Kontralateral ninjutsu = I'm back!

Sådär ja. Där var de två laggande skoluppgifterna fixade. I'm back, indeed. Hur detta gick till? Jo, jag blev seriöst trött på mitt eget gnäll runt tretiden på natten mellan torsdag-fredag, mobiliserade min vänstra hjärnhalva och kickade min högras ass. Punk-ass beatch blev förpassad till nått kargt ställe i det undermedvetna och eftersom han inte har talcentrat på sin sida kunde han inte ens ropa på hjälp. Tard! Strikt maskinell logik blev följden och på fredagen började jag knacka uppsats, blev färdig samt lämnade in igår och idag gjorde jag den andra uppgiften. En deadline blev redigt bränd (inlämningen dock ändå godtagen), men den andra lyckades jag fixa uppskov på eftersom den var seriöst syratrippigt definierad. På pappret är jag alltså nu officiellt med i gemet igen. I verkligheten finns en hel del jobb som måste huggas tag i snarast. Är så jävla taggad.

Musiknörden vid ruinens brant

Ok, dags att försöka suga tag i studierna och ta ett steg tillbaka ifrån den symboliska Kanten. Men först en kort musiknördsrapport...

Slog till på Drive-By Truckers kombon härom natten. Visar sig dock att den europeiska utgåvan av "Go-Go Boots" LPn är en vesslig budgetvariant så det blev till av bita ihop och beställa den amerikanska från Amazon US. 200 spänn (inkl. frakt), men då är det ju en 180 grams dubbel LP med gatefold + bifogad CD och med tanke på att den haffsiga europeiska skulle kosta typ lika mycket från CDON, med sub-par artwork och utan CD, så är det ju ändå ett relativt hyffsat deal... Dokumentär DVDn hittade jag ny på eBay för 140:- (inkl. frakt) så det var ju no biggie.

Efter detta utlägg tänkte jag att nu får det vara nog med handel för denna månaden. Måste ju hinna smälta grejjerna också, och jag har ju trots allt nya Howlin Rain EPn och en obskyr singel med Kevin Juniors första band The Mystery Girls på G, samt kommer försöka bjuda hem en svåråtkomlig live platta med Rich Robinson på eBay ikväll, men... Igår natt blev jag påmind om något jag helt glömt - Nikki Suddens självbiografi släpptes ju den 14:e! Bollocks! Något jag har suktat hårt efter ända sedan Nikki rapporterade att han färdigställt den strax innan sin död 2006. Fruktade att den kommit på villovägar i hans dödsbo, men häromåret släpptes den på italienska(?) och nu har den alltså äntligen dykit upp på engelska, tillsammans med två Nikki Sudden CDs med hittills osläppt material. Saweet! Mindre ljuvt för min budget dock - var ju bara tvungen att omgående smälla in en order på boken + en av plattorna.

Hursom - ska bli ljuvt att läsa Nikkis redogörelse av hans ytterst skumma karriär. Från Swell Maps till solo plattor till Jacobites till indie-supergrupper till samarbeten med R.E.M., Sonic Youth, Jeff Tweedy, Rowland S. Howard, Evan Dando, etc, etc... Rollen som frilandsande musikskribent, extremt Stones fan, missbrukare, klassisk engelsk gentleman i exil, författare, film "skådis", brorsa till Epic Soundtracks samt kultlegend utan praktiskt taget någon som helst kommersiell framgång, som ändå på något mystiskt sätt konstant turnerade och höll en "musikkarriär" vid liv under tre årtionden. Var den kännetecknande "falsksången" ett medvetet val eller inte? Vad hände på den skandalomsusade tysklandsturnén med Jacobites 1985? Dog Epic verkligen av ett "brustet hjärta"? Om det inte är nog som fundament för en intressant berättelse, then what is?

