Fruktan och vämjelse i studieträsket

Hmmm. Någonting skumt pågår. Känner att jag så sakta börjar tappa fotfästet med studierna. Har märkt en tendens sedan det vedervärdiga programmötet i höstas. Engagemanget och motivationen har varit "påfrestad" om man ska uttrycka det milt. Det är inte svårighetsgraden eller så - jag har acat VG i allt (inklusive de senast nämnda slapp-insatserna - sjukt!) så jag är ju uppenbarligen antingen en neuro-wizard eller, mer troligen, bra på att läsa av föreläsarnas intentioner. Att kunna läsa av folk är ju dock inte det samma som att få en bra överblick över ett ämnesområde, så jag kan ju inte påstå att jag är direkt exalterad över mina resultat.

Det jag börjar få allvarliga känningar av i det här skedet är den legendariska Kajako-förbannelsen - uttråkning i tätt samarbete med den eviga Lättjan. Jag är egentligen en best med extremt dålig karaktär gällande saker jag inte har ett passionerat intresse för. Det finns ett livslångt spår av oavslutade/avbrutna/oengagerade projekt bakom mig; studier, föreningsliv, jobb, diverse fritidsaktiviteter... Jag skyller det på att jag fann min passion redan i tidig ålder; musiken. Inget har liksom kunnat matcha det som den har gett mig under åren - allt annat (möjligen med undantag för kärlek/sex) bleknar i jämförelse. Vet man hur det är att bli riktigt engagerad i något av ren passion så vet man också hur det är att försöka delta i något man inte känner på samma sätt för. Det är extremt svårt. Rent plågsamt i längden. Allt blir bara något man måste genomlida för att få kunna hänge sig till det man verkligen är intresserad av.

På senare år har jag dock upptäckt att min karaktär i dessa sammanhang faktiskt har gjort vissa framsteg. Jag börjar väl bli gammal och stabil. Kanske "vuxen" rentav. How about that!? Hehe. Ja, ja - jag har hursomhelst noterat att om jag placerar mig själv i enkla men strikt planerade regelverk så kan jag upprätthålla någon slags kontinuitet inom aktiviteter jag egentligen finner totalt ointressanta. Om jag har en klar översikt och vet exakt hur mycket energi och tid jag behöver investera så ter sig saker åtminstone tolererbara. På så sätt har jag t.ex. lyckats hålla igång motionerandet dagligen i över tre år samt jobba på ett och samma ställe - lo and behold - mer än sex månader (vilket alltid var min mentala smärtgräns back in the day). Men det hela hänger hela tiden på en extremt skör stråd - fuckas det med regelverket för mycket tar tristessen överhand. Rutinerna måste hållas hårt.

Även studierna har denna högskolevändan hållt en relativt hög standard eftersom jag lyckats inordna dem i ett liknande system. Vi har hittills haft en kurs i taget och i stort sett examinerat samtliga med salstentor - detta gör att man efter ett tag vet hur mycket tid och energi man bör lägga för att uppnå det resultat man vill åt.

Problemet nu, bortsett från min sviktande motivation, är att vi denna termin endast har tre fetare kurser som löper parallellt och att de till största delen består av relativt fritt personligt arbete. Man måste alltså se till att disponera sina egna studier och sin egen tid under en halvårsperiod så man inte får psykbryt av press när alla examensuppgifter ska vara färdiga strax innan sommaren. Det "strikta regelverk" som jag tidigare vilat på är således borta och min "mörke medpassagerare" Lättjan står utanför dörren med ett sexpack och en trave plattor.

Grejjen är den att jag egentligen inte bryr mig ett skit om det jag pluggar. Visst, jag finner mycket av det relativt intressant, men endast på ett flyktigt plan. Ungefär på samma sätt som man känner ett vagt intresse då man läser en tilltalande artikel i en tidning, men sedan släpper den sekunden man bläddrar vidare. Jag är inte full-on Asperger över neurovetenskapen på det sätt som våra professorer uppenbarligen är. Jag önskar att jag kunde vara det, men alas... Dock är det ju alltid kul att se den typen av passion i folk, oavsett ämnesområde. Folk utan passioner skrämmer mig en aning. De känns alltid så trevande och sökande. Någon slags ekande otillfredsställelse som jag finner väldigt stressande...

Hursom - det jag vill komma fram till är att jag fruktar att den typen av investering jag behöver göra för att klara av det kommande halvåret kräver mer engagemang än jag kan lyckas krysta fram. Bara tanken av att spendera månader av planering och filande på ett ämne som (särskilt på denna nivå) för mig är narkolepsi-inducerande ger mig isande ångestvibbar. Jag känner att jag börjar jobba upp ett primitivt förakt inför det hela. Fight or flight. Känslan är allt för välbekant...

Har redan fuckat upp en mellan-deadline och om jag inte lyckas vända skutan innan nästa helg är ytterligare en i riskzonen. Det sjuka är att jag känner mig underligt distanserad till det hela. Normalt folk skulle väl kasta sig in i skiten med uppkavlade ärmar, men jag känner mig som ett rådjur i strålkastarljuset. Nedstämd, men kolugn och oförmögen att skrida till handling. Väntandes på smällen. Haha, mr. Drama...