Det började cirka tre veckor innan jul. Enzo kokar upp en sats och börjar locka; "klart du ska ha", "det är ju den tiden av året", "alla gör det ju"... Vafan, tänker jag, en ischoklad har ju aldrig skadat. Fast forward två dagar och jag ligger sockerstinn i TV soffan och mainlinar knäck, kolor, marsipan och diverse chokladtomtar. Enzo kommer hem från jobbet och undrar vart allt hennes hemmagjorda julgodis tagit vägen. Skakig och svettig gläfser jag "Öööh... Det, det... Det är ju jul för helvete! Du har ingen rätt att... Öh... Döma..." och mosar in en näve skumtomtar i truten.
Och på den banan var det i princip ända fram till häromveckan. Det var inte förrän fläskvalkar började uppstå vid jeanskanten och den klassiska spänningen över låren började infinna sig som jag insåg magnituden av misären. All kvalitetschoklad hade för länge sedan försvunnit ur bilden, istället ligger grånande bitar av nån utblandad billig tysk street-choklad spridda runt min sjuka kropp i lägenheten. Oh, the humanity. Det fanns inget val - tjockis cold-turkey med bifogad tränings-uppsmiskning av kropp. Som tur är har jag någon slags instinkt som kickar in när tjockistendenserna kommer till en viss gräns - man-boobs och byte av klädstorlek tillåter jag bara inte. Skulle jag passera den gränsen vet jag (med tanke på mitt förhållande till Lättjan) att steget därefter blir automatiskt nån typ av Jabba the Hut looser på TV soffan, Eldorado Cöla, "Let's Dance" och dåligt sex. Just ain't gonna happen.
Träningsaspekten var inga problem, jag har någon slags weird inställning till det hela - lite som att jag gillar att kicka min dåliga sidas ass för all vansinnig lättja den är skyldig till. Godisavvänjningen var dock mera problematisk. Efter att ha typ druckit 1,5 liter julmust dagligen under flera veckor tenderar man tydligen att bygga upp ett visst behov. Vi snackar först extrem rastlöshet, sedan flera dagar med migränvibbar, ett vansinnigt munsårsutbrott, kass mage och allmänt mental surhet. I nästan två veckor! Nu kan visserligen mycket av detta berott på andra faktorer, men jag väljer att beskylla tjockisbeteendet. Mer effektfullt.
Anyhoo - igår var typ den första dagen jag kände att jag inte hade något som helst sockerbegär. Ljuv känsla - kan glida runt och softa i lägenheten, kolla film, lira GTA eller sitta vid datorn utan konstanta funderingar på om det råkar ligga nån bortglömd Paradisask i nått skåp.
På kvällen skulle vi på bio med Enzos polare Livid. Vi möter Livid utanför Willys och det första hon gör är att erbjuda bjussning av biogodis. Känner med en gång att, nej tack, jag är inte särskilt sugen. Vore ju dumt. Men hon och Enzo ska ju ha så vi går in i affären. Efter att ha stått och tittat en stund vid lösgodiset tänker jag "Hmmm, kanske bara lite grann... Bara några få...". Big mistake. Lämnar affären med en hel burk (sån där anti-prassel-bio-vänlig-tjockistråg) som jag sedan i stort sett plöjer mig igenom redan under reklamen. Tyckte fan inte ens att det var särskilt gott men kunde liksom inte sluta efter det att den första godisen landat på tungan. När burken var slut fanns där bara the shame... En tragisk godispundare som ramlat av vagnen, omsluten av biomörkret, med en uppsvälld mage och lätt illamående. Aldrig mer, bedyrade jag när vi stapplade hemåt i den karga vinternatten. Aldrig. Mer.
