss handlade om? Aaah, vad man inte gör för en dynamisk utekväll.

Förresten - vad mycket ljuv musik det ska släppas helt plötsligt! Fick äntligen tummen ur och beställde Jonathan Wilsons mästerliga "Gentle Spirit" platta (på 180g dubbel-vinyl med utsökt gatefold omslag - huzzah!), ny platta med Wilco släpptes igår, Stones släpper i november en fet deluxe version av deras klassiska "Some Girls" platta samt en HETT efterlängtan BD/DVD av en hittills osläppt konsertfilm från '78 turnén (får semi-bånge bara av att tänka på'n!), Beach Boys heliga graal "Smile" släpps äntligen efter över 40 års väntan, ny Jayhawks platta finns redan ute, ny raritets-samling med Epic Soundtracks ryktas dyka upp i november och ny platta med Ryan Adams i oktober. Har faktiskt inte ens plockat upp Adams senaste alster "III/IV". Mest för att den plöjer på i hans senare slö-spretiga-slick-pop-hipster fåra, men även för att den limiterade vinylen kostar svidande mycket att importera. Har hört att den kommande come-back plattan däremot ska vara en nytändning och mer fokuserad. Återstår att se. Snubben har varit lite hit-or-miss för mig sedan typ 2004... Hursomhelst verkar hösten erbjuda en hel del musikalisk njutbarhet.



Appropå något helt annat - jag råkade göra misstaget att flippa förbi SVT1 i eftermiddags och se programmet "Barn till varje pris?". Jeez, vilken jävla masspsykos det här med barnavel uppenbarligen verkar vara! Här sinar världens resurser under fläskberget som utgör det parasitartat ökande människosläktet och ändå ser folk det som någon slags Gudagiven rätt att (oberoende åkomma eller situation) kläcka ur sig multipla ungar, oavsett pris, belastning av resurser eller huruvida nån stackars sate i tredje världen utsätter sin kropp för surrogatgraviditet för att vi i väst ska slippa billigt undan. Unga vitala människor i 25-års åldern som går runt som menlösa zombies i väntan på provsvar och "barnalycka"... Seriöst, om man inte ens lyckas förse sitt liv med mening på egen hand, hur fan ska man då lyckas förse ett potentiellt barns liv med någon slags mening? Att det existerar folk som tycks se barnafödande som nån slags quick-fix till ett lyckligt liv är skrämmande... Det faktum att barn kräver ett enormt uppoffrande tycks sopas under mattan till förmån för bilder på leende kramgoa bäbisar. Dude, den där leende mini-mysaren kommer att waila nätterna igenom i flera år för att sedan gradvis mutera till en finnig, obekväm och klumpigt revolterande tonåring! Har du tur så blir det nått vettigt i slutändan. Eller så blir det en anstötlig avart likt undertecknad. Hö. Hö.

Anyhoo - har man hyffsad insikt i konsekvenserna av barnafödande och är villig att donera större delen av sitt vakna liv till barnuppfostran, så all cred till de som tar utmaningen. Jag har flertalet polare och närstående i denna sits som tacklar det hela med bravur. Har man dock inte denna insikt så bör man nog ge fan i att fucka upp en unge i jakten på en flyktig självförverkligan...

Själv misstänker jag att jag missat min mentala "barnalucka". Enzo har aldrig varit särskilt intresserad av att skaffa barn, medan jag tidigare alltid hade förutsatt att det nån gång skulle "ske" utan att aktivt haft det som något slags mål. Dock har denna känsla fallit bort de senaste 4-5 åren. Delvis på grund av att jag sett hur närståendes liv påverkats av familjebildning och insett att jag inte på långa vägar är redo att frivilligt göra de uppoffringar som krävs, men också kanske av biologiska skäl? Det har ju liksom varit norm för människan att skaffa kids från typ tonår till 25 eller så fram tills typ senare halvan av 1900-talet. Så möjligheten att ett eventuellt primalt fortplantningsbegär skulle gradvis avklinga efter denna period känns ju rimlig... Men vafan vet jag - folk försöker ju pressa fram ungar ända upp i 50-års åldern nuförtiden.

Vem vet; sedan kanske mitt studerande av den mänskliga hjärnans funktioner har haft en viss påverkan också. Med tanke på att det tar typ 18 år eller så att färdigställa de flesta av människans mentala förmågor, och upp till 20-25 år att fullständigt utveckla empatiförmågan, så innebär det ju i princip att alla föräldrar är personliga assistenter åt ett gäng mentalt handikappade sociopater. Hehe. Ett upphetsande koncept!

Skämt åsido - mest är det nog bävan inför för alla krav som skulle ställas. Skulle säkert klara av det i skarpt läge, men jag är för vesslig som person helt enkelt. Är vid 32 års ålder inte "mogen" att ge avkall på 9 timmars sömn, nattliga b-skräckssessioner, random ölintag, hysteriska skivinköp, bizarrt pedanteri av olika valörer, samt oansvarigt beteende på arbetsmarknaden. Och är jag för bekväm idag misstänker jag att mitt 42-åriga Jag knappast är mer taggat... Men vem fan vet. Är det nått man lärt sig hittills så är det att den människa man är idag definitivt inte kommer att vara samma människa om tio år. Möjligheten till reproduktion kanske inte längre ens är kvar, y'know!

Hursomhelst... Öööh... Vafan började jag skriva om innan den här episka urballningen??? Jo! En varning alltså: undvik "Barn till varje pris?"!

Dämoner, avfällingar och Jesusfreaks

Senaste nytt från i-landsproblemsfronten: Jättebebisläget har sakteligen börjat ge vika och ersatts av en lätt uppgivenhet - insikten om att skit snart måsta huggas tag i. Efter en gradvis invänjning i det grådaskigt snustorra akademiska lunket i form av två veckors dagliga lektionsdoser och seminarier á 2 timmar börjar ens kreativitet falna, energi sina och visioner krympa för att ge plats åt hårdmallad struktur, ändlös repetition och extremt tidsödande harvande av formalia. Pluggzombien som acar VG till höger och vänster men lider av kronisk uttråkning håller på att vakna. Fack.

Zombiefieringen är dock ännu inte helt komplett - det vanliga förloppet brukar innebära att det hela först måste kulminera i det jag brukar referera till som "Själens mörka natt"; det tillfälle då man inser att man precis håller på att tangera den punkt i tiden då det börjar bli omöjligt att fortfarande ha en chans att plugga in all info inför tentan. Vanligtvis inträder detta stadie just på natten (då man är som känsligast för "dämonerna", som Bergman så fint uttryckte det) och efter intensiva kallsvettningar och en psykisk bergochdalbana kan utfallen bli två; "skit i allt" eller "köööör, din idiot!". Till skillnad från mitt forna Jag har mitt mogna och förståndiga (läs: semi-old-ass och tråkiga) Jag hittills lyckats ramla ut ur Själens mörka natt på alternativ nummer två, men i våras kände jag att motivationen var bra nära bristningsgränsen, så vi får väl se hur det faller sig detta året. Jag vet - bara ett år kvar... Men kurserna detta år är fanemej komainducerande!

Men, men... Nog om lökdoftande högskoletrivialiteter! Dagen har annars varit ljuv på det kulturella planet; bjöd hem förstautgåvan av Jacobites "Robespierre's Velvet Basement" LP i finfint skick för en struntsumma på eBay, fick "Riot City Blues" plattan med Primal Scream på posten (dubbel-LP i riktigt fet och tung vinyl - myyys!) och gjorde återigen en 90-tals återupptäckt i form av det fornstora (men numera relativt bortglömda) bandet Blind Melon under dagens magnifikt höst-ljuvliga motionsrunda.

