Tiden väntar inte på någon

Då var det officiellt slut på sommaren då. The summer of el Kajako. Kan bara konstatera att i det stora hela var det en gudomligt ljuv period. Tre månader villkårslös ledighet. Vart tog den vägen? Blablabla... Känner att jag knappt hann beta av hälften av alla projekt jag har i luften. Men, men. Det är ju inte direkt så att the högskol brukar uppta 100% av ens tid direkt. Inte ens 50%. Hmmm. Ska nog hinnas med en klumps njutning framöver även. Dock är det ju inte samma grejj riktigt... Det finns alltid nått på horisonten som ska göras. En tenta, en uppgift, en föreläsning. Jag är en av de, till synes få, som gillar att ha horisonten fullständigt nollställd, andas lite, ta några öl, kolla mig omkring och ta mig för något när intresset faller på. Min stresströskel är följaktligen helt nedslipad till golvnivå. Blir fan uppstressad av att behöva komma på vad jag ska äta på dagen.

Hursomhelst så gör tanken att behöva masa sig ner till "verkligheten" i möra vid middagstid att jag inte kan förmå mig själv att göra någonting. What's the point liksom. Tja, det är väl egentligen lika mycket poäng att göra nått nu som vid vilket annat tillfälle som helst. Men jag är underligt förlamad. Vad jag än tar mig för så glider tankarna mot morgondagen. Träffa allt folk igen. Visst, typ alla är trevliga och så men jag är fan ingen folkmänniska. Får vi nån uppgift redan första dagen? Please, hoppas det bara är introduktion. Ingen press. Örkar bara inte. Och sen är det lektioner varje dag resten av veckan. Vill dom ta livet av mig? För och eftermiddagar, tidiga mornar och skit. Hoppas åtminstone att kursen är vettig...

Har de senaste dagarna hoppat igång med diverse aktiviteter som jag skjutit på under sommaren. Känns som jag måste göra dem innan skolstarten. Fråga mig inte varför. Jordens undergång? Livets ände? Spenderade t.ex. fyra timmar idag på att montera fast en cykelkorg samt ny flashig diodbelysning på min gamla hederliga damcykel. Fattade inte riktigt hur man skulle göra för att få loss styret. Trodde typ det hade rostat fast eller nått, så tre av de fyra timmarna spenderades med att slå, lirka, spjärna, rycka, vrida och vröla upp det helvetiska jävulsstyret. När jag väl hade fått loss fanskapet ser jag att låsmuttern fortfarande sitter fast och kan konstaterna att ett lätt slag på den gigantiska skruv som går ned från styret och in i ramen/framgaffeln skulle lossat på muttern och gjort problemet obefintligt. Tardikus! Det blev hursomhelst en extrem workout. Nu är min rygg helt wacko och jag börjar känna mig lite sjuk... Hmmm...

Har även njutit av de sista tre flämtande dagarna genom att dricka öl varje kväll. Betar mig igenom det som lämnades efter kräftskivan. Must savor every moment... Drog den sista Staron tidigare ikväll under en våldsam GTA omgång. Vi mötte massivt motstånd. Bara 10-level-ungkarlar som bor i sina mödrars källare, käkar chips och spelar GTA dygnet runt. Vi trashtalkade, blev hårdsmiskade, Oz gick offline i förtvivlan, jag och Betong Fil mobiliserade strategiskt, hämtade en seger, trashtalkade ytterligare och avslutade med en hårfin förlust. Tyvärr. Men fan vilka matcher. Det smällde som bare fän och vi fick verkligen sätta in skillsen.

Fick förövrigt skivspelaren i fredags. Ljuuuuuv kreation! Ljudet är helt underbart. Var på Memphis för första gången på typ sex år eller nått och bunkrade upp med ett gäng gobitar. Kommer in, Anders står och jäser på exakt samma sätt som back in the day, skivnördarna anländer och konversationen tas vid där den lämnades typ 2004/2005. Härligt. Får dock reda på att Anders kommer att lägga ner efter nästa helg. Förmodligen kommer en annan snubbe att ta över och köra på som vanligt. Men ändå. Känns ju lite småsurt. Nu har jag ju äntligen en vettig skivspelare och tänkte ta upp Memphishängandet igen. Typiskt. Fårla hoppas att den nya snubben är minst 30% lika ljuv som the And. Det räcker för att tolerera'n. Hörde dock att han är en gammal DJ, vilket ju osar lite unket. Bläddra skivor och lyssna på Boney M i bakgrunden liksom - känns ju inte rätt. Vi får väl se...

Hursomhelst - börjar misstänka att vinylen döljer diverse hemligheter. Slängde idag på orginalpressningen av "Some Girls" med Stones när jag gjorde lite träningsövningar och till min stora förvåning hör jag ett gäng detaljer jag aldrig tidigare tänkt på. Kan det vara psykologiskt? Maybe. Men jag har fan lyssnat på den plattan hundratals gånger på alla tänkbara sätt så man tycker väl att man inte borde bli förvånad. Hmmm. Får nog utföra nån form av test med CD remastern från '97.

Hä, nu fårla jag gå till sängs, lyssna på nått gött och tvångstänka på morgondagen. Cock & balls!

Spin it!

Good times:

1. Skivspelaren är äntligen på väg och kan vara här i morgon om allt går smidigt!

2. Mitt invigningsinköp i denna nya era går inte av för hackor: en outgiven vinylutgåva av Epic Soundtracks andra platta "Sleeping Star" som efter pressning lades på is pga att både skivbolaget samt tryckeriet som ansvarade för släppet gick i konkurs och Epic dog. De 500 redan pressade vinylerna glömdes bort i någon lagerlokal och hamnade efter drygt 10 år hos en snubbe som fick innehållet i lagret som betalning för en skuld. 300 av exen var förstörda pga förvaringsomständigheterna men de resterande var fortfarande i toppskick och ligger nu ute på eBay för ringa 90:-/st! Nu ligger även ett hemma hos moi.

3. Mitt andra köp är inte heller fy skam! Köpte precis ett mintigt original ex av Neil Youngs "Time Fades Away" platta av en snubbe i Holland på eBay. Har börjat hänga på ett vinylnördsforum och vid lite förfrågningar ang vilken pressning av "Time Fades Away" man bör införskaffa så kom jag i kontakt med mannen som mastrade och var med och tryckte plattan himself - Phil Brown! Han gav mig lite info om vilka ex som är tryckta direkt på orginalmallarna och därmed låter absolut bäst och har jag flyt så är exet som är på väg ett av dom.
Om du inte känner te't så är "Time Fades Away" en ljuuuv platta (en av Neils bästa) som av en rad olika skumma anledningar aldrig återutgetts på CD eller annat "modernt" format. Läs den fascinerande historien om det hela på Wiki:
http://en.wikipedia.org/wiki/Time_Fades_Away

4. Ser ut som min musikaliska träda är till ända. Ett sympatiskt projekt har börjat ta form tillsammans med den gamle Auton och el Tårdi. Nya idéer, friska infallsvinklar. Kan bli hur fint som helst!


Bad times:

1. Nästa vecka är det slut på paradiset och back to school. Fy fän. Well, well. Man är ju i varje fall ordentligt utvilad... ;-)

Vinylnörden - scen 1

Fastnade online igår natt efter mitt mini-tantrum (se nedan) och forskade loss rejält på olika HiFi forum angående skivspelare. Finns ju hur mycket som helst där ute och därmed också mycket skit med dåligt ljud och billig mekanik som kan vara skadlig för vinylen. Något som kan fresta är ju att försöka göra ett begagnat fynd - hitta en klassisk Thorens spelare på Tradera eller så - men ju mer man forskar inser man ju att de restaureringar som oftast krävs för att få den i acceptabelt skick (nytt stift, ny rem, ny arm, upphägning, etc) gör att priset ändå sticker iväg några tusenlappar. Vad som däremot de flesta HiFi-nördar världen över verkar vara överens om är att en sprillans ny Rega P1 spelare är en extremt god investering för sitt relativt låga pris. Man behöver inte byta nått och ljudet ska tydligen vara spektakulärt. Handgjord ifrån England. Landar på cirka 2500:- inklusive frakt, ungefär det jag varit villig att ge för en bra begagnad, och nu har jag fått med mig Enzo på det hela också så det gör ju allt extremt överkomligt. Lutar åt ett köp... Det vore kul att börja köpa plattor på vinyl istället eftersom det i många fall blir mycket billigare (när det gäller äldre skivor) och att ljudet oftast är kraftigt bättre på orginalutgåvorna i jämförelse med de sönderkomprimerade CD remastrarna. Här är ett klipp med spelaren i aktion:



...och här är ytterligare en upplysande demonstration av varför mycket av dagens musiksläpp låter baja:

Digitaldöden

Såg en fin film idag vid namn "I Need That Record!". En dokumentär om indieskivaffärernas utrotning. Blev lite smådeppig och sned på kuppen. Det är ju bara att inse att man hade förjävla tur som fick växa upp med riktiga skivaffärer. Tänk all den musik man skulle gått miste om för att man inte råkade bläddra fram den där skivan med coolt omslag eller om man inte fått den där rekommendationen av den (oftast mysko) snubben i kassan eller om man inte råkat höra den där låten på stereon i affären, osv. Och tänk vad många plattor man köpte, inte "fattade" med en gång, men gav chans på chans på chans eftersom man ändå hade pungat ut en hundring eller så av sitt magra barnbidrag/studiemedel för att sedan upptäcka plattans många bottnar och till sist placera den som en av sina personliga favoriter. Det händer liksom inte idag. Folk har tillgång till allt gratis. Man investerar inget av sina tillgångar eller sig själv i musiken. Folk klickar runt i listan av filer som nu symboliserar en skiva, lyssnar på fisigt komprimerade mp3s genom sketna laptop högtalare, ger varje låt några sekunder eller så och kasserar eller klickar vidare om det inte suger tag omedelbart. Jag tycker det är skit. Det devalverar värdet av en hel kulturform. Likställer det med kranvatten eller nått. Nutiden suger åsneballs. Gör att jag börjar överväga att gå helt över till vinyl. Vill skapa en mental och fysisk distans till hela skiten. Behöver bara en bra skivspelare...

