Det började cirka tre veckor innan jul. Enzo kokar upp en sats och börjar locka; "klart du ska ha", "det är ju den tiden av året", "alla gör det ju"... Vafan, tänker jag, en ischoklad har ju aldrig skadat. Fast forward två dagar och jag ligger sockerstinn i TV soffan och mainlinar knäck, kolor, marsipan och diverse chokladtomtar. Enzo kommer hem från jobbet och undrar vart allt hennes hemmagjorda julgodis tagit vägen. Skakig och svettig gläfser jag "Öööh... Det, det... Det är ju jul för helvete! Du har ingen rätt att... Öh... Döma..." och mosar in en näve skumtomtar i truten.
Och på den banan var det i princip ända fram till häromveckan. Det var inte förrän fläskvalkar började uppstå vid jeanskanten och den klassiska spänningen över låren började infinna sig som jag insåg magnituden av misären. All kvalitetschoklad hade för länge sedan försvunnit ur bilden, istället ligger grånande bitar av nån utblandad billig tysk street-choklad spridda runt min sjuka kropp i lägenheten. Oh, the humanity. Det fanns inget val - tjockis cold-turkey med bifogad tränings-uppsmiskning av kropp. Som tur är har jag någon slags instinkt som kickar in när tjockistendenserna kommer till en viss gräns - man-boobs och byte av klädstorlek tillåter jag bara inte. Skulle jag passera den gränsen vet jag (med tanke på mitt förhållande till Lättjan) att steget därefter blir automatiskt nån typ av Jabba the Hut looser på TV soffan, Eldorado Cöla, "Let's Dance" och dåligt sex. Just ain't gonna happen.
Träningsaspekten var inga problem, jag har någon slags weird inställning till det hela - lite som att jag gillar att kicka min dåliga sidas ass för all vansinnig lättja den är skyldig till. Godisavvänjningen var dock mera problematisk. Efter att ha typ druckit 1,5 liter julmust dagligen under flera veckor tenderar man tydligen att bygga upp ett visst behov. Vi snackar först extrem rastlöshet, sedan flera dagar med migränvibbar, ett vansinnigt munsårsutbrott, kass mage och allmänt mental surhet. I nästan två veckor! Nu kan visserligen mycket av detta berott på andra faktorer, men jag väljer att beskylla tjockisbeteendet. Mer effektfullt.
Anyhoo - igår var typ den första dagen jag kände att jag inte hade något som helst sockerbegär. Ljuv känsla - kan glida runt och softa i lägenheten, kolla film, lira GTA eller sitta vid datorn utan konstanta funderingar på om det råkar ligga nån bortglömd Paradisask i nått skåp.
På kvällen skulle vi på bio med Enzos polare Livid. Vi möter Livid utanför Willys och det första hon gör är att erbjuda bjussning av biogodis. Känner med en gång att, nej tack, jag är inte särskilt sugen. Vore ju dumt. Men hon och Enzo ska ju ha så vi går in i affären. Efter att ha stått och tittat en stund vid lösgodiset tänker jag "Hmmm, kanske bara lite grann... Bara några få...". Big mistake. Lämnar affären med en hel burk (sån där anti-prassel-bio-vänlig-tjockistråg) som jag sedan i stort sett plöjer mig igenom redan under reklamen. Tyckte fan inte ens att det var särskilt gott men kunde liksom inte sluta efter det att den första godisen landat på tungan. När burken var slut fanns där bara the shame... En tragisk godispundare som ramlat av vagnen, omsluten av biomörkret, med en uppsvälld mage och lätt illamående. Aldrig mer, bedyrade jag när vi stapplade hemåt i den karga vinternatten. Aldrig. Mer.
I morse vaknade jag och var sugen på Gott & Blandat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar