Sitter i en timmerstuga vid Siljan i Dalarna och njuter av att vara dåligt uppkopplad, omgiven av tystnad och episk natur. Enzo behövde åka upp hit en sväng i sin kamp om världsherravälde och jag kände att det vore ljuvt att komma bort från, öh, typ allt ett tag så jag hängde på.
Existensen här är skum. Vi åkte från Skövde runt två i söndags och pressade så många mil som möjligt innan mörkrets inbrott eftersom det var en visuell fröjd att färdas genom det dimhöljda novemberlandskapet. Det blev mörkt ungefär när vi kom in i Dalarnas län och dimman tätnade avsevärt. Efter ett stopp på en folktom och halvsliten (men på något Roy Anderssonskt sätt tilltalande) pizzeria i Vansbro plöjde vi den sista streckan upp mot Leksand genom skogar och i princip noll visibilitet.
Och på den vägen har det varit. Eftersom min dygnsrytm som vanligt är helt flippad och dimman har legat tät sedan vår ankomst så är det klurigt att få ett reellt grepp om omgivningarna. Antingen är de insvepta i något slags sagolikt dis eller så är de punktvis belysta av elljus i mörkret. Känns rätt gött. Eskapism i ordets rätta bemärkelse.
Veckan har annars i princip bestått av studieundvikning, glögg- och mustdrickning, stugjäsning, naturvandring, Leif GW Persson-dyrkan, motionering, läsning av Hunter S. Thompsons "Hell's Angels" samt fortsatt Stonesfeber. Tåls att repeteras: da-yum va bra nya "Brussles Affair" är! Köp den nu. Annars är du dömm i hövvet. Och bieug.
Hä, dags att tända brasan, krypa upp i soffan, slänga på ytterligare ett "Veckans brott" och mosa in en påse jordnötsringar i fäjset. Håll till godo med några bilder från häromdagen, arrangerade på ett vrölfult sätt eftersom jag inte orkar lista ut hur man applicerar en för ändamålet lämplig tabell...
Psychopendling tycks vara "det senaste" i mitt huvud! Den tidigare nämnda studieinducerade nervigheten fortsatte under gårdagen och gick från total harmoni under dagen ersatt med vansinniga demoner efter mörkrets inbrott. Hysteriska visioner av akademiska fadäser, studielånstsunamis och parkbänksalkoholism. Det hela var så klychigt överdrivet att man typ tog ett kliv ur sig själv och bara skådade förloppet med en skepsisblandad förundran. Det verkar som om jag är för krass som person för att utveckla en full-on psykos. Finns alltid en bit kvar av hjärnan som liksom inte köper det hela. Ett unikt hån- och bögförklaringskortex...
Hursomhelst, jag kickade mitt eget ass med ett vanvettigt träningspass i ren trotsrespons och balsamerade psyket med en djupdykning i Brucans "The Promise" platta under en svalkande kvällspromenad. Fungerande medicin kunde konstateras. Hade inte riktigt kommit in i den plattan än, och var aningen skeptisk till kritikernas stående ovationer när den släpptes härom året, men nu kändes det som om bitar började falla på plats... Tycker fortfarande inte att det är en fem-av-fem-platta som typ stentavlor alá "Darkness on the Edge of Town", men en habil fyra i alla fall.
Denna dag har även bjudit på vilda svängningar, men åt det mer angenämare hållet. Vaknade förvånansvärt harmonisk med tanke på att dagen skulle spenderas harvandes framför datorn med en av alla de sjukt triviala och tidskonsumerande uppgifter som tidigare nämnda hokuspokuskurs envisas med att bitch-slappa en med kontinuerligt. Pinar mig själv ur sängen runt åtta och slår mig efter en snabb frukost ner med dagens första kaffemugg, börjar smårota i uppgiften och browsar samtidigt den vanliga rundan online. Och där står det. Ingen förvarning. Inga press-releaser. Ingen hype whatsoever...
Stones har öppnat valven!!! Det finns en Gud, och han varde Keef! De har under natten släppt en officiell version av den legendariska bootlegen "The Brussels Affair". 1973, Mick Taylor, tunga bränslen, Stones på peaken av sin förmåga med den underbara '72-tunrén i ryggen som uppvärmning, CP-bra ljud med ny F-E-T mix direkt från mastertaparna! Visserligen bara tillgänglig i osexig digital form via nedladdning... Men ändå!!!
Needless to say så kablade jag omgående iväg 9 buckaroos och fräste hem det hela i en fart som fick nätverkskablarna att börja osa. Fepplade frenetiskt igång den första FLACen... "And now, ladies and gentlemen, it's the Rolling Stones", publiken flippar, Charlie känner på pukorna, det gnisslar till ur en förstärkare, Keef vevar igång den klassiska ackordföljden och... BOOM!!! Brown-jävla-Sugar!!! Som att vandra rakt in i en boliviansk snöstorm! Woooohooo!!! Resten av förmiddagen är lite av ett töcken. Ribba, extas och spontandans. Världens bästa rock & roll band. Tog ett bra tag att samla sig nog för att sammanställa resten av retarduppgiften...