Har haft deras två plattor i åratal och gillat det jag hört, men idag föll bitarna på plats så där gött som de gör ibland när universum och psyket är på rätt frekvens och öppnar kanalen till de Mystiska musikaliska insikterna... "I was bleeding from the mouth when I came down from the mountains, there were briars in my hair and lion tracks on my back. Something happened to me. Something wild, something beautiful. I got zapped by some sort of Moses hand, shooting lightning from a sausage thumb." Haha! Serge Bielankos ord beskriver, öööh, nånting väl och det hela kan, eventuellt, vagt, om man utför en mental kisning, liknas vid ovan nämnda företeelse. Jag motionerar på berget y'know... ;-)

Och nu när vi nästan har lite religiösa undertoner kan jag meddela att jag idag äntligen fick tummen ur och fullbordade min transformering till regelrät kristlig avfälling. That's right - jag skickade in utträdeshandlingen till Svenska kyrkan! Yay! Har väl haft detta på the back-burner ända sedan jag självständigt kultiverade någon form av världsbild vid 11-12 års ålder, men sedan har livet kommit emellan och medlemsskapet liksom fallit i glömska. Som tur var hälsade Enzos polare Elaine på häromdagen och deklarerade att hon nu hoppat av spektaklet och därmed väcktes återigen tanken på det befängda i att vara medlem i något som jag inte respekterar, finner fullständigt grundlöst/befängt samt kontinuerligt hånar. Efter lite snokande online hittade jag en PDF med utträdesblanketten, skrev ut den, signerade fanskapet och skickade den till "min" församling. Enkelt!

Tips för likasinnade: Jesusfreaksen vill förövrigt gärna att man ska behöva fråga dem efter blanketten så att de kan utöva lite klassisk kristen skuldbeläggning (med bifogad samvetstripp), men Svenska kyrkan i Sundbyberg verkar inte vara riktigt lika Gudfruktig som resten av landet och har smygit upp blanketten på sin hemsida: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=504781
Adressen till sin församling hittar man lättast genom att söka på Svenska kyrkans hemsida.

Detta är förövrigt det enkla sättet att hoppa av. Annars kan man ju alltid köra det klassiska Gary Oldman-sättet, men det kräver en död jungfru, tre rumänska präster, svärd, ett stenkors och kristi blod. Och så blir ju konsekvenserna lite småjobbiga. Hö. Hö.



Hä, dags för lite birra, musik och fredagsnjutning. Godafton.

Höst? Vafan hände?

Ok, sommaren har passerat i ilfart och jag har ägnat mig åt otaliga ljuva saker som jag inte mäktar med att återge här. Låt oss säga att lättjan har varit massiv. Därav mitt totala icke-bloggande. Men nu är friheten över - enter the blog; en virtuell öl att lipa i...

Så, höst. En gammal favorit. En årstid att smyga runt hemma i filt, tweed och tofflor. Att plocka fram halsduken, inandas frisk luft och hasa sig fram genom lövmassorna. En tid för stilla kontemplation och kreativa utfall. En tid att bli introvert, poetisk och skriva pseudolitterär bullshit som detta. Jag gillar den och har alltid gjort det. Känns som att det sista jag vill göra under denna ljuvliga årstid är att kavla upp ärmarna och slänga mig med huvudet före in i den akademiska skitstorm som år tre av min farsartade utbildning har att erbjuda... Men här är den hursomhelst. Som en irriterande mygga, gnälligt cirkulerande kring de otaliga projekt jag egentligen vill ägna min tid åt. Fuck you, verklighet.

På grund av denna svåra övergång från frihetsläget till det torra studieläget har jag istället trillat ner i det komplexa jättebebisläget. I detta läge lipar man högljutt över sin "situation" till alla stackare som är villiga att lyssna, ger aggressivt fingret åt alla auktoriteter och måsten, tycker extremt synd om sig själv, kultiverar en lätt mysdepression samt fiskar efter sympatier hos eventuell partner. Har man hyffsad självinsikt på det är det hela även inlindad i en blöt filt av självförakt. Buhuuu. Snöft.

Trotsaspekten i detta läge har lett till att jag inte vill gå till sängs i vettig tid. Vem fan vill gå och lägga sig när det första man möts av nästa dag är en föreläsning om vetenskaplig statistik liksom? Varenda jävla veckodag till råga på allt! Waaaaaahhh. Snörvel. Problemet är bara att den konstanta sömnbrist detta beteende leder till bara eldar på jättebebistendenserna, och den onda cirkeln är därmed sluten. Allt kommer att gå åt h-vete. Parkbänksalkoholism nästa. Drama. Buuäääää.

En positiv aspekt av det hela är att jag har återupptäckt Primal Scream, som med sina lojt narkotiska toner tycks vara ett ypperligt soundtrack till mitt nuvarande mentala tillstånd. Som en slags ohelig hybrid av Stones mörka dekispärla Goats Head Soup (låten Coming Down Again i synnerhet) och skruvad psykadelisk dansmusik. Fick "Screamadelica Live" BDn idag och blev helt tagen. Spektakulärt. En svalkande fläkt coolhet i en akademiskt osexig situation. Får en att vilja spela rock & roll igen istället för att lyssna på en samling socialt begränsade aspergerstomtar vars yttersta föreställning av synd är att veterligen inneha ett ex av Illustrerad vetenskap. Men istället sitter jag trotsigt uppe sent (jättebebis-style), skriver denna lipkavalkad, dricker en Staro och bränner ett gäng Gov't Mule bootlegs åt en fransos. Är ungefär så rock & roll det blir för tillfället. Lip. Gnäll. Gonatt.

Kroppjäfvülen!

Sedan första dagen på min episka sommarledighet har en viss sjukvibb legat och pyrt någonstans djupt inne i kroppen. Den dök upp i full kraft under ledighetens första fest, utlöst av en proper fylla i Tiny Ts majestätiska domäner i Hudene, men hade nästa dag retirerat igen till förmån för den ohyggligaste bakfyllan i mannaminne.

Skiten har sedan dykit upp igen i form av halsont med bifogad weirdness, och eftersom jag är väl medveten om riskerna med att träna vid halsont (finns en risk att halsinfektion sätter sig på hjärtat, fråga Enzos bryscha...) så har jag fått tagga ned avsevärt med motionerandet de senaste två veckorna. Förjävla störande eftersom jag och Enzolainen strax innan utökat löpningen till tre dagar i veckan istället för två, och jag därmed kört följande träningsregim:

Jogging tre dagar i veckan med distanserna 5 km, 5 km och 7,5 km samt 4 km powergång upp och nedför berget vid varje tillfälle. 6 km powerwalk om dagen resterande fyra veckodagar. 30 armhävningar varje morgon och därpå följande ölbuk- och manboobkontrande övningar fem av veckans dagar: 2 pass á 30 armhävningar, 40 situps med 3 sekunders "hållning" på varje, 20 rygglyft med 3 sekunders hållning på varje.

En bagatell för träningsfreaket men extremt mycket för att vara mig. Mitt forna "pre-2008 jag" skulle ha pekat, flåsat ut ett rossligt skratt och idiotförklarat mitt nutida jag omgående. Men mitt forna jag började sedan bli lönnfläskigt, ville inte dra ner på livets goda och drastiska åtgärder var helt enkelt tvungna att tas... Hursomhelst är det rätt simpla grejjer som typ bara tar 1-1,5 timma per dag och är ungefär vad som krävs för att maintaina min snart 32 åriga kropp i sitt klassiskt spetiga skick utan att samtidigt behöva göra avkall på mitt lättjefyllda leverne. Eller att behöva kultivera ett seriöst heroinmissbruk.

Har hursomhelst aldrig tränat så mycket förut och innan ledigheten kände jag mig löjligt pigg. Ett sjätte sinne, röntgensyn, telepati, enorma kulor, the works... Förjävla surt att då behöva göra uppehåll i det hela. Jag reducerade ned allt till enbart 6 km kraftgång och 30 armhävningar om dagen och tänkte att skiten borde vara borta på en vecka. Visserligen småretade jag det hela med diverse ölnjutande under veckan, hysteriskt stark indisk mat samt en rejäl dryckesomgång tillsammans med Enzo och Mahatma i lördags, men lite får det väl tåla...

