Plöjde igenom introkursen till neuropsykologi härom månaden och läste en massa om hjärnans omedvetna funktioner osv och kan lätt konstatera att jag lider av sjukdomen Väntus Inidetsisticus.
Jag har ända sedan jag började läsa igen haft tanken att portionera ut studerandet jämt fördelat över alla veckans dagar, eller i varje fall alla "arbetsdagar", och på så sätt få en supersoft studiebelastning. Jag verkar dock vara helt oförmögen att sätta detta i handling. Väntar alltid tills jag vet att "börjar jag inte nu finns det ingen chans att jag hinner ta in all information innan tentan". Patetiskt. Jag är ju trettio jävla år och bör ju agera myndigt och med god framförhållning som en stereotypt vuxen människa. Men icke.
Jag tror att det hela till viss del beror på personlighetsfaktorer. Jag är och har alltid varit en magnifik latmask och har skitsvårt att jobba upp motivation för att fokusera på saker och ämnen som inte ligger inom mitt omedelbara intresseområde. Och mitt intresseområde är typ uteslutande olika aspekter av musik och eftersom jag inte lyckats få ihop nått nämnvärt inkomstbringande av mitt stora intresse så är ju världen i princip en stor mer eller mindre ointressant blaffa jag måste finna vägar att "tolerera" och samexistera med.
Men visst, min utbildning är ju faktiskt relativt intressant för mej om man jämför med mycket annat. Men "relativt intressant" är inte detsamma som passionerat intresse.
Ibland önskar jag att man var en av alla de där som inte verkar ha något stort intresse för något särskilt utan lyckas finna tillfredsställelse inom de strukturer och utmaningar som utbildningar och diverse "vanliga" yrken kan erbjuda.
Visst, jag kanske finner dom aningen skrämmande och oroväckande på flera sätt men samtidigt verkar dom ju vara till freds med sina situationer på ett sätt jag aldrig kommer att kunna vara under samma omständigheter. Tjöta skit och montera något vid löpande bandet på en fabrik dagarna i ända och kolla på Tipsextra på helgerna och vara nöjd... Cruncha siffror och lägga upp strategier på ett kontor dagarna i ända, köpa dyra saker och vara nöjd... Inget av det tilltalar mej direkt men skulle det inte bara vara SÅ mycket enklare om det skulle göra det?
Hmmm, om man skulle tillfoga lite skada mot tinningloben och skapa lite retrograd amnesi... Det borde kunna ta hand om etablerade intressen och passioner. Se där, jag har redan användning för min utbildning!
Ytterligare en orsak till min oförmåga att studa på ett soft och sansat sätt misstänkar jag kan vara det faktum att jag spenderat x antal år på diverse skitjobb. Detta har lett till att jag värderar all potentiell "fritid" på samma sätt som en heroinist ser fram emot nästa fix.
Trots att det nu gått nästan tre månader sedan jag slutade jobba så är jag fortfarande helt betagen av all extra fritid. Jag kan typ inte förmå mej själv att gå och lägga mej på kvällen/natten om jag vet att jag inte måste upp tidigt nästa dag. Lägger mej aldrig före två om jag inte måste. Det skulle kännas som att missbruka en potentiell uppesittarkväll. Jag kollar TV, DVDer, slösurfar, lirar GTA, poppar mikropop, trippar på stora koppar käf, smyger runt i köket på jakt efter nått gött att snacka på, smider idéer som verkar storslagna klockan ett på natten, försöker klura ut sätt att spola toaletten ljudlöst så jag inte väcker Enzo, etc, etc...
Jag kan liksom inte få in i huvudet att jag under mina resterande studieår kommer att få hundratals liknande tillfället att natthänga på. Nej, nej. Natthänget måste nyttjas till sitt fulla potential vid varje givet tillfälle. Gärna tills klockan börjar toucha på fyra och man vet att om man korsar den gränsen finns det ingen chans att gå upp föra elva nästa dag och fortfarande vara människa. Jag är ju som sagt extremt sömnberoende och blir fruktansvärt kinkig och nere om jag inte får minst sju timmars sömn per natt. Helst nio. Och jag vill helst inte sova längre än elva eftersom det då känns som om dagen blir aningen uppfuckad. Ah, well...
Tre veckor kvar till nästa tenta. Jag borde börja jobba mej igenom literaturen idag. Den är massiv. Samtidigt inbjuder ju det ljuva, dimmiga höstvädret till TV-soffa-mys, promenader och kaféhäng... Och första blogginlägget på månader!