I morse vaknade jag och var sugen på Gott & Blandat.
fredag, januari 21, 2011
onsdag, januari 05, 2011
De gyllene åren och Keef i bokform
Jag håller på att läsa Keith Richards självbiografi "Life". För en gång skull känns det lite halvintressant att läsa om uppväxten och de tidiga åren med Stones. Eftersom jag är en fullfjädrad musiknörd känns det vanligtvis ganska ointressant med musikers uppfostran och man vill helst fram till kapitlen som behandlar ens favoritplattor och vad som hände kring dem, men Keef har ett skönt tonläge och ger ganska intressanta analyser av världen så som den såg ut på 50- och 60-talen. En hel del personlighet lyser igenom och det blir inte bara kronologiskt staplande av fakta. Men visst ser man mest fram emot kapitlen som behandlar de legendariska åren 1968-1972, samt de mindre belysta perioderna därefter.
Återbekantade mig med de allra första Stones plattorna under några dagar. Är i regel numera inte mycket för Stones innan "Beggars Banquet" men tänkte att man kanske skulle höra skivorna i annan dager efter att ha läst om hur de skapades. Men icke. Min generella bedömning består; i början var de bara ett gäng fjuniga tonåringar som halvtaskigt harvade sig igenom blues och soul covers. Därpå började de skriva sina egna låtar och en period av lökigt Beatles-härm följde. Den period som pöbeln i regel tycker är bäst med popfluff som "Ruby Tuesday", "Satisfaction", "Paint it Black" och "Mother's Little Helper".
Det är inte förrän 1968 som Stones blev ett "riktigt" band, då de efter den misslyckade "Sgt Pepper"-apningen "Their Satanic Majesties Request" styrde ur Beatles kölvatten, dumpade hipstern Brian Jones och började producera genial rock & roll. Denna guldålder varade i fyra år och kulminerade med "Exile on Main Street". Därefter gifte sig Jagger med fashionistan Bianca och skiftade sin fokus från bandet till jetsetlivet. Keef dök ner i heroinmissbruk, gitarrgeniet Mick Taylor byttes mot spexaren Ronnie Wood och plattorna blev i hög grad speglingar av de trender Jagger var fascinerad av för tillfället. Och så har det i princip varit sedan dess.
Med detta menar jag absolut inte att de inte gjort några bra plattor sedan 1972, utan bara att de inte gjort något lika genomgående bra som plattorna från storhetstiden. Personligen tycker jag att samtliga 70-tals albumen är grymma samt att det finns riktiga guldkorn på alla skivor därefter. Möjligen med undantag från senaste studioplattan "A Bigger Bang", vilken är lite av en stinker.
Något som dock är lite tänkvärt är att Stones förmodligen var lika mycket "kappvändare" under 68-72 perioden som före och efter den. Det rootsiga sound som de anammade vid denna tidpunkt var i själva verket den allra senaste trenden - det hade redan etablerats av Dylan och The Band uppe i Woodstock och Nashville samt i.o.m. The Byrds konvertering till "country-rock" med Gram Parsons i spetsen. Alla gjorde roots-plattor vid den här tidpunkten - the Dead, Clapton, Beatlarna, Crosby Stills & Nash, Neil Young, Small Faces blev Faces och Humble Pie... Folk hade kommit ner från sina syratrippar och ville känna jord mellan tårna.
Det är ingen slump att många artisters storhetsperioder inträffade vid den här tiden. Det handlar förmodligen inte så mycket om att de var extra geniala vid detta tillfälle, utan mer att de hade fingret på trendpulsen och att trenden för en gångs skull inte var poplökig eller discofånig. Klart coolare med en cyniker från Duluth som ledstjärna istället för ett gäng kufiska ögonbryn från Liverpool.
Dock var det Stones som gjorde roots-rocken vassast av alla och tog det hela till en helt ny nivå av låtskriveri och framförande. En slags kulmen av allt som kommit innan, och allt som kom därefter har aldrig riktigt kunna träda ur dess skugga. Möjligen med undantag av cynikern från Duluth.
Återbekantade mig med de allra första Stones plattorna under några dagar. Är i regel numera inte mycket för Stones innan "Beggars Banquet" men tänkte att man kanske skulle höra skivorna i annan dager efter att ha läst om hur de skapades. Men icke. Min generella bedömning består; i början var de bara ett gäng fjuniga tonåringar som halvtaskigt harvade sig igenom blues och soul covers. Därpå började de skriva sina egna låtar och en period av lökigt Beatles-härm följde. Den period som pöbeln i regel tycker är bäst med popfluff som "Ruby Tuesday", "Satisfaction", "Paint it Black" och "Mother's Little Helper".