Trodde dock att det var borta när jag häromdagen masade mig upp på berget och sprang 5an, men igår dök fanskapet upp igen och idag har jag kännt mig lika halvrisig som i början av förloppet. Men nu orkar jag inte fjäska för det längre utan tänker spöa på det hela med full-on träning! Antingen bryter fanskapet ut ordentligt eller så bryts det ner. Kroppjävel.

Visst det finns poänger med att lyssna på kroppen, men efter några års idogt motionerande har jag dragit slutsatsen att den mänskliga kroppen (min lättjevana lekamen särskilt) är en whiny uppmärksamhetsivrande bitch som alltid smågnäller över något. Det gör fan alltid ont i ett knä, i en fot, i benhinnor, i muskler, i en höft, bla, bla, bla... Skulle man sluta träna varje facking gång det är nått finge man väl sammanlagt fem motionsdagar om året. Numera kör jag med devisen att det som inte konkret fysiskt handikappar en är det bara att skita i och nöta bort. Bortsett ifrån halsontet då... Men nu får det fanemej stryka på halsen också. Hö. Hö. Hjärtmuskelinflammation here I come!

Valsvett

I morse presenterades ett kärvt i-landsdilemma när jag ögnade igenom GP över den sedvanliga tallriken Bran och glaset apelsinjuice. Det visar sig att mästarna i Vetiver kommer på besök till Sverige den 21:a Juni. Nackdelen är att de gör det i någon form av Woody West-klubbkvällssammanhang i Götet med en klump andra band som lirar under en och samma kväll. Detta trissar upp priset till 540 spänn, anpassar förmodligen låtvalet till "festivalset" samt reducerar bandets speltid. Allt detta plus det faktum att det löper en tydlig röd hipstertråd genom bokningarna av resterande band som lirar under kvällen gör valet inte helt självklart. Har ju trots flera års lyssning inte sett bandet live (var snack om att tagga på Auto när han såg dom i Malmö häromåret, men det blev inte så) och det är verkligen ett av de få band som jag faktiskt är riktigt sugen på att pallra mig ut och se. Men skulle det innebära en helkväll med allvarligt nickande unga folkhipstermän till tonerna av Band of Horses och First Aid Kit så vete fan om ens den idogaste receptorsinhibitationen skulle kunna parera vämjelsekänslan. Visst, Cabic och CO kan ju ibland också framkalla vissa hipstertvibbar, men under det utstuderat akademiskt metrosexuella brinner ju i alla fall en gedigen talang som överskuggar "the preciousness". Hmmm. 540 kronor för en bajskorv med en sträng lyxsenap längs ovansidan. Sedan ska man ju ta sig till Göteburgaren och krångla också = jobbigt + mer utgifter. Vad göra, vad göra... Lutar åt en miss, men vi får väl se. Vad som däremot är garanterat är införskaffandet av nya Vetiver plattan "The Errant Charm" som släpps den 15:e.

Indianhöst

Gick den vanliga rundan ut från stan igår kväll till tonerna av Chamber Strings "Month of Sundays" platta och hade en av de där smått poetiska upplevelserna som uppstår ibland då omgivning, musik och sinnesstämning står i zenit. I efterdyningarna av det våldsamma åsk- och regnoväder som härjat vilt under dagen hade luften blivit aningen svalare och när jag i skymningsmörkret vandrade ut från en skogsdunge och konfronterades med den suggestiva synen av böljande gröna kullar höljda i gråa banker av dimma, samtidigt som instrumentalen "Beautiful You" rullade in i lurarna, fick jag en överväldigande känsla av höst. En romantiserad variant som endast uppstår en disig sommarkväll och är mycket bättre än the real thing. Lite som att njuta av en rysare i komforten av en bekväm fåtölj.

Den studieratande brosklöparen hemodlar och kritiserar kritiker

Balls och rövhatt.

Alltid gött att inleda med lite gammal hederlig negativitet. Har de senaste två veckorna njutit i fulla drag av att inte vidröra eller ens fundera på seriöst studiearbete. Trodde att kommande två deadlines var uppradade med en veckas mellanrum, men när jag idag ögnade igenom alla dokument och gjorde en sammanställning av alla deadlines fram till sommaren noterade jag att det snarare rörde sig om ett dygns mellanrum. Två enormt tråkiga essäer ska vara färdigordbajsade till nästa helg. Röv. Hade ju tänkt att jag skulle softa fram till måndag i nästa vecka men nu ser det ut att bli andra bullar. Söget indeed.

Den 1:a och 2:a maj ska uppsatserna vara inlämnade, sedan ska fyra rapporter från föredrag om samtida Kalle Anka-liknande forskning vara inlämnade den 15:e, och till sist två ytterligare essäjävlar som inte definierats ännu. Blir förmodligen bara ytterligare snustorra exerciser av formalia i ämnen som skulle kunna användas som apatiinducerande biologiska vapen. APA och Oxford. Pest och kolera. Adam Alsing och Peter Jihde. Vestibulit och enuck. Är nästan beredd att sätta en fet summa på att genierna på institutionen kommer sätta åtminstone  en av dessa deadlines under den första halvan av maj. Varför dom inte kunde ha placerat en av de befintliga essädeadlinesen helgen den 7-8:e är ett mysterium... Dubbla deadlines funkar liksom inte för oss som inte kan disponera vår egen tid utan gör allt i sista sekunden. Möjligen om jag hade haft lite av min forna studiemotivation intakt, men efter det episka magplask som höstens ökända programmöte utgjorde känner jag att, som en vis man en gång sjöng: "I used to care, but things have changed..."



Nu till något positivt - sedan igår är skogslöpningssäsongen officiellt invigd! Den hårdpackade snön från de lömska längdskidåkarna har nu äntligen lämnat spåren och konsistensen hos underlaget är helt acceptabel. Jag och Enzo insöp skogsluften i fulla drag. Jag behagligt klädd i shorts och tröja, Enzo kreverandes i långbyx/ärmat och underställ. Awesome. Mina knän drog även en lättnadens suck - ingen mer asfalt på minst ett halvår. Ska förresten bli intressant att se om mitt högerknä ballar ur på samma sätt som det har gjort de två senaste vårarna. Jag brukar lägga om min dagliga runda en aning när snön försvinner och jag misstänker att den mer kuperade terrängen "överraskar" mitt knä innan det vant sig. Fanskapet kan låsa upp sig helt och börja smärta något helvetiskt. Fick skippa löpningen i månader förra sommaren pga skiten och kunde bara promenera. Fullkomligt värdelöst att inte kunna utnyttja bästa löpsäsongen... Har fått vissa känningar i år igen men jag tror att jag kan lyckas undvika det hela genom att inte belasta lika mycket i uppförsbackar. Den extrema lättja jag har planerat in till sommaren kräver liksom en gedigen och kontinuerlig förbränning för att kontra eventuell Cartmaniansk kroppsutveckling.

Har förresten gått lös ute i kuvösen och planterat högt och lågt inför sommaren. Min inre tant är ytterst tillfredsställd. Olika blommiga grejjer som hänger i amplar, diverse tjockbladiga + blommiga marktäckare, sex nya murgrönor, omplantering av den befintliga grönan, två salladssorter samt plantering av diverse slingerväxter i olika krukor - inklusive ett experiment med små hängande slingrare i miniplastkrukor på räcket utanför inglasningen. Kommer förmodligen att grillas ihjäl av solen men man kan ju alltid testa. Just det ja - Klematisarna har överlevt även denna intensivvinter och är riktigt på G. Dock har jag varit lite missnöjd med deras "täckning" tidigare år, därav alla nysatta murgrönor. Vill ha kompakt jungel att täcka den horribelt grusblästrade väggen där ute, och om man lyckas få ordentlig fart på grönorna så står ju sig grönskan året om. Men det finns en risk att det är för soligt för att dom ska trivas i mina feta golvkrukor. Tiden får utvisa. Mental note: 50 liter jord räcker gott för att plantera om samtliga växter i lägenheten samt att sätta allt på balkongen. 100 liter är seriöst hälsovådligt att bära.

