Skåda och känn vördnaden inför månadens musikaliska byte! Och vilket byte sedan - riktiga fullträffar i samtliga fall...
Jonathan Wilson-plattan visste jag ju var mästerlig sedan tidigare, men att nu äntligen få höra vinylen är ju en upplevelse i sig. Hela skivan är från start-till-press producerad helt analogt så detta är klart mediet den bör njutas i. Sedan att det robusta gatefold-omslaget är en underbar historia i sig är ju bara bonus.
Nya Rich Robinson-plattan imponerar förövrigt. Hans första soloplatta tyckte jag var extremt medioker så mina förhoppningar för hans andra var i princip obefintliga. Kan bara konstatera att jag blev riktigt positivt överraskad. Bra, varierade och intressanta låtar och ett gäng musiker som kan lira. På riktigt. Sedan kanske texterna är lite sisådär, men musikens briljans kompenserar det hela tillräckligt. Warren Haynes och Larry Campbell gästar förövrigt. Enough sagt.
Var inte helt såld på nya Ryan Adams-plattan vid de första roteringarna, men den har stadigt växt och nu börjar jag bli riktigt fäst vid den. Skön att ha i lurarna på höstpromenader. Han har slutat att bräka så där störande som han gjorde stundvis på de sista plattorna med Cardinals. Dock är sången inte direkt tillbaka på Whiskeytown-nivå; fortfarande lite väl metrosexuell, dock ändå helt acceptabel. Ska bli kul att se hur det blir live.
Wilco-plattan känns lika gjuten som de senaste Wilco-plattorna. Lite stökig weirdness mixat med låtskrivarbriljans. Tweedy släpper liksom inte dåliga grejjer. Har dock inte lyssnat in mig tillräckligt ännu. Det tog ett rejält tag innan jag till fullo greppade den förra plattan, och jag misstänker att det kommer bli likadant med den här. Kan bara konstateras att det släpps en hel del bra musik för tillfället...
De två Waylon Jennings-plattorna plockade jag förövrigt upp på ett Memphis-besök i förrgår. Orginalutgåvor från 70-talet i löjligt bra skick och för ringa 40 spänn styck! Ljuvt är ordet. Har varit inne i en ordentlig outlaw-country-period det senaste så de satt klockrent och kompletterade min befintliga samling finfint. Några av Waymores bästa. Plattor som bara kan spelas in av megastora kokain-cowboys på toppen av karriären i mitten/slutet av 70-talet, fyllda av kemiskt förstärkta självförtroenden och med två långfingrar permanent hissade. Grandiosa gester, stundvis skamlöst vobblig sentimentalitet och avspänd fuck-you-leverans. "I've Always Been Crazy" är den sista riktigt bra Waylon-plattan innan han började tappa fotfästet på allvar, men man kan redan här höra hur skruvad han är - framförandet är så speedat att det i första låten låter som plattan har startat i fel hastighet! Men vad gör det när den rösten kickar in. Ingen levererar som Waylon gjorde. Hursom, den som inte redan är insatt och vill veta var Jeff Bridges hämtade en stor del av inspirationen till Bad Blake i "Crazy Heart" ifrån, well...
1 kommentar:
Art of almost är en självklar men dock överraskande wilcolåt som känns helt given och knepig på samma gång. Fullständigt briljans! Gillar att skivan helt och hållet osar spret. Jag dansar på gatorna och ramlar och känner febriga vibrationer. Oj jag är visst bara berusad av lite starka drycker. Hoppla!
Skicka en kommentar