Det kapade benet

Jag är mästare på att drömma upp extremt jobbiga situationer, och inatt/morse var inget undantag. Av någon anledning hade jag i drömmen något slags problem med mitt knä. Förmodligen "planterat" av att jag vred till knät lite underligt/halvsmärtsamt innan jag gick till sängs igår. Min briljanta lösning på problemet i drömmen var att kapa av benet vid knät, ta bort det som var orsaken till problemet och sedan sy ihop benet igen lite provisoriskt och bandagera det hela. Efter detta ingrepp började sanningen om vad jag hade gjort krypa sig på i drömmen och rent logiska tankar som att benet förmodligen inom kort skulle börja stötas bort, bli infekterat, ruttna, bli obrukbart, smärta som faen, etc, etc, började skölja över mig som gigantiska vågor av ångest. Det började sticka lite i "skarven". Jag ringde en doktor som lät totalt uppgiven. Vad fan hade jag gjort!? Idiot! Aaaah! Panik! Och sedan vaknade jag. Jeez...

Äterupptäckten av aporna

Igår kväll, på väg i bil från Götene till Skövde, sitter jag och fepplar med iPoden och funderar på vad jag ska lira. På vägen dit lyssnade vi på Pettys senaste, och trots att den innehåller några riktiga juveler är den även fylld med kraftigt medioker bluesrock på autopilot, så nu letar jag efter nått annat passande att lira på tillbakavägen. Enzo säger "spela nått roligt". Hmmm. Enzos syn på "roligt" innefattar überseriösa tyskar, fåniga svarta frisyrer och horribel 80-talsproduktion. I'm at a loss. Catchiga melodier vet jag går hem hos da Enz så när jag flippar runt i listan landar min blick på ett band jag inte lyssnat på på säkert 6-7 år. Silver Ginger 5. Ex-Wildhearts frontmannen Gingers försök till total rockdominans med plattan "Black Leather Mojo" från år 2000. En platta jag specialbeställde från Japan (släpptes bara där till en början) innan den ens släppts och sedemera spelade/dyrkade sönder och samman under följande 2-3 år. Jag och Tårdi var förmodligen de enda fansen i Sverige, men vi fyllde entusiasmkvoten för minst 23fans. Det var som manna från himlen i en tid som fylldes av halvfesen mopedrock alá Hellacopters och Backyard Babies. Ginger kunde faktiskt leverera låtar också, till skillnad av resten av pöbeln. Jaja. Vart var jag? Jo, igår kväll, när jag snubblade över Silver Ginger 5 på Poden tänkte jag att vafan, trots att jag tjötade ut skivan för mej själv över ett halvt deccenium ago så kanske Enzolainen uppskattar den. Så jag trycker igång det hela och lutar mej tillbaka i passagerarsätet. De en gång überfamiljära låtarna börjar flyta förbi, men jag noterar en viss fräschör som jag inte kännt på åratal. Trädan måste ha gett dom en ny livsgnista i mitt psyke. Visst, en del grejjer känns rätt triviala i jämförelse med den massiva "musikbank" man tagit del av under de tio år sedan man första gången hörde plattan och den första halvan av plattan glider mest förbi i ett nostalgiskt trivselkväm. Men sedan dyker den upp. "Monkey Zoo". Låten om den livslånga kärleken och baksidan av våran tillvaro, en text som skickar rysningar i hela kroppen och en produktion som får Coldplays samlade luftpastejer att framstå som bohemiska lo-fi experiment. Cheap Trick möter "Bat Out of Hell" i en enorm romersk katedral. Eller nått. Fack, låtjäveln har fortfarande exakt samma slagkraft som back in the day. Ger samma klump i halsen och gåshud på armen. Vem kunde tro't. Borde blivit en massiv världshit, men folk lyssnade väl hellre på Link Dipshizz eller nått. Hursomhelst - ta del av härligheten - ett stycke mästerlig musik och lyrik (har highlightat den textbiten som alltid får mig att darra lite på läppen som en big ol' girly-man), simpel men hjärtlig:

Sex, it sort of fills a gap that opens right back up
It's never quite enough, let's try mix in some love
That sort of makes it work, it's sort of making sense
But you're not making sense
I guess we got it wrong somehow
Hello, that deja vu is back again
And this is where I say I love you

Monkey see, monkey do
It's so hard, it's so very hard
It's a mystery how we keep on seeing it through
We just do, we just do here at the monkey zoo

Death, though going on world-wide still takes you by surprise
OK you had to go, but I bet you didn't know
That you'd take a piece of me away with you
Now it's too damn late to say I love you

Life, it stinks of many things, it links the fools and the kings
Like pigs without the brains, like shit without the stains
So play the game that everybody plays
You'd better pucker up and open wide and take it 'cos we love you