I mitt anfall av pysslig redighet har jag även styrt upp problemet med min ständigt expanderande vinylsamling. Gallrade ut allt som jag inte kontinuerligt lyssnar på från vardagsrumshyllan och flyttade in det till hyllan i sovrummet, varpå jag äntligen kunde smälla in alla de "nya" plattor som belamrat TV/stereo-området det senaste året i vardagsrumshyllan. Kommer väl att funka i några månader eller så. Lyckades även att bända in ett tjugotal CD plattor i CD-hyllorna. Har kommit till en gräns nu där den flesta riktiga cheesen har förpassats till garderober och vindsförråd och det som jag nu måste börja gallra ut gränsar till saker jag fortfarande kan lyssna på. Får lätta kallsvettningar i valet och kvalet. The trials and tribulations av en fullfjädrad musiknörd. Vi behöver ett hus!

Måste förresten bara avslutningsvis nämna ett lysande exempel på den brittiska tidningen Uncuts briljans visavi Sveriges morgon/kvällstidningars extremt lökiga kår av musikkritiker; recensionen av luftpastejen Glasvegas senaste platta. Den klassiska GP-pajasen Johan Lindqvists fem-av-fem recension är en av de mest vämjeliga uppvisningar av floskelhaussning sedan valfri Håkan Hellström-recension och fick mig att torrhäva våldsamt under de två fruktansvärda minuter det tog att läsa styggelsen. Typisk 90-tals musikhistorierevisionistisk dynga med autohyllning av allt histrioniskt, Morrisey/Clash-lökigt och "bullrigt romantiskt, naivt pretentiöst och känslomässligt grandiost". Svenska kritiker verkar ha så dålig förståelse av det engelska språket att de förväxlar överdrivna gester med passion. Typ därför det nästan bara hypas "seriefigursband" inom alla genrer Sverige - övertydliga flåsare som bara målar med den bredaste av penslar, hippaste av produktioner och enformigaste av sound. Karikatyrer. I mainstreamen såväl som indievärlden. Då är det guld värt med lite reson och motvikt. Enter Uncut med deras en-av-fem recension. Här följer valda delar för att förmedla essensen: "there is a thin line in rock 'n' roll between baring your soul and looking like a total ham", "the most overblown album in recent memory", "his gulping voice sounding ridiculous against the onslaught of sub-Simple Minds stadium synth-rock bluster", "excruciating". Som väntat gick plattan rakt in på förstaplatsen på försäljningslistan i gamla Svedala.

Möt Den Ensamme Killen...

Den Ensamme Killen som bor i huset bredvid är ett mysterium. Dude är gissningsvis cirka 40, alltid helt alena, seriöst understimulerad och ständigt kontaktsökande. Han har flint med flygiga hårpartier (inklusive den alltid läckra "panntofsen"), brillor samt rockar seglarskor/beiga-chinos/pölsig-gubbskinnjacke-looken. En blodigelaktig personlighet med resolut socialt repellerande kvalitéer. Jag och Enzo har med skräckblandat intresse studerat honom i åratal och har efter idoga vetenskapliga överläggningar tilldelat honom det innovativa namnet Den Ensamme Killen (DEK).

Killen är en klassisk Dröjare. Har han varit ute på en löprunda står han i timtal utanför huset och struttar runt i sitt illa sittande "sportgear", stretchar yvigt och ger ifrån sig uppmärksamhetspockande flåsanden och grymtningar. Han dröjer. Väntar på att någon granne ska passera in eller ut ur huset och därmed tvingas in i konversation. Samma scenario utspelar sig varje gång han använt sin bil. Han dröjer sig kvar vid parkeringen i evighet i hopp om att någon annan stackare ska dyka upp. Det sparkas däck, kontrolleras vätskor, öppnas omotiverat dörrar/bagageluckor som sedan slås igen, sopas grus/löv/damm whatever...

I vintras när typ allt var istäckt spenderade DEK två-tre timmar med att bila upp den decimetertjocka isen på hela sin parkeringsruta med ett järnspett. Han hann säkert med att stoppa fem-sex grannar som hade oturen att passera under tiden. Lutade sig dramatiskt flåsande mot sitt spett, ruskade på huvudet och ventilerade ljudligt sitt missnöje med det faktum att isbrytning på privata parkeringsfickor inte verkar vara standard i den kommunala snöröjningen. Åhöraren samtidigt ängsligt leende och flackande med blicken efter en potentiell flyktväg.

Btw - anledningen till att jag känner till allt detta är att min datorplats är vid ett fönster som blickar ut över parkeringen och gången upp till grannhuset. Inte på grund av obehagligt stalker beteende. Vad fan tror du om mig liksom? Det där var ju bara en engångsföreteelse och jag har lovat polisen att aldrig försöka kontakta Kjell Lönnå igen...

Tillbaka till Den Ensamme Killen. Snubben söker efter anledningar till att hänga utanför huset, men när sådana tryter så blir han kreativ. En klassiker är att han med raska målmedvetna steg kommer ut och rör sig bort mot sophuset. Väl framme stannar han, vänder på klacken och går tillbaka, nu med riktning mot stan. Dock går han bara förbi alla lägenhetshusen, stannar vid cykelvägen ner mot centrum och hänger där ett tag. Om han inte hittills har stött på någon att konversera med går han saaakta och dröjande tillbaka till sitt hus/lägenhet. Detta sker minst några gånger i veckan och är alltid lika underhållande att beskåda.

Jag och Enzo har lyckats hålla DEK på ett komfortabelt socialt avstånd. Vi säger hej o.s.v. men tricket är att inte få ögonkontakt och att alltid verka stressad vid eventuell konfrontation. Duck and run. Andra grannar har inte varit lika kvicktänkta, vilket de har fått sota för i åratal då Den Ensamme gång på gång snärjer dom i sina oändliga monologer.

Dagens episod hade en lätt modifierad tvist. I förmiddags blickade jag ut och fick syn på DEK ståendes bredbent på parkeringsplatsen och glo fokuserat ut över den intilliggande parken. Med vissa avbrott för att titta sig runt i hopp om förbipasserande fortsatte stirrandet i cirka 20 minuter, varpå han gav upp och gick in. Efter några minuter kommer snubben ut med en axelväska, går raskt fram till bilen, lägger väskan i baksätet, låser bilen, går bort till sophuset, vänder, går tillbaka till bilen, öppnar dörren, tar på sig väskan och går bort till cykelvägen ner mot stan. Efter att ha väntat där i cirka tio minuter går han raskt tillbaka till sitt hus, gestikulerandes och ljudligt pratandes för sig själv. Mobil-headset, kanske ni intuitivt kontrar med? Nej. Bara klassisk psykos.

Ser honom inte igen på säkert över en kvart, men när Snyggkillen (den parodiske 90-talshunken som omnämnts i flertalet tidigare blogginlägg) rattar in sin sport-klenod på parkeringen och kliver ur hörs omedelbart en högljudd hälsningsharang ifrån dunklet vid entrén till Den Ensammes hus. Busted! Underskatta aldrig en Dröjare...

