Har bekämpat en bakfyllenojja utan dess like de senaste dagarna! Kände på spriten under en lätt urflippad krogrunda i helgen, vilket är ett stort no-no för min vanligtvis småputtrigt ölnjutande lilla existens. Det hela utlöste på bakfyllan en ren kemisk djävulskap i hjärnan som framkallade fasor Exorcisten-style. Gott VS ont. Frontalloben i rollen som fader Merrin VS synapserna som skränande deklarerar att "we are legion". Man själv i mitten som den lättpåverkade fader Karras. Världen förvrids och bagateller förstoras upp till livsproblem. Frontalloben vet att det bara är en illusion och befaller en att inte lyssna på "demonen", men man motstår inte dess provokationer utan reduceras till ett sömnlöst, kallsvettigt, ångestpaket. Allt för att vakna dagen (eller i detta intensivfall; dagarna) därpå med glatt humör och undra vafan all the fuss handlade om? Aaah, vad man inte gör för en dynamisk utekväll.
Förresten - vad mycket ljuv musik det ska släppas helt plötsligt! Fick äntligen tummen ur och beställde Jonathan Wilsons mästerliga "Gentle Spirit" platta (på 180g dubbel-vinyl med utsökt gatefold omslag - huzzah!), ny platta med Wilco släpptes igår, Stones släpper i november en fet deluxe version av deras klassiska "Some Girls" platta samt en HETT efterlängtan BD/DVD av en hittills osläppt konsertfilm från '78 turnén (får semi-bånge bara av att tänka på'n!), Beach Boys heliga graal "Smile" släpps äntligen efter över 40 års väntan, ny Jayhawks platta finns redan ute, ny raritets-samling med Epic Soundtracks ryktas dyka upp i november och ny platta med Ryan Adams i oktober. Har faktiskt inte ens plockat upp Adams senaste alster "III/IV". Mest för att den plöjer på i hans senare slö-spretiga-slick-pop-hipster fåra, men även för att den limiterade vinylen kostar svidande mycket att importera. Har hört att den kommande come-back plattan däremot ska vara en nytändning och mer fokuserad. Återstår att se. Snubben har varit lite hit-or-miss för mig sedan typ 2004... Hursomhelst verkar hösten erbjuda en hel del musikalisk njutbarhet.
Appropå något helt annat - jag råkade göra misstaget att flippa förbi SVT1 i eftermiddags och se programmet "Barn till varje pris?". Jeez, vilken jävla masspsykos det här med barnavel uppenbarligen verkar vara! Här sinar världens resurser under fläskberget som utgör det parasitartat ökande människosläktet och ändå ser folk det som någon slags Gudagiven rätt att (oberoende åkomma eller situation) kläcka ur sig multipla ungar, oavsett pris, belastning av resurser eller huruvida nån stackars sate i tredje världen utsätter sin kropp för surrogatgraviditet för att vi i väst ska slippa billigt undan. Unga vitala människor i 25-års åldern som går runt som menlösa zombies i väntan på provsvar och "barnalycka"... Seriöst, om man inte ens lyckas förse sitt liv med mening på egen hand, hur fan ska man då lyckas förse ett potentiellt barns liv med någon slags mening? Att det existerar folk som tycks se barnafödande som nån slags quick-fix till ett lyckligt liv är skrämmande... Det faktum att barn kräver ett enormt uppoffrande tycks sopas under mattan till förmån för bilder på leende kramgoa bäbisar. Dude, den där leende mini-mysaren kommer att waila nätterna igenom i flera år för att sedan gradvis mutera till en finnig, obekväm och klumpigt revolterande tonåring! Har du tur så blir det nått vettigt i slutändan. Eller så blir det en anstötlig avart likt undertecknad. Hö. Hö.
Anyhoo - har man hyffsad insikt i konsekvenserna av barnafödande och är villig att donera större delen av sitt vakna liv till barnuppfostran, så all cred till de som tar utmaningen. Jag har flertalet polare och närstående i denna sits som tacklar det hela med bravur. Har man dock inte denna insikt så bör man nog ge fan i att fucka upp en unge i jakten på en flyktig självförverkligan...
Själv misstänker jag att jag missat min mentala "barnalucka". Enzo har aldrig varit särskilt intresserad av att skaffa barn, medan jag tidigare alltid hade förutsatt att det nån gång skulle "ske" utan att aktivt haft det som något slags mål. Dock har denna känsla fallit bort de senaste 4-5 åren. Delvis på grund av att jag sett hur närståendes liv påverkats av familjebildning och insett att jag inte på långa vägar är redo att frivilligt göra de uppoffringar som krävs, men också kanske av biologiska skäl? Det har ju liksom varit norm för människan att skaffa kids från typ tonår till 25 eller så fram tills typ senare halvan av 1900-talet. Så möjligheten att ett eventuellt primalt fortplantningsbegär skulle gradvis avklinga efter denna period känns ju rimlig... Men vafan vet jag - folk försöker ju pressa fram ungar ända upp i 50-års åldern nuförtiden.
Vem vet; sedan kanske mitt studerande av den mänskliga hjärnans funktioner har haft en viss påverkan också. Med tanke på att det tar typ 18 år eller så att färdigställa de flesta av människans mentala förmågor, och upp till 20-25 år att fullständigt utveckla empatiförmågan, så innebär det ju i princip att alla föräldrar är personliga assistenter åt ett gäng mentalt handikappade sociopater. Hehe. Ett upphetsande koncept!
Skämt åsido - mest är det nog bävan inför för alla krav som skulle ställas. Skulle säkert klara av det i skarpt läge, men jag är för vesslig som person helt enkelt. Är vid 32 års ålder inte "mogen" att ge avkall på 9 timmars sömn, nattliga b-skräckssessioner, random ölintag, hysteriska skivinköp, bizarrt pedanteri av olika valörer, samt oansvarigt beteende på arbetsmarknaden. Och är jag för bekväm idag misstänker jag att mitt 42-åriga Jag knappast är mer taggat... Men vem fan vet. Är det nått man lärt sig hittills så är det att den människa man är idag definitivt inte kommer att vara samma människa om tio år. Möjligheten till reproduktion kanske inte längre ens är kvar, y'know!
Hursomhelst... Öööh... Vafan började jag skriva om innan den här episka urballningen??? Jo! En varning alltså: undvik "Barn till varje pris?"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar