Statistiktentan är slaktad! Den 2,5-åriga VG-streaken är nu även död, men vem fan bryr sig när man äntligen lyckats ta sig levande igenom de frimärkssamlande enuckernas vestibulitinfesterade domäner!? Ingen mer algebra under resten av mitt underbara liv - aldrig mer ska jag irra från mästarnas och filosofernas humanoria! The glory!
Både jag och da Enz är förövrigt hemma denna veckan. Studier står på schemat, vilket i princip innebär att hon pluggar rigoröst och jag leker cowboy i Red Dead Redemption samt har myskvällar med öl och tvivelaktig film. Vadå, det är ju en hel månad till nästa c-uppsatsdeadline? Get off my case, samvetsfanskap! FYI, jag kommer att hata mig själv om tre veckor...
tisdag, januari 31, 2012
fredag, januari 27, 2012
Townes
Det som gör Townes Van Zandt till en unik artist är förmodligen den totala avsaknaden av yta. En helt ärlig leverans. En extremt subtil aspekt som har tagit mitt tröga sinne åratal att sätta fingret på. Låtarna är inte direkt komplexa, rösten är inte extraordinär, gitarrspelet är inte direkt unikt. Men det som sägs och framförallt hur det sägs tycks vara helt okonstlat.
Detta är något som sätter honom i lite av en egen kategori. Jag har svårt att komma på någon annan artist som besitter just denna kvalitet på rak arm. Möjligen Dylan under valda stunder den första halvan av 70-talet. Rösten är helt oförställd, inget av det som sägs "kryddas" för att dramatiseras. I Townes fall känns det som om han inte besitter förmågan att ta någon annan roll än just sin egen. En kvalitet som gör honom unik som artist, men kanske inte är en fördel i interaktion med samhället...
Det är möjligen inte en aspekt man direkt tänker på vid första lyssning, men om man provar att spela en av Townes låtar blir det snabbt ganska uppenbart. Visst kan man spela ackorden och sjunga texten relativt oproblematiskt, men av ren reflex pushar man på vissa ord och släntrianfärgar det hela med något som vanligtvis duger som representation för "känslor". Lyssnar man sedan på orginalet igen låter ens egen version oftast helt befängd. Tro mig, jag har försökt. Om och om igen. Det finns även tonvis med inspelade covers på Townes-låtar (av såväl megastjärnor som obskyra indieband) som illustrerar detta i olika grad. Kanske är därför han förblev relativt okänd för den stora massan men högt respekterad av sina kollegor.
Det är även fascinerande hur denna "oskyddade" känsloleverans skiftade i karaktär under Townes livstid. Ett lysande exempel är hans lysande "Snowin' on Raton". Jag har alltid tolkat studio- och liveversionerna från mitten/slutet av 80-talet som en sång om Townes liv som familjeman och resande musiker med sina för och nackdelar. Melankolisk men ändå med en viss optimism...
...men när jag härom veckan upptäckte en publikfilmad video av en version från 1996 får plötsligt texten en helt annan innebörd. Townes är svårt sarjad av sitt långvariga alkoholmissbruk, har inte mycket kvar av rösten och spelar knappt någon gitarr över huvud taget. Ärligheten i framförandet är dock fortfarande (plågsamt) närvarande. En punktering av banal drogromantik. Optimismen är borta och kontentan verkar här vara solklar; "come morning I'll be through them hills and gone". Fem veckor senare var han död.
Needless to say så är jag för tillfället djupt inne i en TVZ-period. De verkar komma i tätare och tätare cykler, och varje gång uppdagas ytterligare aspekter av hans musik. Den är som ett svårtillgängligt men mystiskt tilldragande universum som gör att om man en gång fått blodad tand ständigt återvänder för fler upptäckter. Och det verkar finnas oändligt mycket att finna, trots hans relativt begränsade katalog. Subtilt vacker musik. Det mest talande jag någonsin hört.
Detta är något som sätter honom i lite av en egen kategori. Jag har svårt att komma på någon annan artist som besitter just denna kvalitet på rak arm. Möjligen Dylan under valda stunder den första halvan av 70-talet. Rösten är helt oförställd, inget av det som sägs "kryddas" för att dramatiseras. I Townes fall känns det som om han inte besitter förmågan att ta någon annan roll än just sin egen. En kvalitet som gör honom unik som artist, men kanske inte är en fördel i interaktion med samhället...
Det är möjligen inte en aspekt man direkt tänker på vid första lyssning, men om man provar att spela en av Townes låtar blir det snabbt ganska uppenbart. Visst kan man spela ackorden och sjunga texten relativt oproblematiskt, men av ren reflex pushar man på vissa ord och släntrianfärgar det hela med något som vanligtvis duger som representation för "känslor". Lyssnar man sedan på orginalet igen låter ens egen version oftast helt befängd. Tro mig, jag har försökt. Om och om igen. Det finns även tonvis med inspelade covers på Townes-låtar (av såväl megastjärnor som obskyra indieband) som illustrerar detta i olika grad. Kanske är därför han förblev relativt okänd för den stora massan men högt respekterad av sina kollegor.
Det är även fascinerande hur denna "oskyddade" känsloleverans skiftade i karaktär under Townes livstid. Ett lysande exempel är hans lysande "Snowin' on Raton". Jag har alltid tolkat studio- och liveversionerna från mitten/slutet av 80-talet som en sång om Townes liv som familjeman och resande musiker med sina för och nackdelar. Melankolisk men ändå med en viss optimism...
...men när jag härom veckan upptäckte en publikfilmad video av en version från 1996 får plötsligt texten en helt annan innebörd. Townes är svårt sarjad av sitt långvariga alkoholmissbruk, har inte mycket kvar av rösten och spelar knappt någon gitarr över huvud taget. Ärligheten i framförandet är dock fortfarande (plågsamt) närvarande. En punktering av banal drogromantik. Optimismen är borta och kontentan verkar här vara solklar; "come morning I'll be through them hills and gone". Fem veckor senare var han död.
Needless to say så är jag för tillfället djupt inne i en TVZ-period. De verkar komma i tätare och tätare cykler, och varje gång uppdagas ytterligare aspekter av hans musik. Den är som ett svårtillgängligt men mystiskt tilldragande universum som gör att om man en gång fått blodad tand ständigt återvänder för fler upptäckter. Och det verkar finnas oändligt mycket att finna, trots hans relativt begränsade katalog. Subtilt vacker musik. Det mest talande jag någonsin hört.
When the wind don't blow in Amarillo
and the moon along the Gunnison don't rise
shall I cast my dreams upon your love, babe
and lie beneath the laughter of your eyes
It's snowin' on Raton
come morning I'll be through them hills and gone
mother thinks the road is long and lonely
little brother thinks the road is straight and fine
little darling thinks the road is soft and lovely
I'm thankful that old road is a friend of mine
Bid the years good-bye you cannot still them
you cannot turn the circles of the sun
you cannot count the miles until you feel them
and you cannot hold a lover that is gone
Tomorrow the mountains will be sleeping
Silently the blanket green and blue
all that I shall hear the silence they are keeping
I'll bring all their promises to you
måndag, januari 23, 2012
Folk. Jag gillar dom inte.
Jag gillar min lägenhet. Den är hyffsat gammal på ett gött sätt med lite själ och sköna smådetaljer samt inbodd, inredd och anpassad helt efter min och Enzolainens smak och behov. Men. Problemet är att fanskapet ligger i ett 40-tals hus utan någon som helst ljudisolering. Jag vill inte höra vad folk och fä har för sig, och jag vill definitivt inte att dom ska kunna följa varje fotsteg jag tar.
Att jag är en "husmänniska" är knappast någon nyhet och dessa problem har jag stört mig på i varierande grad sedan jag flyttade in för typ 11-12 år sedan. Det är förmodligen kombinationen av begynnande cranky-old-man tendenser och det faktum att vi nu har ett nördpar i trettioårsåldern ovanför oss som har en mental ålder på femton (tänk att bo granne med ett tonårsrum som blastar dataspel, ost-musik och hemmabio på CP-volym i regelbundna intervaller) som gjort att jag känner att jag liksom är lite vid vägs ände. Måste få lite distans till folk. Och det inom en snar framtid.
Enter den ljuva Enzo - den av oss som har framtidsutsikter. Med sina awesome livsmedels-bossing-skills är hon en fröjd för diverse hot shots, big wigs, playaz och high rollers inom handels land och rike runt. Två intervjuer är upplinade och även om utfallen inte på något sätt är givna så finns i alla fall chansen att nått deal går i lås och vi kan lämna den här skokartongskasernen för gott. Får lätt ribba av att bara tänka på det. Ett möjligt utfall är till och med en långväga flytt till vårt själsliga hem Dalarna. Har absolut inget att invända om så skulle bli fallet - jag tänker episka fjäll, djupa skogar och timmerstuga, beatches! Gnällfarbrorn får äntligen isolera sig i en stuga och förgripa sig på sina gitarrer och stämband i fred. Typ. Och kanske kultivera skrikigt Gunde-mål. Det är min vision.
Inga jävla skalade träningsbrallsdrönare i köttbulleform och affliction-t-shirt som dunkar 2 Unlimited, tycker att Black Hawk Down är den bästa filmen någonsin och rullar hantlar på golven som fritidsnöje. Va? Nej, jag tänker inte på någon särskild. Hursomhelst; fuck that shi-azz. Inga klängiga tanter, inga förmanande föreningsmänniskor, inga privatpoliser, inga 90-talshunks som ständigt polerar sin bil utanför ditt köksfönster. Inget simpelt, pöbelmentalt, vattenpölsdjupt jävla folk. Med dålig musiksmak. Mmmm. Man kan ju alltid drömma. Jag behöver en remedy, mot det som is ailing me...
Hursomhelst så ska vi fanemej vara härifrån inom ett år, helst inom ett halvår. Om än bara till något temporärt. Känner att jag vill pröjsa av studielånet och billånet när jag blir fri från studierna till sommaren och då är ju en lägenhetsförsäljning den enda vägen att gå. Studiefri, skuldfri och lägenhetsfri. Bliss! Anar jag en summer of el Kajako del 3? Detta har klar potential känner jag...
Dags att gå till sängs. Har fått hem en drös postuma Townes Van Zandt plattor att njuta av i mörkret. De är värda några ord, men mer om dom någon annan gång. Ska ju upp tidigt i morrn och närvara på något form av seminarie som jag inte har en aning om hur man förväntas förbereda sig inför. Hade tänkt att samtidigt stealth-beställa ett gäng Tom Petty-biljetter till den tidigare nämnda konserten på Globen i sommar. Man måste ju få nått vettigt gjort också y'know...
Att jag är en "husmänniska" är knappast någon nyhet och dessa problem har jag stört mig på i varierande grad sedan jag flyttade in för typ 11-12 år sedan. Det är förmodligen kombinationen av begynnande cranky-old-man tendenser och det faktum att vi nu har ett nördpar i trettioårsåldern ovanför oss som har en mental ålder på femton (tänk att bo granne med ett tonårsrum som blastar dataspel, ost-musik och hemmabio på CP-volym i regelbundna intervaller) som gjort att jag känner att jag liksom är lite vid vägs ände. Måste få lite distans till folk. Och det inom en snar framtid.
Enter den ljuva Enzo - den av oss som har framtidsutsikter. Med sina awesome livsmedels-bossing-skills är hon en fröjd för diverse hot shots, big wigs, playaz och high rollers inom handels land och rike runt. Två intervjuer är upplinade och även om utfallen inte på något sätt är givna så finns i alla fall chansen att nått deal går i lås och vi kan lämna den här skokartongskasernen för gott. Får lätt ribba av att bara tänka på det. Ett möjligt utfall är till och med en långväga flytt till vårt själsliga hem Dalarna. Har absolut inget att invända om så skulle bli fallet - jag tänker episka fjäll, djupa skogar och timmerstuga, beatches! Gnällfarbrorn får äntligen isolera sig i en stuga och förgripa sig på sina gitarrer och stämband i fred. Typ. Och kanske kultivera skrikigt Gunde-mål. Det är min vision.
Inga jävla skalade träningsbrallsdrönare i köttbulleform och affliction-t-shirt som dunkar 2 Unlimited, tycker att Black Hawk Down är den bästa filmen någonsin och rullar hantlar på golven som fritidsnöje. Va? Nej, jag tänker inte på någon särskild. Hursomhelst; fuck that shi-azz. Inga klängiga tanter, inga förmanande föreningsmänniskor, inga privatpoliser, inga 90-talshunks som ständigt polerar sin bil utanför ditt köksfönster. Inget simpelt, pöbelmentalt, vattenpölsdjupt jävla folk. Med dålig musiksmak. Mmmm. Man kan ju alltid drömma. Jag behöver en remedy, mot det som is ailing me...
Hursomhelst så ska vi fanemej vara härifrån inom ett år, helst inom ett halvår. Om än bara till något temporärt. Känner att jag vill pröjsa av studielånet och billånet när jag blir fri från studierna till sommaren och då är ju en lägenhetsförsäljning den enda vägen att gå. Studiefri, skuldfri och lägenhetsfri. Bliss! Anar jag en summer of el Kajako del 3? Detta har klar potential känner jag...
Dags att gå till sängs. Har fått hem en drös postuma Townes Van Zandt plattor att njuta av i mörkret. De är värda några ord, men mer om dom någon annan gång. Ska ju upp tidigt i morrn och närvara på något form av seminarie som jag inte har en aning om hur man förväntas förbereda sig inför. Hade tänkt att samtidigt stealth-beställa ett gäng Tom Petty-biljetter till den tidigare nämnda konserten på Globen i sommar. Man måste ju få nått vettigt gjort också y'know...
onsdag, januari 18, 2012
CSNs Lex Luthor skjuter sig själv i foten
Jeez. Om det skulle finnas några frågetecken gällande min nojja över kampen mot min historiskt dåliga karaktär så upptäckte jag häromdagen något som kan skingra dem omgående... Tänkte strippa vårterminen på alla onödiga kurser och endast fokusera på examensarbetet. Skulle använda gamla poäng från min första högskolevända 2000-2003 var planen. Well, den planen kunde snabbt skrotas! Gjorde diverse efterforskningar och noterade att under loppet av en treårig högskoleutbildning färdigställde jag EN kurs på 15 poäng. Och plockade ut fulla studiemedel för alla tre åren. Är helt fascinerad av mitt yngre själv. Jag var uppenbarligen typ någon form av slackersuperhjälte. Detta om något borde illustrera nivån av den dekadens jag ständigt måste hålla i schack. Droskan vid korsvägen. Den mörke passageraren. Dexter kan dra åt helvete. I-landsproblem? Fack y'all! Det här är seriösa biz. Dramatiskt...
Gjorde förövrigt ett ljuvt klipp på eBay häromveckan. Den sällsynta (och därmed numera oftast svindyra) CD versionen av Ronnie Lane's första soloplatta "Anymore For Anymore" med alla bonusspåren för ringa 150:- inklusive frakt. Trodde jag hade köpt ett begagnat ex i hyffsad form, men när den dök upp igår visar det sig att det var ett sprillans "nytt" ex, fortfarande inplastat! Glory! Det bästa med denna versionen är att den innehåller en tidig demo-version av titelspåret inspelad med Faces innan Lane hoppade av. Absolut inget fel på den klassiska albumversionen, men trots att Faces-demon saknar färdig text så finns där en viss desperation och charm som är unik. Den där "luftigheten" som alla Lanes Faces-låtar hade. Faktum är att jag i somras var så förtrollad av denna versionen att jag åkte till Tiny T och lirade in en tappning av den med kompletterande text tagen från albumversionen. Det var mest en kul grej och vi färdigställde aldrig det hela till fullo, men det lät hyffsat om jag inte minns fel. Definitivt en låt jag kommer att återbesöka någon gång. Avnjut albumversionen, inspelad live en morgon 1973 ute på en åker...
Snöblandat regn ute i mörkret. Funderar på att tappa upp en pilo, lägga mig på den nya mjuka mattan under soffbordet och driva iväg i en Chris Robinson Brotherhood-konsert genom mina big-ass öron-omslutande hörlurar. Kanske turnéavslutningen från december med inhopp av Phil Lesh... Mmmm...