Stress, öl och skivor, del 739

Den klassiska dualiteten vill inte ge vika - Lättjan vs. Den torra verklighetens nödvändigheter. De senaste veckorna har krävt seriösa insatser för att hålla studierna på rätt köl, men motivationen är oförändrad (läs: obefintlig). Har fått påkalla någon form av primal urkraft för att pina mig igenom det hela, men Lättjan flåsar mig konstant i nacken, vilket har lett till vilda svängningar i tillvaron. Ripples in the time-space continuum. Disturbances in the force. Punktinsatser bestående av några dagars intensivplugg för att hålla skutan flytande varvade med störtdykningar ner i komprimerat ultrajäs med intensivt öldrickande, musiknjutning, film, balkonghäng, Dead Space, dygnsflippning, polarkväm, etc, etc... Mirakulöst har VG-aceningen fortsatt. Sjukt.

Känner att jag bör distribuera studierna och Lättjan mer jämt, men aldrig har det varit så förbannat svårt. Känns lite som om jag måste existera i någon form av konstant kris för att prestera något whatsoever. Bör tilläggas att min definition av "kris" förmodligen skiljer sig markant från de flesta andras. Min kontinuerligt überjäsiga tillvaro har succesivt slipat ner min stresströskel till golvnivå och blotta tanken på att inte ha långa perioder av oplanerad tid framför mig får mig att känna ett lätt obehag. Är så laid-back för tillfället att ytterligare avslappning skulle sätta livsuppehållande funktioner ur spel. Skulle t.ex. förmodligen försättas i koma av ren chock om jag nu skulle skaffa kids, hund, eller ens en guldfisk. Känner mig gravt uppjagad över det faktum att jag måste tvätta bilen inom en snar framtid. Var ju bara 10 månader sedan. The commitment...

Hursomhelst - nu är jag iaf i fas med allt studierelaterat, och sätter jag igång omgående med att börja fila på kvarstående essäer, rapporter och andra akademiska sexigheter så blir resten av terminen förmodligen en hyffsat angenäm och lättsam upplevelse. Men, som sagt - nu när inget krisar så framstår annat som betydligt mer essentiellt i sammanhanget. Typ livsviktiga grejjer som att browsa trädgårdsforum online i timtal för att få nördiga uppslag till årets balkongodling, eller att ligga på sagda balkongs golvmatta, läsa senaste Uncut och smutta på en iskall pilo, eller att återupptäcka bortglömda nuggets ur DVD-bootleg-kollektionen, eller att ringa the Mahatma och ta en kaffe på stan, eller att jaga coola saker på eBay, eller att hänga med Enzo och hennes entourage, eller njuta av det sporadiska vårvädret, eller att gå till affären och kolla om det fortfarande finns semlor, eller att hooka upp med the boys i GTA, eller att tillämpa intrikata böjningar och utvecklingar av Enzos namn (senaste trenden: Floyd, Lloyd och Leif) samt att utstå följderna av detta, eller att... Du fattar...

Kan förövrigt rapportera att ett gäng ljuva grejjer dykt upp i brevlådan sedan senaste inlägget (se dåligt fokuserad bild ovan). Fick äntligen senaste Drive-By Truckers plattan och kan fastslå att dom har släppt ytterligare en klassiker! Softare än syskonplattan "The Big To-Do", vilket passar mig utmärkt eftersom jag gillar när Truckers taggar ner, och med riktigt starkt låtmaterial. "Used to be a Cop", Cooleys och Shonnas låtar är favvisar för tillfället.

"The Good Life" EPn med Howlin Rain kom också till slut - typ en och en halv månad efter releasedatum. Amazon... Schyssta grejjer hursom. Endast tre låtar, men titelspåret och covern på Hendrix "Burning of the Midnight Lamp", samt det ljuva Alan Forbes/David d'Andrea-omslaget gjorde det hela klart köpvärt.

Har de senaste veckorna följt rapporteringen från Chris Robinson Brotherhoods kalifornienturné och när ljuva inspelningar av deras cover på Dave Masons "Shouldn't Have Took More Than You Gave" började cirkulera online kände jag att det var dags för en fördjupning av den gamle Traffic-mannens solo katalog. Efter lite efterforskningar beställde jag hans debutplatta "Alone Together". Den levererades från USA på bara några dagar och visade sig vara helt klockren. Varför jag inte klippt denna förrän nu är för mig ett mysterium med tanke på min långtida Traffic-fascination. Bandet består typ av samma legendarer som gjorde George Harrisons "All Things Must Pass", Claptons första, Derek & The Dominos "Layla...", Joe Cockers "Mad Dogs & Englishmen" och en massa annat ljuvt. Vi snackar Leon Russell, Delaney & Bonnie Bramlett, Jim Keltner, Chris Etheridge, Rita Cooligde, Jim Capaldi osv... Sjukt bra låtar, produktion, lir, sång - allt man kan kräva! Kan rekommenderas för alla med god smak. Klockren audiofilbögsvinylutgåva finnes att köpa ny på elusivedisc.com för typ 150 spänn inklusive frakt till Sverige!



Fick även de två Nikki Sudden plattor som släpptes nyligen samt, efter flera förseningar, hans kloss till självbiografi. "Tel Aviv Blues" plattan är knappast nödvändig om du inte är ett megafan - en studiosession inspelad typ på skoj med halvtaskiga covers och låtimprovisationer. Uppenbar postum cash-grab från skivbolagets sida. "Playing With Fire" plattan är dock riktigt bra och består till största del av outtakes från Nikkis två sista (lysande) plattor "Treasure Island" och "The Truth Doesn't Matter". Självbiografin "The Last Bandit: A Rock 'n' Roll Life" är en bjässe på 600 sidor. Inte den mest välredigerade boken i världen men dock ren och skär fröjd för Nikki Sudden (och Epic Soundtracks) fans med all dess detaljrikedom! Mannen må ha varit pundig, men hans minne är det definitivt inget fel på. Jag har hittills bara läst en sjättedel men är definitivt hooked...

Kan också rapportera att jag tradat till mig de ljuva Faces boot-DVDer jag tidigare nämnt samt en radda andra ultra-rariteter, därav en finfin VHS-rip av Tom Pettys "Pack Up the Plantation: Live!", inspelad på Wiltern Theater i LA på "Southern Accents" turnén 1985. Vi snackar "Don't Come Around Here No More", "Rebels" och en massa 80-tals cheese. Saweet.

Hä, dags för kaffe och njutning. Känner mig helt förstörd efter detta massiva inlägg. Pressen, stressen, huuu...

Sjukdomshets + hembränning

Hmmm. Känner lätta sjukvibbar. Den där klassiska för-sjukdoms-känslan; isande leder och lungor, torra ögon samt känslig hud. Störande. Eftersom mitt immunförsvar är som ett armerat betongfort bestyckat med antibakteriella kärnvapen leder sådan här skit sällan någon vart. Det ligger liksom bara och irriterar i bakgrunden i någon vecka eller så. Har inte varit sjuk på åratal.

Jag bryr mig inte ett skit om att ens medvetet försöka "avstyra" den eventuella åkomman längre. Blir snarare att man försöker provocera den istället och se om något intressant händer. Avnjöt tre öl igår kväll, gick 4 samt sprang 5 kilometer idag och smällde sedan i mig en tvivelaktigt sölig Willys-semla på det. Bring it on, sjukdomsfanskap. Nähä. Jag känner mig redan på bättringsvägen...

Slängde förövrigt ut lite trevare på diverse Crowesforum efter fler 1997 DVDer efter förra veckans inlägg och kan rapportera att jag nu har en bunt ljuva grejjer på g - den enda kända '97 inspelningen som jag inte har, fem konserter från 1996 samt en från 1995. Njutningen kommer att vara total de kommande veckornas kvällar/nätter! Och än har jag inte lokaliserat en upgradering av Milan DVDn som jag nämnde i förra inlägget så vidare guldkorn kommer säkerligen att dimpa in i samlingen i samband med det...