För lite vidare name-dropping och hausse avslutar jag med följande halvlökiga promoblurb-citat från Nikkis bokförlag:
"Nikki is the only guy I ever loaned money to who paid me back.” - Peter Buck (R.E.M.)
“Nikki Sudden is the real thing…” - Thurston Moore (Sonic Youth)
"The most prolific songwriter I know.” - Mike Scott
“If you see a Nikki album you don’t have, you buy it!” - Ryan Adams
“The fucked up Galahad of Rock & Roll on a quest for the perfect legend.” - Phil Shoenfelt
"We were just a Swell Maps rip-off.” - Bob Nastanovich (Pavement)

En skopa skit till? Ja tack, det vore väl trevligt!

Sitter här med ett helmuggs-kaffe-buzz och njuter av min egen idioti! Den kommande plugg-deadlinen som jag nämnde i slutet av gårdagens/nattens uppsatsliknande snoozefest fick jag idag mail angående. Visar sig att den löpte ut den 15:e och "ansvarigt folk" undrar nu vad fan det är som pågår! Hahaha. Ljuvt. Mer drama! Bring. It. On. En psyko-pubertal reflex må hända men just nu känns denna utbildningen som en bitch med ett redigt tag om juvelbagen!



Min respons på det hela? Ner med huvudet i sanden/interwebsen och kolla vart jag billigast kan på tag på nya Drive-By Truckers LPn! Amazon UK marketplace verkar mest aktuellt. Känner att min musikaliska want-list börjar balla ur lite. Det har släppts en hel del gött det senaste. Ovan nämnda platta samt en Truckers dokumentär, nya Dylan grejjer, Jayhawks re-issues, T-Bone Burnett producerad Gregg Allman platta, Derek & The Dominos box, nygamla Ryan Adams & The Cardinals (fortfarande inte klippt - LPn är ju svindyr överallt) och en massa annat fint som jag inte minns för tillfället...

Speaking om Ryan Adams - nått som ger mig lite semi-ribba är nyheten om att Neal Casal kommer att lira gura i Chris Robinsons (The Black Crowes) nya band! Ska bli ljuvt att höra honom ta sig an lite mer intressant material än Adams senare Coldplay-pastejer. Dude kan ju spela om man säger så. En tråkig aspekt av det hela är dock att min favvo-doldis Jonathan Wilson verkar ha hoppat av projektet. Skulle varit extremt intressant att se vad han kunde bidragit med. Men, men - killen är ju även genial på egen hand.

Och appropå Chris Robinson så måste jag tipsa om senaste "Steve Gorman Sports!" podcasten - runt 40:10 drar Steve en ljuv anekdot om när han och Chris träffade Rod Stewart på någon tysk festival i mitten på 90-talet. Vidare snackas det bl.a. småkul om Sverige och Dave Grohl så hela programmet är att rekommendera. Gorman är helt klart en legend.

Fruktan och vämjelse i studieträsket

Hmmm. Någonting skumt pågår. Känner att jag så sakta börjar tappa fotfästet med studierna. Har märkt en tendens sedan det vedervärdiga programmötet i höstas. Engagemanget och motivationen har varit "påfrestad" om man ska uttrycka det milt. Det är inte svårighetsgraden eller så - jag har acat VG i allt (inklusive de senast nämnda slapp-insatserna - sjukt!) så jag är ju uppenbarligen antingen en neuro-wizard eller, mer troligen, bra på att läsa av föreläsarnas intentioner. Att kunna läsa av folk är ju dock inte det samma som att få en bra överblick över ett ämnesområde, så jag kan ju inte påstå att jag är direkt exalterad över mina resultat.

Det jag börjar få allvarliga känningar av i det här skedet är den legendariska Kajako-förbannelsen - uttråkning i tätt samarbete med den eviga Lättjan. Jag är egentligen en best med extremt dålig karaktär gällande saker jag inte har ett passionerat intresse för. Det finns ett livslångt spår av oavslutade/avbrutna/oengagerade projekt bakom mig; studier, föreningsliv, jobb, diverse fritidsaktiviteter... Jag skyller det på att jag fann min passion redan i tidig ålder; musiken. Inget har liksom kunnat matcha det som den har gett mig under åren - allt annat (möjligen med undantag för kärlek/sex) bleknar i jämförelse. Vet man hur det är att bli riktigt engagerad i något av ren passion så vet man också hur det är att försöka delta i något man inte känner på samma sätt för. Det är extremt svårt. Rent plågsamt i längden. Allt blir bara något man måste genomlida för att få kunna hänge sig till det man verkligen är intresserad av.

På senare år har jag dock upptäckt att min karaktär i dessa sammanhang faktiskt har gjort vissa framsteg. Jag börjar väl bli gammal och stabil. Kanske "vuxen" rentav. How about that!? Hehe. Ja, ja - jag har hursomhelst noterat att om jag placerar mig själv i enkla men strikt planerade regelverk så kan jag upprätthålla någon slags kontinuitet inom aktiviteter jag egentligen finner totalt ointressanta. Om jag har en klar översikt och vet exakt hur mycket energi och tid jag behöver investera så ter sig saker åtminstone tolererbara. På så sätt har jag t.ex. lyckats hålla igång motionerandet dagligen i över tre år samt jobba på ett och samma ställe - lo and behold - mer än sex månader (vilket alltid var min mentala smärtgräns back in the day). Men det hela hänger hela tiden på en extremt skör stråd - fuckas det med regelverket för mycket tar tristessen överhand. Rutinerna måste hållas hårt.

Även studierna har denna högskolevändan hållt en relativt hög standard eftersom jag lyckats inordna dem i ett liknande system. Vi har hittills haft en kurs i taget och i stort sett examinerat samtliga med salstentor - detta gör att man efter ett tag vet hur mycket tid och energi man bör lägga för att uppnå det resultat man vill åt.

Problemet nu, bortsett från min sviktande motivation, är att vi denna termin endast har tre fetare kurser som löper parallellt och att de till största delen består av relativt fritt personligt arbete. Man måste alltså se till att disponera sina egna studier och sin egen tid under en halvårsperiod så man inte får psykbryt av press när alla examensuppgifter ska vara färdiga strax innan sommaren. Det "strikta regelverk" som jag tidigare vilat på är således borta och min "mörke medpassagerare" Lättjan står utanför dörren med ett sexpack och en trave plattor.

Grejjen är den att jag egentligen inte bryr mig ett skit om det jag pluggar. Visst, jag finner mycket av det relativt intressant, men endast på ett flyktigt plan. Ungefär på samma sätt som man känner ett vagt intresse då man läser en tilltalande artikel i en tidning, men sedan släpper den sekunden man bläddrar vidare. Jag är inte full-on Asperger över neurovetenskapen på det sätt som våra professorer uppenbarligen är. Jag önskar att jag kunde vara det, men alas... Dock är det ju alltid kul att se den typen av passion i folk, oavsett ämnesområde. Folk utan passioner skrämmer mig en aning. De känns alltid så trevande och sökande. Någon slags ekande otillfredsställelse som jag finner väldigt stressande...

Hursom - det jag vill komma fram till är att jag fruktar att den typen av investering jag behöver göra för att klara av det kommande halvåret kräver mer engagemang än jag kan lyckas krysta fram. Bara tanken av att spendera månader av planering och filande på ett ämne som (särskilt på denna nivå) för mig är narkolepsi-inducerande ger mig isande ångestvibbar. Jag känner att jag börjar jobba upp ett primitivt förakt inför det hela. Fight or flight. Känslan är allt för välbekant...

Har redan fuckat upp en mellan-deadline och om jag inte lyckas vända skutan innan nästa helg är ytterligare en i riskzonen. Det sjuka är att jag känner mig underligt distanserad till det hela. Normalt folk skulle väl kasta sig in i skiten med uppkavlade ärmar, men jag känner mig som ett rådjur i strålkastarljuset. Nedstämd, men kolugn och oförmögen att skrida till handling. Väntandes på smällen. Haha, mr. Drama...