Gjorde förövrigt ett ljuvt klipp på eBay häromveckan. Den sällsynta (och därmed numera oftast svindyra) CD versionen av Ronnie Lane's första soloplatta "Anymore For Anymore" med alla bonusspåren för ringa 150:- inklusive frakt. Trodde jag hade köpt ett begagnat ex i hyffsad form, men när den dök upp igår visar det sig att det var ett sprillans "nytt" ex, fortfarande inplastat! Glory! Det bästa med denna versionen är att den innehåller en tidig demo-version av titelspåret inspelad med Faces innan Lane hoppade av. Absolut inget fel på den klassiska albumversionen, men trots att Faces-demon saknar färdig text så finns där en viss desperation och charm som är unik. Den där "luftigheten" som alla Lanes Faces-låtar hade. Faktum är att jag i somras var så förtrollad av denna versionen att jag åkte till Tiny T och lirade in en tappning av den med kompletterande text tagen från albumversionen. Det var mest en kul grej och vi färdigställde aldrig det hela till fullo, men det lät hyffsat om jag inte minns fel. Definitivt en låt jag kommer att återbesöka någon gång. Avnjut albumversionen, inspelad live en morgon 1973 ute på en åker...
Snöblandat regn ute i mörkret. Funderar på att tappa upp en pilo, lägga mig på den nya mjuka mattan under soffbordet och driva iväg i en Chris Robinson Brotherhood-konsert genom mina big-ass öron-omslutande hörlurar. Kanske turnéavslutningen från december med inhopp av Phil Lesh... Mmmm...
Rubrikschmubrik... Deltaskräck? Lättjelodning? Bla, bla...
Ha. Lögner. Redan när jag skrev det föregående inlägget hade jag flippat på dygnet igen, sjunkit ner i lättjan och läppjat biiir flertalet kvällar i rad, ackompanjerat med djupdyk i plattor, en nypa barhäng och allmän njutning. Dock utan ackompanjerad psyko-flipp denna gång, bör tilläggas. Och varför inte egentligen? Måste vädra ur hjärnan lite efter det där fruktansvärda statistikdebaklet. Jag befinner mig just nu i en slags pre-examensarbete studielimbo och tillfället måste tas i akt y'all! Sista nypan frisk luft innan slutspurten och det att skiten är avklarad i juni.
Är på ett underligt humör förresten. Det manifesteras genom val av musik. Mår typ lite dåligt av all musik förutom vissa specifika artister just nu. Skumt, eftersom det annars inte påverkar min vardag något nämnvärt. Är vissa typer av uttryck som funkar för tillfället. Gitarrliret på Six Organs of Admittence plattan "School of the Flower", allt med Townes Van Zandt, senaste PJ Harvey-plattan och Vetiver.
Flippade runt på iPoden som en galning i jakt på nått humörskompatibelt när jag var uppe och sprang i skogen häromdagen och upptäckte att Son Houses tidiga inspelningar även funkade utomordentligt. Nått med framförandet. Ett gäng i min ålder som spelar, sjunger och förmodligen avnjuter en och annan brygd utanför en lanthandel (tydligen det enda stället i regionen som hade el som kunde driva inspelningsmanicken!) någonstans nere i Mississippideltat med godståg och grejjer som ångar förbi i bakgrunden. Texterna innehåller välkända teman, jargongen är avslappnad och på nått sätt känns det som om skillnaden på att vara människa på 30/40-talet och nu inte är så enorm som den kan verka... Monotont och hypnotiskt. Beställde två Charley Patton-samlingar av ren reflex. Enzo är i Stockholm denna veckan och jag flummar runt obehindrat efter egen maskin. Förmodligen en av anledningarna till the weirdness.
Nej, tillbaka till min pilo, popcorn och filmafton... Den går förövrigt under temat "halvfesna 3:e uppföljare i moderna skräckfilmsfranchise" och hittills har jag betat av "Paranormal Activity III" och nu väntar "Hostel III". Eller så skiter jag i det och njuter ytterligare ett avsnitt av Tremé. Eller så skriver jag färdigt en låtjävel för första gången på fyra år. Eller så går jag och lägger mig. Eller så går jag online och skriker okvädesord till amerikaner i GTA. Eller så beställer jag nått gött med Hank Williams. Möjligheterna...
Californication har ju annars börjat igen. Moody. Extas.