Jag fick faktiskt sådan mersmak av den klassiska old-school tradingen att jag började gräva runt lite online i diverse trading communities. Det finns vissa grejjer som jag trots 15+ års samlande fortfarande inte har fått tag på. Har numera mest blivit att man väntar tills saker dyker upp på torrent-trackers, men vissa prylar seedas fan aldrig. Är precis som om dom aldrig "läcker" utanför en liten cirkel av hardcore traders.

Hursomhelst - med min nyfunna energi brände jag iväg en trave mail till diverse folk runt hela världen och, lo-and-behold, redan efter några timmar hade jag säkrat en bunt Faces DVDer som jag suktat efter i åratal. Vi snackar bl.a. en osläppt TV dokumentär om inspelningens av Roddans "Smiler" platta från 1975, live grejjer från 1970 och diverse BBC material. Ooh la la indeed! Min inre nörd är just nu löjligt tillfredsställd. Just saying.

Om man skulle ta och göra en sista kraftansträngning för att försöka komma över den überjävligt-sällsynta laserdiscrippen av Allman Brothers "Great Woods" spelning samt Petty på Wiltern Theater 1985 när man ändå är igång...

Eller så tar man en öl och undviker att plugga!

Ölbaserad kråkterapi

Slightly buzzed här! Firade denna ljuva mars-tisdagsnatt (nu onsdag, snart morgon - wtf!?) genom att poppa en skål popcorn och inta ett gäng pilos till en publikfilmad bootleg-DVD med The Black Crowes, inspelad i Milano den 4:e februari 1997. Hade inte kollat in den sedan jag fick den i något old-school trade (DVDRs, skickade världen runt med hederlig snail-mail) för 6-7 år sedan. Kan fastslå följande:

1. Jag måste byta till mig en uppgradering av denna inspelning. Denna är rätt rå. Funkar att kolla på, men det finns tydligen en ny version som är tagen direkt från mastern.

2. Fy! Fän! Dom fullkomligt dominerade vid denna tidpunkt!

1997 är ett mystiskt och bortglömt år i Croweshistorien - peaken av pundandet, plattan "Band" blir refuserad av skivbolaget (senare släppt på "Lost Crowes" dubbeln), americana och psykadelia i perfekt harmoni, Europaturné utan nytt album, en sommar med den turnérande Dead-festivalen Furthur, über-gitarristen Marc Ford kickas p.g.a. sitt heroinmissbruk, bassisten Johnny Colt hoppar av...

1998 blir som följd skammens år: skivbolagsinflytande, klippning av skägg, kokain, skitproducenten Kevin Shirley, lågvattenmärket "By Your Side", surbrorsan Rich får fri kontroll över sin volymknapp... Crowesuniversat återhämtar sig inte fullständigt på över sju år!

Men tillbaka till 1997 - innan avskedningen/avhoppet är Crowesmagin som allra mest potent. Kulmen av fem års konstant turnerande - Marc Fucking Fords övernaturliga guraspel, Chris röst på sin topp, en låtskatt att dö för och en närmast telepatisk samspelthet. Helt sjukt... Jammet i "Nonfiction" från Milano DVDn - fullkomligt ansiktssmältande! T.o.m. ljussättningen är ljuv! Måste komplettera min kollektion av '97 inspelningar ASAP inser jag. Finns t.o.m. en videoinspelning som jag inte har... Skandal!



Hä, dags att nana. Men först en bekännelse; kunde inte hindra mig, smällde in en order på den där andra nya Sudden plattan som jag inte köpte med boken... "Tel Aviv Blues". Fanskapet är ju strikt limiterad! Den kan ju sälja slut! Fatta! Jag blev väldigt stressad!!! Ok, ok - jag inser att jag kanske, eventuellt har ett problem...

Kontralateral ninjutsu = I'm back!

Sådär ja. Där var de två laggande skoluppgifterna fixade. I'm back, indeed. Hur detta gick till? Jo, jag blev seriöst trött på mitt eget gnäll runt tretiden på natten mellan torsdag-fredag, mobiliserade min vänstra hjärnhalva och kickade min högras ass. Punk-ass beatch blev förpassad till nått kargt ställe i det undermedvetna och eftersom han inte har talcentrat på sin sida kunde han inte ens ropa på hjälp. Tard! Strikt maskinell logik blev följden och på fredagen började jag knacka uppsats, blev färdig samt lämnade in igår och idag gjorde jag den andra uppgiften. En deadline blev redigt bränd (inlämningen dock ändå godtagen), men den andra lyckades jag fixa uppskov på eftersom den var seriöst syratrippigt definierad. På pappret är jag alltså nu officiellt med i gemet igen. I verkligheten finns en hel del jobb som måste huggas tag i snarast. Är så jävla taggad.

Musiknörden vid ruinens brant

Ok, dags att försöka suga tag i studierna och ta ett steg tillbaka ifrån den symboliska Kanten. Men först en kort musiknördsrapport...

Slog till på Drive-By Truckers kombon härom natten. Visar sig dock att den europeiska utgåvan av "Go-Go Boots" LPn är en vesslig budgetvariant så det blev till av bita ihop och beställa den amerikanska från Amazon US. 200 spänn (inkl. frakt), men då är det ju en 180 grams dubbel LP med gatefold + bifogad CD och med tanke på att den haffsiga europeiska skulle kosta typ lika mycket från CDON, med sub-par artwork och utan CD, så är det ju ändå ett relativt hyffsat deal... Dokumentär DVDn hittade jag ny på eBay för 140:- (inkl. frakt) så det var ju no biggie.

Efter detta utlägg tänkte jag att nu får det vara nog med handel för denna månaden. Måste ju hinna smälta grejjerna också, och jag har ju trots allt nya Howlin Rain EPn och en obskyr singel med Kevin Juniors första band The Mystery Girls på G, samt kommer försöka bjuda hem en svåråtkomlig live platta med Rich Robinson på eBay ikväll, men... Igår natt blev jag påmind om något jag helt glömt - Nikki Suddens självbiografi släpptes ju den 14:e! Bollocks! Något jag har suktat hårt efter ända sedan Nikki rapporterade att han färdigställt den strax innan sin död 2006. Fruktade att den kommit på villovägar i hans dödsbo, men häromåret släpptes den på italienska(?) och nu har den alltså äntligen dykit upp på engelska, tillsammans med två Nikki Sudden CDs med hittills osläppt material. Saweet! Mindre ljuvt för min budget dock - var ju bara tvungen att omgående smälla in en order på boken + en av plattorna.

Hursom - ska bli ljuvt att läsa Nikkis redogörelse av hans ytterst skumma karriär. Från Swell Maps till solo plattor till Jacobites till indie-supergrupper till samarbeten med R.E.M., Sonic Youth, Jeff Tweedy, Rowland S. Howard, Evan Dando, etc, etc... Rollen som frilandsande musikskribent, extremt Stones fan, missbrukare, klassisk engelsk gentleman i exil, författare, film "skådis", brorsa till Epic Soundtracks samt kultlegend utan praktiskt taget någon som helst kommersiell framgång, som ändå på något mystiskt sätt konstant turnerade och höll en "musikkarriär" vid liv under tre årtionden. Var den kännetecknande "falsksången" ett medvetet val eller inte? Vad hände på den skandalomsusade tysklandsturnén med Jacobites 1985? Dog Epic verkligen av ett "brustet hjärta"? Om det inte är nog som fundament för en intressant berättelse, then what is?

För lite vidare name-dropping och hausse avslutar jag med följande halvlökiga promoblurb-citat från Nikkis bokförlag:
"Nikki is the only guy I ever loaned money to who paid me back.” - Peter Buck (R.E.M.)
“Nikki Sudden is the real thing…” - Thurston Moore (Sonic Youth)
"The most prolific songwriter I know.” - Mike Scott
“If you see a Nikki album you don’t have, you buy it!” - Ryan Adams
“The fucked up Galahad of Rock & Roll on a quest for the perfect legend.” - Phil Shoenfelt
"We were just a Swell Maps rip-off.” - Bob Nastanovich (Pavement)

En skopa skit till? Ja tack, det vore väl trevligt!