Idiotavgiftning + tvättvälde

Spenderade nyligen en vecka i stadsflykt tillsammans med Enzo. I ett hus vid en sjö. Känner med jämna mellanrum ett överväldigande behov av att avlägsna mig från Det hela. Efter en viss mängd Riesen-reklamer, eurodiscogrannar, Reinfeldtska ögonbrynshöjningar samt konstanta mediala påminnelser att Melodifestivalen faktiskt pågår är det precis som en liten hårt arbetande farbror någonstans i frontalloben plötsligt slår näven i sitt skrivbord, reser sig och utbrister "A-ha looken!? Tillbaka!? Vafan!?!? That's it, jag slutar...". Vansinne utbryter i logikcentrat då fler hjärnfunktioner lämnar in avskedsansökningar och det enda sättet att styra upp det hela är att leverera en välbehövd semester med löfte om minimal idiotstimuli.

Jag spenderade således en ljuv vecka i isolering med tre kanals bush-TV, promenader, läsning (för nöjes skull), lite skidåkning, musiknjutning, braseldning, filmtittande, motionerande samt med att bara sitta med en kopp kääf vid matbordet och glo ut över sjön. Oh, the själsliga tillfredställelse. Kan återigen slå fast att jag inte borde leva i tätbebyggda områden.

Kom hem häromdagen och blev omgående ass-raped by reality. En inlämningsuppgift på 1500 ord ska lämnas in innan veckoslutet, en seminarieartikel måste bearbetas omgående, tvättmaskinen har pajat och inga av de paket som jag förväntat mig skulle dykt upp under min veckolånga exil (varav några innehållande kurslitteratur jag är i trängande behov av) hade kommit. Balltard!

Nu är iaf tvättmaskinen utbytt mot en sprillans ny högteknologisk kreation som INTE utdelar svåra hörselskador till den stackare som måste gå på toan under centrifugering. Varför detta krångel med tvättmaskin i lägenhet, kanske du undrar? Helt enkelt av den anledning att jag vägrar att ge mig i kast med det feodala miniskräckvälde som det Gemensamma tvättytrymmet innebär! Kungen/drottningen (ordföranden i bostadsrättsföreningen) styr och ställer obehindrat över pöbeln med hjälp av adeln/spionerna (65-plussarna i föreningen), hotar med hyrespåslag och reprimerar med de fruktade Arga lapparna. Där finns falanger av tidsfascister, luddfascister och diverse golvtorkningsfascister. Inbördes triggar de varandra till ständigt nya höjder av paragrafrytteri och nässkrivningar. Småsinthet och snäsighet uppmuntras. Ett horribelt universa samt ett fruktansvärt och ovärdigt sätt att leva. Och har man någon gång slått sig fri från dess förtryckande bojor kan man omöjligen gå tillbaka. Jag skulle hellre gå sketen!

Nåväl, tillbaka till hi-tech maskinen. Vi snackar digitaldisplay, ekovänlighet, spacade specialtvättprogram, ryggmassage, drinkblandare, pedikyr - you name it! Och allt på Enzos nota som grädde på moset! Jag köpte ju trots allt den förra trotjänaren för typ tio år sedan. Visserligen för typ halva summan hon hostade upp för det nya rymdskeppet men - inflation, aktier, bla, bla, du vet... Det var en annan tid! Ahem. Det gäller att hooka upp med en riktig sugar-mama. Att viska ljuva hintar vid väl valda tillfällen; "inget bedyrar kärleken mer än en högkvalitativ torktumlare..."

Intet ont anande kräktes jag plötsligt lite i munnen

Bläddrade i nya Mio-katalogen idag när jag satt på toan och arbetade på dagens första numero dos. Följande lilla visuella nugget glider in genom synnerven och tar sedan snabbgenvägen från talamus till amygdalan (klassisk primal respons då vi exponeras för evolutionärt etablerade hot som typ ormar, spindlar, samt i mitt fall hipsters och olika typer av bajsnödigheter) och inducerar omedelbart en lätt torrhävning innan jag ens vet vad det är jag kollar på...

Mannen, linnebyxorna, det "ljusa & fräscha", förmedlingen av kontemporär multitasking, avslappning men ändå framgångssaga, lekfullt barfota men ändå "on top of things", hipsterbrillorna, de rena linjerna, de "smarta lösningarna", dagens samhällsklimat, etc, etc... Sarkasm-overload. Aj. Mitt psyke.