Det är inte förrän 1968 som Stones blev ett "riktigt" band, då de efter den misslyckade "Sgt Pepper"-apningen "Their Satanic Majesties Request" styrde ur Beatles kölvatten, dumpade hipstern Brian Jones och började producera genial rock & roll. Denna guldålder varade i fyra år och kulminerade med "Exile on Main Street". Därefter gifte sig Jagger med fashionistan Bianca och skiftade sin fokus från bandet till jetsetlivet. Keef dök ner i heroinmissbruk, gitarrgeniet Mick Taylor byttes mot spexaren Ronnie Wood och plattorna blev i hög grad speglingar av de trender Jagger var fascinerad av för tillfället. Och så har det i princip varit sedan dess.
Med detta menar jag absolut inte att de inte gjort några bra plattor sedan 1972, utan bara att de inte gjort något lika genomgående bra som plattorna från storhetstiden. Personligen tycker jag att samtliga 70-tals albumen är grymma samt att det finns riktiga guldkorn på alla skivor därefter. Möjligen med undantag från senaste studioplattan "A Bigger Bang", vilken är lite av en stinker.
Något som dock är lite tänkvärt är att Stones förmodligen var lika mycket "kappvändare" under 68-72 perioden som före och efter den. Det rootsiga sound som de anammade vid denna tidpunkt var i själva verket den allra senaste trenden - det hade redan etablerats av Dylan och The Band uppe i Woodstock och Nashville samt i.o.m. The Byrds konvertering till "country-rock" med Gram Parsons i spetsen. Alla gjorde roots-plattor vid den här tidpunkten - the Dead, Clapton, Beatlarna, Crosby Stills & Nash, Neil Young, Small Faces blev Faces och Humble Pie... Folk hade kommit ner från sina syratrippar och ville känna jord mellan tårna.
Det är ingen slump att många artisters storhetsperioder inträffade vid den här tiden. Det handlar förmodligen inte så mycket om att de var extra geniala vid detta tillfälle, utan mer att de hade fingret på trendpulsen och att trenden för en gångs skull inte var poplökig eller discofånig. Klart coolare med en cyniker från Duluth som ledstjärna istället för ett gäng kufiska ögonbryn från Liverpool.
Dock var det Stones som gjorde roots-rocken vassast av alla och tog det hela till en helt ny nivå av låtskriveri och framförande. En slags kulmen av allt som kommit innan, och allt som kom därefter har aldrig riktigt kunna träda ur dess skugga. Möjligen med undantag av cynikern från Duluth.
söndag, januari 02, 2011
En självömkande helveteshund i mina spår
Årets första dag var ett mentalt grådask, en underlig dag. Jag var som en Zoloft-zombie under större delen av dagen. Som ett rakt streck. Oengagerad. All slags aktivitet förvreds till avsmak. Det hela byttes gradvis till en fullblommad styggelse till humör på kvällen. Någon slags hisnande kramp lokaliserad mellan halsen och magen. Skit som hindrar ens framfart. Funderade på om det kunde vara bakfylleblues, men jag drack bara fyra öl och en halv flaska mousserande under nyårsaftonen. Förmodligen bara gammal hederlig blues. Kände att jag helst ville sova.
Enzo dyker upp från jobbet med en knippe idéer och förslag. Hon ska vara kattvakt åt sina föräldrar och vill släpa med mig till Götene där ett gäng aktiviteter väntar. Ansträngande övningar som bastubad, massage (da Enz är legitimerad massös) och film. Hur vågar hon!? Jag som är fullt upptagen med att bekämpa mina mentala demoner samt hålla tillbaka ett episkt utbrott av horribelt beteende med den gnutta energi som återstår. Hade möjligtvis tänkt att på sin höjd ta mig ur mysbrallorna för en motionsrunda. Men att behöva svida om till vanliga kläder, packa en massa skit och sätta sig i en kall bil... Som bensin på den mentala eldstormen.