Sitter här med ett helmuggs-kaffe-buzz och njuter av min egen idioti! Den kommande plugg-deadlinen som jag nämnde i slutet av gårdagens/nattens uppsatsliknande snoozefest fick jag idag mail angående. Visar sig att den löpte ut den 15:e och "ansvarigt folk" undrar nu vad fan det är som pågår! Hahaha. Ljuvt. Mer drama! Bring. It. On. En psyko-pubertal reflex må hända men just nu känns denna utbildningen som en bitch med ett redigt tag om juvelbagen!



Min respons på det hela? Ner med huvudet i sanden/interwebsen och kolla vart jag billigast kan på tag på nya Drive-By Truckers LPn! Amazon UK marketplace verkar mest aktuellt. Känner att min musikaliska want-list börjar balla ur lite. Det har släppts en hel del gött det senaste. Ovan nämnda platta samt en Truckers dokumentär, nya Dylan grejjer, Jayhawks re-issues, T-Bone Burnett producerad Gregg Allman platta, Derek & The Dominos box, nygamla Ryan Adams & The Cardinals (fortfarande inte klippt - LPn är ju svindyr överallt) och en massa annat fint som jag inte minns för tillfället...

Speaking om Ryan Adams - nått som ger mig lite semi-ribba är nyheten om att Neal Casal kommer att lira gura i Chris Robinsons (The Black Crowes) nya band! Ska bli ljuvt att höra honom ta sig an lite mer intressant material än Adams senare Coldplay-pastejer. Dude kan ju spela om man säger så. En tråkig aspekt av det hela är dock att min favvo-doldis Jonathan Wilson verkar ha hoppat av projektet. Skulle varit extremt intressant att se vad han kunde bidragit med. Men, men - killen är ju även genial på egen hand.

Och appropå Chris Robinson så måste jag tipsa om senaste "Steve Gorman Sports!" podcasten - runt 40:10 drar Steve en ljuv anekdot om när han och Chris träffade Rod Stewart på någon tysk festival i mitten på 90-talet. Vidare snackas det bl.a. småkul om Sverige och Dave Grohl så hela programmet är att rekommendera. Gorman är helt klart en legend.

Fruktan och vämjelse i studieträsket

Hmmm. Någonting skumt pågår. Känner att jag så sakta börjar tappa fotfästet med studierna. Har märkt en tendens sedan det vedervärdiga programmötet i höstas. Engagemanget och motivationen har varit "påfrestad" om man ska uttrycka det milt. Det är inte svårighetsgraden eller så - jag har acat VG i allt (inklusive de senast nämnda slapp-insatserna - sjukt!) så jag är ju uppenbarligen antingen en neuro-wizard eller, mer troligen, bra på att läsa av föreläsarnas intentioner. Att kunna läsa av folk är ju dock inte det samma som att få en bra överblick över ett ämnesområde, så jag kan ju inte påstå att jag är direkt exalterad över mina resultat.

Det jag börjar få allvarliga känningar av i det här skedet är den legendariska Kajako-förbannelsen - uttråkning i tätt samarbete med den eviga Lättjan. Jag är egentligen en best med extremt dålig karaktär gällande saker jag inte har ett passionerat intresse för. Det finns ett livslångt spår av oavslutade/avbrutna/oengagerade projekt bakom mig; studier, föreningsliv, jobb, diverse fritidsaktiviteter... Jag skyller det på att jag fann min passion redan i tidig ålder; musiken. Inget har liksom kunnat matcha det som den har gett mig under åren - allt annat (möjligen med undantag för kärlek/sex) bleknar i jämförelse. Vet man hur det är att bli riktigt engagerad i något av ren passion så vet man också hur det är att försöka delta i något man inte känner på samma sätt för. Det är extremt svårt. Rent plågsamt i längden. Allt blir bara något man måste genomlida för att få kunna hänge sig till det man verkligen är intresserad av.

På senare år har jag dock upptäckt att min karaktär i dessa sammanhang faktiskt har gjort vissa framsteg. Jag börjar väl bli gammal och stabil. Kanske "vuxen" rentav. How about that!? Hehe. Ja, ja - jag har hursomhelst noterat att om jag placerar mig själv i enkla men strikt planerade regelverk så kan jag upprätthålla någon slags kontinuitet inom aktiviteter jag egentligen finner totalt ointressanta. Om jag har en klar översikt och vet exakt hur mycket energi och tid jag behöver investera så ter sig saker åtminstone tolererbara. På så sätt har jag t.ex. lyckats hålla igång motionerandet dagligen i över tre år samt jobba på ett och samma ställe - lo and behold - mer än sex månader (vilket alltid var min mentala smärtgräns back in the day). Men det hela hänger hela tiden på en extremt skör stråd - fuckas det med regelverket för mycket tar tristessen överhand. Rutinerna måste hållas hårt.

Även studierna har denna högskolevändan hållt en relativt hög standard eftersom jag lyckats inordna dem i ett liknande system. Vi har hittills haft en kurs i taget och i stort sett examinerat samtliga med salstentor - detta gör att man efter ett tag vet hur mycket tid och energi man bör lägga för att uppnå det resultat man vill åt.

Problemet nu, bortsett från min sviktande motivation, är att vi denna termin endast har tre fetare kurser som löper parallellt och att de till största delen består av relativt fritt personligt arbete. Man måste alltså se till att disponera sina egna studier och sin egen tid under en halvårsperiod så man inte får psykbryt av press när alla examensuppgifter ska vara färdiga strax innan sommaren. Det "strikta regelverk" som jag tidigare vilat på är således borta och min "mörke medpassagerare" Lättjan står utanför dörren med ett sexpack och en trave plattor.

Grejjen är den att jag egentligen inte bryr mig ett skit om det jag pluggar. Visst, jag finner mycket av det relativt intressant, men endast på ett flyktigt plan. Ungefär på samma sätt som man känner ett vagt intresse då man läser en tilltalande artikel i en tidning, men sedan släpper den sekunden man bläddrar vidare. Jag är inte full-on Asperger över neurovetenskapen på det sätt som våra professorer uppenbarligen är. Jag önskar att jag kunde vara det, men alas... Dock är det ju alltid kul att se den typen av passion i folk, oavsett ämnesområde. Folk utan passioner skrämmer mig en aning. De känns alltid så trevande och sökande. Någon slags ekande otillfredsställelse som jag finner väldigt stressande...

Hursom - det jag vill komma fram till är att jag fruktar att den typen av investering jag behöver göra för att klara av det kommande halvåret kräver mer engagemang än jag kan lyckas krysta fram. Bara tanken av att spendera månader av planering och filande på ett ämne som (särskilt på denna nivå) för mig är narkolepsi-inducerande ger mig isande ångestvibbar. Jag känner att jag börjar jobba upp ett primitivt förakt inför det hela. Fight or flight. Känslan är allt för välbekant...

Har redan fuckat upp en mellan-deadline och om jag inte lyckas vända skutan innan nästa helg är ytterligare en i riskzonen. Det sjuka är att jag känner mig underligt distanserad till det hela. Normalt folk skulle väl kasta sig in i skiten med uppkavlade ärmar, men jag känner mig som ett rådjur i strålkastarljuset. Nedstämd, men kolugn och oförmögen att skrida till handling. Väntandes på smällen. Haha, mr. Drama...