Satt senare och plöjde igenom en 12-sidig tråd om "plattan" på ett av de största forumen dedikerade till Stones online och fick ytterligare lite ljuv info. Visar sig att det officiella släppet i själva verket inte är en rak utgåva av original-bootlegen, utan 12 av de 15 låtarna i själva verket är från en annan spelning som gjordes senare samma dag som den spelning som finns representerad på original-booten. Helt nytt material från Stones-guld-åldern alltså. Sjukt. Kan efter ett antal lyssningar konstatera att detta mycket väl kan vara det bästa livematerialet Stones någonsin har släppt. Och detta gör dom halvt i lönndom, i skydd av nattens mörker. Sjukt. Och i nästa vecka kommer "Some Girls" deluxen och "Live in Texas 1978" BDn... Död genom extas, anyone?
Avslutar med att förmedla följande bevis på att Keef kunda sparka igång en spelning minst lika gött med Brown Sugar typ 30 år senare, trots stratosfäriska arenor och Jagger som gör en absolut stjärt av sig själv vid hans sida med nyfönat hår och intensiv pekfingerdans...
Ok, efter ett antal veckor i extrem lättja har jag på något sätt känt att det är dags att försöka vända skutan. Men fy fan vad segt det går... Som tidigare konstaterats spenderades de första höstmånaderna i en ångestfylld studielimbo som med nöd och näppe styrdes upp genom hårdför amatörterapi samt att kapa kedjorna till en av de vedervärdiga kurser som höll på att dra mig under ytan.
Tillvaron började kännas stabil igen och det hela firades med en djupdykning i ovan nämnda lättja. Musik, samkväm, öl, softande, barhäng och ljuv mat. Tanken var att starta om och påbörja nästkommande två paralellkurser i god vigör och med klanderfri framförhållning. Vafan, vi snackar en programtypisk hokuspokuskurs som trots sina multipla irriterande småuppgifter i själva verket är en klackspark, samt en tillvald distanskurs inom kognitionsvetenskap som ligger på den simplaste A-nivån.
Med kraftiga vindar av bravur och självförtroende i seglen [ok, skeppsmetaforerna kanske börjar bli lite trötta...] bestämmer sig undertecknad för att tilldela sig själv två extra veckor semester efter kursstart. Ett stort misstag. I helgen slängde jag ett öga på kursupplägget för kognitionskursen och givetvis leds fanskapet av ett gäng flåshurtiga textplöjare som ser det som en självklarhet att t.ex. en 2-poängsuppgift i en 7,5-poängskurs på rudimentär högskolenivå är likställt med en 8-sidig uppsats utformad som en överblick över ett helt forskningsområde. Sedan kryddar dom med ytterligare inlämningsuppgifter, föreläsningar, övningsuppgifter, i snitt cirka 50-60 sidor litteratur varje vecka i tio veckor samt en fet 4-poängs hemtenta som kronan på verket. Ball. Bag.
Inser att jag relativt sett inte halkat efter för mycket ännu och jag har nu i dagarna dunkat in den första inlämningsuppgiften och utfört bifogat responsuppdrag, men fan alltså... Ytan försvann fort ovanför huvudet igen. Känns som om nerverna fick sig en rejäl genomgång härom månaden och trots att man tar upp fighten och får saker gjorda så genomsyras kroppen av någon slags krypande obehag.
Jag vet att jag repeterat följande otaliga gånger det senaste året, men; jag gillar verkligen inte den här skiten. Jag känner mig extremt trött på hela dansen. Trött på att konstant drillas i enformig forskningsformalia, när jag vet att från och med Juni 2012 kommer jag att droppa det hela som mental barlast [tillbaka i skeppsmetaforerna igen, sorry!] och aldrig se tillbaka. Ge mig åtminstonde lite konkret, ny och intressant information liksom. Inte ytterligare en facking vända i artikelsök-och-källgranskningsträsket. Shit. Is. Old. Men, men... Man får väl sega sig vidare i den mån hjärnan förmår att processa den till synes ändlösa strömmen av grå akademisk sörja.
På tal om att sega sig... Trots den extrema lättjan har jag krampaktigt klamrat mig fast vid min vanliga träningsregim, vilket har gett upphov till ett ytterst mystiskt tillstånd. Jag har uppenbarligen tangerat gränsen för vad jag förbränner under träningspassen, med följd av ett relativt tunnt men jämnt lager flabb över hela kroppen, men har dock bibehållit själva staminan där under. Weird. Man liksom känner sig lite halvtubby och klumpig i sitt aningen obekvämt åtsmitande underställ samtidigt som man bagatellartat flappar sig igenom milen samt gör sit-ups och skit like there is no morgondag. Som en atlet i en fat-suit. Med en öl i näven. Fläsk-Kajako är ju dock ingen personlig favorit bland alteregona så lättjan har därmed stramats åt avsevärt och normalform har börjat skymtas igen.
Ok, dags att sova. Har ju redan fuckat upp morgondagens självsnickrade studieplan inser jag. Fan alltså, Epic hade förmodligen helt rätt...