Är på ett underligt humör förresten. Det manifesteras genom val av musik. Mår typ lite dåligt av all musik förutom vissa specifika artister just nu. Skumt, eftersom det annars inte påverkar min vardag något nämnvärt. Är vissa typer av uttryck som funkar för tillfället. Gitarrliret på Six Organs of Admittence plattan "School of the Flower", allt med Townes Van Zandt, senaste PJ Harvey-plattan och Vetiver.
Flippade runt på iPoden som en galning i jakt på nått humörskompatibelt när jag var uppe och sprang i skogen häromdagen och upptäckte att Son Houses tidiga inspelningar även funkade utomordentligt. Nått med framförandet. Ett gäng i min ålder som spelar, sjunger och förmodligen avnjuter en och annan brygd utanför en lanthandel (tydligen det enda stället i regionen som hade el som kunde driva inspelningsmanicken!) någonstans nere i Mississippideltat med godståg och grejjer som ångar förbi i bakgrunden. Texterna innehåller välkända teman, jargongen är avslappnad och på nått sätt känns det som om skillnaden på att vara människa på 30/40-talet och nu inte är så enorm som den kan verka... Monotont och hypnotiskt. Beställde två Charley Patton-samlingar av ren reflex. Enzo är i Stockholm denna veckan och jag flummar runt obehindrat efter egen maskin. Förmodligen en av anledningarna till the weirdness.
Nej, tillbaka till min pilo, popcorn och filmafton... Den går förövrigt under temat "halvfesna 3:e uppföljare i moderna skräckfilmsfranchise" och hittills har jag betat av "Paranormal Activity III" och nu väntar "Hostel III". Eller så skiter jag i det och njuter ytterligare ett avsnitt av Tremé. Eller så skriver jag färdigt en låtjävel för första gången på fyra år. Eller så går jag och lägger mig. Eller så går jag online och skriker okvädesord till amerikaner i GTA. Eller så beställer jag nått gött med Hank Williams. Möjligheterna...
Californication har ju annars börjat igen. Moody. Extas.
fredag, januari 13, 2012
Tillbaka #123: Tryggt som en blöt filt
Ho hum, där flög julen halvt förbi i ett moln av unkna pluggvibbar. Kurerade mig själv tillbaka till normaltillstånd efter höstens tidigare väl dokumenterade psyk-wobble genom att vända rätt dygnsrytmen, hugga tag i studierna, undvika större bakfyllor samt läsa ett verk ur Bruno K. Öijers senaste vid varje toabesök. Enkla medel, men fungerande!
Med flaggan åter i topp gav jag mig till och med på den där horribla statistikkursen som fick mig att fullkomligt trilla av banan tidigare i höst. Komprimerade ner den till två och en halv veckas semi-intensiva studier (av tilltänkta tio veckor på halvfart), insåg att mitt lata och matteretarderade sinne äntligen mött sin överman och gjorde min hittills sämst förberedda tenta denna högskolevända. Ber till Keef att jag får godkänt. Skiter i att VG-streaken nu definitivt är bruten. Bara. Jag. Blir. Av. Med. Helvetet.
Annars då? Well. Jag har frossat i extravaganta boxar och BDs med Stones, blivit lätt exhalterad över det faktum att Tom Petty i sommar kommer till Sverige igen efter 20 år, insett att eBay är det enda rätta vid köp av nya löparskor (köpte ett par nya svarta Asics GT från tyskland för 850:- inklusive frakt, kostar 1599:- i butik i Sverige!), flippat på mina grannar, ätit enorma mängder julmat, köpt en ny matta gjord av Afghanska barnarbetare, kollat på en dokumentär om Bill Hicks, välkomnat Enzos bror tillbaka till Sverige, druckit måttliga mängder alkohol i vänners goda lag och dyrkat den brittiska komediserien/filmen The Inbetweeners. Har säkert gjort en massa annat as well, men jag är dement, orkar inte fundera mer och vem fan bryr sig...
En annan trevlig nyhet är upptäckten av den halvskumma singer-songwritern Benji Hughes och hans enda platta "A Love Extreme" från 2008. Ett massivt dubbelalbum som spretar våldsamt åt olika håll. Vissa aspekter känns aningen hipstriga och tilltalar mig inte instinktivt, men när det väl klickar så är det helt genialt. Sjukt välskrivna låtar med ljuva texter som på något underligt sätt lyckas balansera mellan humor och heartbreak. Allt framfört i en crooneraktig röst tillhörande en snubbe som ser ut som en korsning mellan Leon Russell och en grizzlybjörn.
Killen lirade i samma band som husguden Jonathan Wilson på 90-talet och när jag roterade Benjis platta för första gången insåg jag att jag hört en av låtarna förut. Det visar sig att Wilson hyser så stor respekt till Hughes låtskrivarbriljans att han spelat in tre av hans låtar till sin första soloplatta "Frankie Ray" från 2005. Låten jag kände igen gick under titeln "You Can Have Me" på Wilsons platta och återfinns på Benjis under namnet "Vibe So Hot". Spela den ett par gånger och du får den garanterat på hjärnan...
...avnjut sedan följande epos, och låt dig inte vaggas till sömns av den förföriska första halvan - vid typ 1:20 blir det full-on Lennon-värdig-awesomeness...
Ett stycke oblygt hjärta-och-smärta indeed. När han i texten "stormar slottet" för att rädda flickan i tornet trycker det på samtliga mina pinsamt ostromantiska knappar och klump hissas i hals. Jag är en simpel individ. Tragiskt really.
Med flaggan åter i topp gav jag mig till och med på den där horribla statistikkursen som fick mig att fullkomligt trilla av banan tidigare i höst. Komprimerade ner den till två och en halv veckas semi-intensiva studier (av tilltänkta tio veckor på halvfart), insåg att mitt lata och matteretarderade sinne äntligen mött sin överman och gjorde min hittills sämst förberedda tenta denna högskolevända. Ber till Keef att jag får godkänt. Skiter i att VG-streaken nu definitivt är bruten. Bara. Jag. Blir. Av. Med. Helvetet.
Annars då? Well. Jag har frossat i extravaganta boxar och BDs med Stones, blivit lätt exhalterad över det faktum att Tom Petty i sommar kommer till Sverige igen efter 20 år, insett att eBay är det enda rätta vid köp av nya löparskor (köpte ett par nya svarta Asics GT från tyskland för 850:- inklusive frakt, kostar 1599:- i butik i Sverige!), flippat på mina grannar, ätit enorma mängder julmat, köpt en ny matta gjord av Afghanska barnarbetare, kollat på en dokumentär om Bill Hicks, välkomnat Enzos bror tillbaka till Sverige, druckit måttliga mängder alkohol i vänners goda lag och dyrkat den brittiska komediserien/filmen The Inbetweeners. Har säkert gjort en massa annat as well, men jag är dement, orkar inte fundera mer och vem fan bryr sig...
En annan trevlig nyhet är upptäckten av den halvskumma singer-songwritern Benji Hughes och hans enda platta "A Love Extreme" från 2008. Ett massivt dubbelalbum som spretar våldsamt åt olika håll. Vissa aspekter känns aningen hipstriga och tilltalar mig inte instinktivt, men när det väl klickar så är det helt genialt. Sjukt välskrivna låtar med ljuva texter som på något underligt sätt lyckas balansera mellan humor och heartbreak. Allt framfört i en crooneraktig röst tillhörande en snubbe som ser ut som en korsning mellan Leon Russell och en grizzlybjörn.
Killen lirade i samma band som husguden Jonathan Wilson på 90-talet och när jag roterade Benjis platta för första gången insåg jag att jag hört en av låtarna förut. Det visar sig att Wilson hyser så stor respekt till Hughes låtskrivarbriljans att han spelat in tre av hans låtar till sin första soloplatta "Frankie Ray" från 2005. Låten jag kände igen gick under titeln "You Can Have Me" på Wilsons platta och återfinns på Benjis under namnet "Vibe So Hot". Spela den ett par gånger och du får den garanterat på hjärnan...
...avnjut sedan följande epos, och låt dig inte vaggas till sömns av den förföriska första halvan - vid typ 1:20 blir det full-on Lennon-värdig-awesomeness...
Ett stycke oblygt hjärta-och-smärta indeed. När han i texten "stormar slottet" för att rädda flickan i tornet trycker det på samtliga mina pinsamt ostromantiska knappar och klump hissas i hals. Jag är en simpel individ. Tragiskt really.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)