Idiotavgiftning + tvättvälde

Spenderade nyligen en vecka i stadsflykt tillsammans med Enzo. I ett hus vid en sjö. Känner med jämna mellanrum ett överväldigande behov av att avlägsna mig från Det hela. Efter en viss mängd Riesen-reklamer, eurodiscogrannar, Reinfeldtska ögonbrynshöjningar samt konstanta mediala påminnelser att Melodifestivalen faktiskt pågår är det precis som en liten hårt arbetande farbror någonstans i frontalloben plötsligt slår näven i sitt skrivbord, reser sig och utbrister "A-ha looken!? Tillbaka!? Vafan!?!? That's it, jag slutar...". Vansinne utbryter i logikcentrat då fler hjärnfunktioner lämnar in avskedsansökningar och det enda sättet att styra upp det hela är att leverera en välbehövd semester med löfte om minimal idiotstimuli.

Jag spenderade således en ljuv vecka i isolering med tre kanals bush-TV, promenader, läsning (för nöjes skull), lite skidåkning, musiknjutning, braseldning, filmtittande, motionerande samt med att bara sitta med en kopp kääf vid matbordet och glo ut över sjön. Oh, the själsliga tillfredställelse. Kan återigen slå fast att jag inte borde leva i tätbebyggda områden.

Kom hem häromdagen och blev omgående ass-raped by reality. En inlämningsuppgift på 1500 ord ska lämnas in innan veckoslutet, en seminarieartikel måste bearbetas omgående, tvättmaskinen har pajat och inga av de paket som jag förväntat mig skulle dykt upp under min veckolånga exil (varav några innehållande kurslitteratur jag är i trängande behov av) hade kommit. Balltard!

Nu är iaf tvättmaskinen utbytt mot en sprillans ny högteknologisk kreation som INTE utdelar svåra hörselskador till den stackare som måste gå på toan under centrifugering. Varför detta krångel med tvättmaskin i lägenhet, kanske du undrar? Helt enkelt av den anledning att jag vägrar att ge mig i kast med det feodala miniskräckvälde som det Gemensamma tvättytrymmet innebär! Kungen/drottningen (ordföranden i bostadsrättsföreningen) styr och ställer obehindrat över pöbeln med hjälp av adeln/spionerna (65-plussarna i föreningen), hotar med hyrespåslag och reprimerar med de fruktade Arga lapparna. Där finns falanger av tidsfascister, luddfascister och diverse golvtorkningsfascister. Inbördes triggar de varandra till ständigt nya höjder av paragrafrytteri och nässkrivningar. Småsinthet och snäsighet uppmuntras. Ett horribelt universa samt ett fruktansvärt och ovärdigt sätt att leva. Och har man någon gång slått sig fri från dess förtryckande bojor kan man omöjligen gå tillbaka. Jag skulle hellre gå sketen!

Nåväl, tillbaka till hi-tech maskinen. Vi snackar digitaldisplay, ekovänlighet, spacade specialtvättprogram, ryggmassage, drinkblandare, pedikyr - you name it! Och allt på Enzos nota som grädde på moset! Jag köpte ju trots allt den förra trotjänaren för typ tio år sedan. Visserligen för typ halva summan hon hostade upp för det nya rymdskeppet men - inflation, aktier, bla, bla, du vet... Det var en annan tid! Ahem. Det gäller att hooka upp med en riktig sugar-mama. Att viska ljuva hintar vid väl valda tillfällen; "inget bedyrar kärleken mer än en högkvalitativ torktumlare..."

Intet ont anande kräktes jag plötsligt lite i munnen

Bläddrade i nya Mio-katalogen idag när jag satt på toan och arbetade på dagens första numero dos. Följande lilla visuella nugget glider in genom synnerven och tar sedan snabbgenvägen från talamus till amygdalan (klassisk primal respons då vi exponeras för evolutionärt etablerade hot som typ ormar, spindlar, samt i mitt fall hipsters och olika typer av bajsnödigheter) och inducerar omedelbart en lätt torrhävning innan jag ens vet vad det är jag kollar på...

Mannen, linnebyxorna, det "ljusa & fräscha", förmedlingen av kontemporär multitasking, avslappning men ändå framgångssaga, lekfullt barfota men ändå "on top of things", hipsterbrillorna, de rena linjerna, de "smarta lösningarna", dagens samhällsklimat, etc, etc... Sarkasm-overload. Aj. Mitt psyke.

Det latenta fettot tänder av

Det började cirka tre veckor innan jul. Enzo kokar upp en sats och börjar locka; "klart du ska ha", "det är ju den tiden av året", "alla gör det ju"... Vafan, tänker jag, en ischoklad har ju aldrig skadat. Fast forward två dagar och jag ligger sockerstinn i TV soffan och mainlinar knäck, kolor, marsipan och diverse chokladtomtar. Enzo kommer hem från jobbet och undrar vart allt hennes hemmagjorda julgodis tagit vägen. Skakig och svettig gläfser jag "Öööh... Det, det... Det är ju jul för helvete! Du har ingen rätt att... Öh... Döma..." och mosar in en näve skumtomtar i truten.

Och på den banan var det i princip ända fram till häromveckan. Det var inte förrän fläskvalkar började uppstå vid jeanskanten och den klassiska spänningen över låren började infinna sig som jag insåg magnituden av misären. All kvalitetschoklad hade för länge sedan försvunnit ur bilden, istället ligger grånande bitar av nån utblandad billig tysk street-choklad spridda runt min sjuka kropp i lägenheten. Oh, the humanity. Det fanns inget val - tjockis cold-turkey med bifogad tränings-uppsmiskning av kropp. Som tur är har jag någon slags instinkt som kickar in när tjockistendenserna kommer till en viss gräns - man-boobs och byte av klädstorlek tillåter jag bara inte. Skulle jag passera den gränsen vet jag (med tanke på mitt förhållande till Lättjan) att steget därefter blir automatiskt nån typ av Jabba the Hut looser på TV soffan, Eldorado Cöla, "Let's Dance" och dåligt sex. Just ain't gonna happen.

Träningsaspekten var inga problem, jag har någon slags weird inställning till det hela - lite som att jag gillar att kicka min dåliga sidas ass för all vansinnig lättja den är skyldig till. Godisavvänjningen var dock mera problematisk. Efter att ha typ druckit 1,5 liter julmust dagligen under flera veckor tenderar man tydligen att bygga upp ett visst behov. Vi snackar först extrem rastlöshet, sedan flera dagar med migränvibbar, ett vansinnigt munsårsutbrott, kass mage och allmänt mental surhet. I nästan två veckor! Nu kan visserligen mycket av detta berott på andra faktorer, men jag väljer att beskylla tjockisbeteendet. Mer effektfullt.

Anyhoo - igår var typ den första dagen jag kände att jag inte hade något som helst sockerbegär. Ljuv känsla - kan glida runt och softa i lägenheten, kolla film, lira GTA eller sitta vid datorn utan konstanta funderingar på om det råkar ligga nån bortglömd Paradisask i nått skåp.

På kvällen skulle vi på bio med Enzos polare Livid. Vi möter Livid utanför Willys och det första hon gör är att erbjuda bjussning av biogodis. Känner med en gång att, nej tack, jag är inte särskilt sugen. Vore ju dumt. Men hon och Enzo ska ju ha så vi går in i affären. Efter att ha stått och tittat en stund vid lösgodiset tänker jag "Hmmm, kanske bara lite grann... Bara några få...". Big mistake. Lämnar affären med en hel burk (sån där anti-prassel-bio-vänlig-tjockistråg) som jag sedan i stort sett plöjer mig igenom redan under reklamen. Tyckte fan inte ens att det var särskilt gott men kunde liksom inte sluta efter det att den första godisen landat på tungan. När burken var slut fanns där bara the shame... En tragisk godispundare som ramlat av vagnen, omsluten av biomörkret, med en uppsvälld mage och lätt illamående. Aldrig mer, bedyrade jag när vi stapplade hemåt i den karga vinternatten. Aldrig. Mer.

I morse vaknade jag och var sugen på Gott & Blandat.