Demonerna rycker i kättingarna och gör högljudda utfall i sin håla inne i hjärnan. "Kattjäveln klarar väl sig själv i en jävla sekund!?!? Blåsta facking djur!" "Varför ska jag alltid envolveras i en massa jobbig skit!?" "Faaaan!!!" Drastiska åtgärder bör tas, inser jag. Fanskapet måste stängas ned innan det ballar ur i pinsamheter och bortskämd idioti. Biter krampaktigt ihop och retirerar i slummer på soffan. Vaknar till lagom för att säga hejdå till Enz.
Halvdåligt samvete kan man ju få för att reagera som en gnällig ungjävel på att någon vill umgås med en och försöka hitta på något kul, och ja, en lätt obekväm magkänsla infann sig även denna afton. Men den här typen av mentalt mörker är ändå bäst att deala med i sin ensamhet. Det är liksom inte riktat eller förankrat i verkligheten. Rent kemiskt och helt ologiskt. Som en slumpmässig naturkatastrof - utrym folk och fä och vänta till skiten blåser förbi.
Slängde på mig träningskläderna och gav mig ut på en nattrunda. Kylan verkade ha lugnande inverkan och väl utanför stan slöt sig mörkret som ett isolerande täcke runt psyket. Förvånande hur snabbt saker och ting sätts i perspektiv utan en massa intryck. Skönt att vara tillbaka i civilisationen.
Avslutade kvällen med att kolla på "Saw 3D" - kanske den vidrigaste filmen hittills i serien. Perfekt för att få liv i ett trött sinne...
Enzo dyker upp från jobbet med en knippe idéer och förslag. Hon ska vara kattvakt åt sina föräldrar och vill släpa med mig till Götene där ett gäng aktiviteter väntar. Ansträngande övningar som bastubad, massage (da Enz är legitimerad massös) och film. Hur vågar hon!? Jag som är fullt upptagen med att bekämpa mina mentala demoner samt hålla tillbaka ett episkt utbrott av horribelt beteende med den gnutta energi som återstår. Hade möjligtvis tänkt att på sin höjd ta mig ur mysbrallorna för en motionsrunda. Men att behöva svida om till vanliga kläder, packa en massa skit och sätta sig i en kall bil... Som bensin på den mentala eldstormen.
Demonerna rycker i kättingarna och gör högljudda utfall i sin håla inne i hjärnan. "Kattjäveln klarar väl sig själv i en jävla sekund!?!? Blåsta facking djur!" "Varför ska jag alltid envolveras i en massa jobbig skit!?" "Faaaan!!!" Drastiska åtgärder bör tas, inser jag. Fanskapet måste stängas ned innan det ballar ur i pinsamheter och bortskämd idioti. Biter krampaktigt ihop och retirerar i slummer på soffan. Vaknar till lagom för att säga hejdå till Enz.
Halvdåligt samvete kan man ju få för att reagera som en gnällig ungjävel på att någon vill umgås med en och försöka hitta på något kul, och ja, en lätt obekväm magkänsla infann sig även denna afton. Men den här typen av mentalt mörker är ändå bäst att deala med i sin ensamhet. Det är liksom inte riktat eller förankrat i verkligheten. Rent kemiskt och helt ologiskt. Som en slumpmässig naturkatastrof - utrym folk och fä och vänta till skiten blåser förbi.
Slängde på mig träningskläderna och gav mig ut på en nattrunda. Kylan verkade ha lugnande inverkan och väl utanför stan slöt sig mörkret som ett isolerande täcke runt psyket. Förvånande hur snabbt saker och ting sätts i perspektiv utan en massa intryck. Skönt att vara tillbaka i civilisationen.
Avslutade kvällen med att kolla på "Saw 3D" - kanske den vidrigaste filmen hittills i serien. Perfekt för att få liv i ett trött sinne...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)