Ok, sommaren har passerat i ilfart och jag har ägnat mig åt otaliga ljuva saker som jag inte mäktar med att återge här. Låt oss säga att lättjan har varit massiv. Därav mitt totala icke-bloggande. Men nu är friheten över - enter the blog; en virtuell öl att lipa i...
Så, höst. En gammal favorit. En årstid att smyga runt hemma i filt, tweed och tofflor. Att plocka fram halsduken, inandas frisk luft och hasa sig fram genom lövmassorna. En tid för stilla kontemplation och kreativa utfall. En tid att bli introvert, poetisk och skriva pseudolitterär bullshit som detta. Jag gillar den och har alltid gjort det. Känns som att det sista jag vill göra under denna ljuvliga årstid är att kavla upp ärmarna och slänga mig med huvudet före in i den akademiska skitstorm som år tre av min farsartade utbildning har att erbjuda... Men här är den hursomhelst. Som en irriterande mygga, gnälligt cirkulerande kring de otaliga projekt jag egentligen vill ägna min tid åt. Fuck you, verklighet.
På grund av denna svåra övergång från frihetsläget till det torra studieläget har jag istället trillat ner i det komplexa jättebebisläget. I detta läge lipar man högljutt över sin "situation" till alla stackare som är villiga att lyssna, ger aggressivt fingret åt alla auktoriteter och måsten, tycker extremt synd om sig själv, kultiverar en lätt mysdepression samt fiskar efter sympatier hos eventuell partner. Har man hyffsad självinsikt på det är det hela även inlindad i en blöt filt av självförakt. Buhuuu. Snöft.
Trotsaspekten i detta läge har lett till att jag inte vill gå till sängs i vettig tid. Vem fan vill gå och lägga sig när det första man möts av nästa dag är en föreläsning om vetenskaplig statistik liksom? Varenda jävla veckodag till råga på allt! Waaaaaahhh. Snörvel. Problemet är bara att den konstanta sömnbrist detta beteende leder till bara eldar på jättebebistendenserna, och den onda cirkeln är därmed sluten. Allt kommer att gå åt h-vete. Parkbänksalkoholism nästa. Drama. Buuäääää.
En positiv aspekt av det hela är att jag har återupptäckt Primal Scream, som med sina lojt narkotiska toner tycks vara ett ypperligt soundtrack till mitt nuvarande mentala tillstånd. Som en slags ohelig hybrid av Stones mörka dekispärla Goats Head Soup (låten Coming Down Again i synnerhet) och skruvad psykadelisk dansmusik. Fick "Screamadelica Live" BDn idag och blev helt tagen. Spektakulärt. En svalkande fläkt coolhet i en akademiskt osexig situation. Får en att vilja spela rock & roll igen istället för att lyssna på en samling socialt begränsade aspergerstomtar vars yttersta föreställning av synd är att veterligen inneha ett ex av Illustrerad vetenskap. Men istället sitter jag trotsigt uppe sent (jättebebis-style), skriver denna lipkavalkad, dricker en Staro och bränner ett gäng Gov't Mule bootlegs åt en fransos. Är ungefär så rock & roll det blir för tillfället. Lip. Gnäll. Gonatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar