Nypressat och knarkcountry

Skåda och känn vördnaden inför månadens musikaliska byte! Och vilket byte sedan - riktiga fullträffar i samtliga fall...

Jonathan Wilson-plattan visste jag ju var mästerlig sedan tidigare, men att nu äntligen få höra vinylen är ju en upplevelse i sig. Hela skivan är från start-till-press producerad helt analogt så detta är klart mediet den bör njutas i. Sedan att det robusta gatefold-omslaget är en underbar historia i sig är ju bara bonus.



Nya Rich Robinson-plattan imponerar förövrigt. Hans första soloplatta tyckte jag var extremt medioker så mina förhoppningar för hans andra var i princip obefintliga. Kan bara konstatera att jag blev riktigt positivt överraskad. Bra, varierade och intressanta låtar och ett gäng musiker som kan lira. På riktigt. Sedan kanske texterna är lite sisådär, men musikens briljans kompenserar det hela tillräckligt. Warren Haynes och Larry Campbell gästar förövrigt. Enough sagt.

Var inte helt såld på nya Ryan Adams-plattan vid de första roteringarna, men den har stadigt växt och nu börjar jag bli riktigt fäst vid den. Skön att ha i lurarna på höstpromenader. Han har slutat att bräka så där störande som han gjorde stundvis på de sista plattorna med Cardinals. Dock är sången inte direkt tillbaka på Whiskeytown-nivå; fortfarande lite väl metrosexuell, dock ändå helt acceptabel. Ska bli kul att se hur det blir live.

Wilco-plattan känns lika gjuten som de senaste Wilco-plattorna. Lite stökig weirdness mixat med låtskrivarbriljans. Tweedy släpper liksom inte dåliga grejjer. Har dock inte lyssnat in mig tillräckligt ännu. Det tog ett rejält tag innan jag till fullo greppade den förra plattan, och jag misstänker att det kommer bli likadant med den här. Kan bara konstateras att det släpps en hel del bra musik för tillfället...

De två Waylon Jennings-plattorna plockade jag förövrigt upp på ett Memphis-besök i förrgår. Orginalutgåvor från 70-talet i löjligt bra skick och för ringa 40 spänn styck! Ljuvt är ordet. Har varit inne i en ordentlig outlaw-country-period det senaste så de satt klockrent och kompletterade min befintliga samling finfint. Några av Waymores bästa. Plattor som bara kan spelas in av megastora kokain-cowboys på toppen av karriären i mitten/slutet av 70-talet, fyllda av kemiskt förstärkta självförtroenden och med två långfingrar permanent hissade. Grandiosa gester, stundvis skamlöst vobblig sentimentalitet och avspänd fuck-you-leverans. "I've Always Been Crazy" är den sista riktigt bra Waylon-plattan innan han började tappa fotfästet på allvar, men man kan redan här höra hur skruvad han är - framförandet är så speedat att det i första låten låter som plattan har startat i fel hastighet! Men vad gör det när den rösten kickar in. Ingen levererar som Waylon gjorde. Hursom, den som inte redan är insatt och vill veta var Jeff Bridges hämtade en stor del av inspirationen till Bad Blake i "Crazy Heart" ifrån, well...

Kärriärskräck och pluggpsykos

Ok, så vad har hänt sedan sist? Well, min granne dog (den trevliga av tanterna), Enzos bror flyttade till australien, det har festats en del, en kvinna i grannhuset rapporterade att någon har stalkat våran lägenhet om natten, och som direkt resultat av den vämjeliga naturen av de inledande kurserna denna termin (se tidigare fördömningar av orgier i matte/akademisk formalia) har jag varit och nosat på lite tvättäkta sinnessjukdom!

Jepp, ångsten inför tanken på ett år (och i förlängningen eventuellt ett arbetsliv) fyllt av fördjupning inom dessa vedervärdigt ointressanta områden fick hjärnan att typ flippa ur och låsa sig i maniska tankecykler under en kallsvettig natt häromveckan. That's it, tänkte jag, nu brister snart något viktigt i frontalloben och jag kan se fram emot ett liv dregglandes i en vadderad cell. Med assistans av den ljuva Enzolainen jobbades dock en flyktväg fram och jag bestämde mig för att göra ett studieuppehåll på minst ett år för att försöka jobba upp lite ny motivation. Jag ältade det hela med diverse folk nästa dag och framåt kvällningen hade psykosen bedarrat såpass att jag kände mig redo att hoppa upp i sadeln igen. En kort men underlig tripp! Det kanske uppfattades som mer hanterbart när man vet att det finns en väg ut vid behov...

Är förövrigt fascinerad över hur folk kan disciplinera sig igenom skit som detta utan att få liknande bryt. Min utbildning är ju trots allt lätt pajasartad och inte i närheten av komplexiteten hos flertalet andra utbildningar, men den har i alla fall vissa allmänt intressanta aspekter (signalsubstanser och skum filosofi - hurra!); det är ju liksom inte ekonomi eller akademisk algebra vi snackar. Men trots snustorrhetsgraden i diverse utbildningar pressar sig tonvis med stackare igenom skiten till ett väntande diplom och drömmen om ett "bra jobb".

Min teori är att det är bristen på ett kul liv som är självaste bränslet. Har du liksom inte tillgång till, eller någon gång kännt på livets goda så vet du inte vad du måste välja bort i förmån för timmar med näsan i ett knippe högtravande forskningsartiklar. Jag älskar mitt liv och har en till synes oändlig ström av ljuva saker att fascineras av och ägna mig åt, vilket gör att varje skitkurs känns som att dra visdomständer.

Och om man väl lyckas sega sig igenom det hela, vad väntar då? Många yrken som kräver akademisk kompetens må vara välbetalda, men samtidigt kräver de flesta en arbetsinsats långt över 40 timmar i veckan. Däri ligger problemet för mig - jag vill ju inte slösa bort min tid på en arbetsplats. Jag är intresserad av kultur; jag behöver inte en fet lön - jag behöver tid. T-I-D. Tid att ägna åt intresset. Har jag bara minst åttatusen spänn i månaden efter skatt så är det frid och fröjd, allt utöver det är bara grädde på moset.

Ett jobb med långa obekväma tider, som kräver att man konstant håller sig á jour inom nått kväljande akademiskt fält, som äter sig in på ens fritid... Det skulle vara en mardröm. Oavsett lön. Vad spelar pengar för roll när du inte har tid att göra nått kul? Köpa en dyr bil att sitta i till och från jobbet? En dyr bostad att sova i när du inte är på jobbet? Eller ska du vänta tills 65 (eller typ 75, som lär vara pensionsålder för min generation) och panikspendera skiten innan du blir för gaggig för att förstå vad du sysslar med? Nej, jag köper det inte... Hö. Hö.

Där. Roten och förklaringen till de flesta aspekter av mitt agerande som person, samt även anledningen till varför jag är och förmodligen kommer förbli den sämsta "karriärsmänniskan" i modern tid. Ett inlägg som efter en trevande start blev ytterligare en ordentlig urballning i studie/jobbgnäll. Ljuvt! Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och njuta av lite fri nattlig tid genom att hälla upp en kall och lyssna på nya Rich Robinson plattan.

El Kajako presenterar: Ovärdigt leverne # 2856

Jag stekte nyss upp en halv påse pytt och mosade in den i fejset. Inga ägg till. Inga korvar. Inga rödbetor. Inga tillbehör. Inget. Som ett djur. Jag måste fan gå och handla... Bara så ni vet.