Herr Godig Tvåskor

Awrite, hemtenta inlämnad. Det var en grundkurs så tentan var lätt som en plätt, men började bli aningen tråkig mot slutet. Annars en rätt intressant kurs all-in-all. Som jag sa i tidigare inlägg - man borde gjort den enligt studieplanen så man kunde fördjupat sig lite. Men man är ju slö och komprimerar istället ihop en femveckorskurs till typ tre dagar. Jättebebisen strikes again. Hursom - den där andra uppgiften involverade ju en 90 minuters film, så det får bli i morgon... Läggdags snart - tvätt i ottan y'know. Broder duktig försöker vända rätt dygnet och skit. Har lagt ner kaffe, tänker dra in kraftigt på alkoholen ett tag (bakfyllan hägrar ännu!) och försöker shapa up mig lite ytterligare genom att sluta upp med sötsaker och kicka mitt eget ass i löpspåret. Finns en risk att universum imploderar.



Fick annars "Tago Mago"-plattan med Can idag. Tydligen lyckades jag scora en av de tidigare CD-versionerna (glöm vinyl, de går för störda summor) som inte "remastrats" till en bajskorv av kompression. Lät bra enligt mig. Musiken var riktigt annorlunda. Har ju passerat den musikaliska fas jag var i när jag beställde plattan häromveckan, med detta lät så otippat och gött så det kan hända att en helt ny fas inleds! Den har laddats i iPoden och ytterligare djupdykningar kommer strax ske i sängläge. Alltid förjävla gött att hitta tidigare outforskad mark.

Plöggmångo

Ok, en inte helt intressant dag. Förmiddagspromenad och tvivelaktigt beteende tillsammans med Enz i lägenheten (seriarsely, vi måste lägga ner den cp-röst vi fastnat i de senaste månaderna - den går på overdrive och folk lär ju tro att vi låter så på riktigt - inte acceptabelt hos två, ahem, respektabla individer på vardera sida trettiostrecket). Hon packade sig iväg till jobbet runt två, och sedan har det typ varit plugg-city för undertecknad. Har mosat mig igenom mer än halva tentan nu, misstänker att jag ror i land det hela i morgon. Sedan är det bara nån trivial miniuppgift kvar och man kan bokföra ytterligare en kurs i sin akademiska bullshit-CV.

Ok då, bjussar på tre ytterligare fascinerande informationsnuggets:
1. Den mytomspunna TV-bänken som nämndes härom veckan hade upphört i leverantörens sortiment och går ej att få tag på. Beüg! Jakten fortsätter...
2. Min armhävningsförmåga är från och med idag återställd till pre-flytt-lättja-nivå.
3. Nazilampan är lite knubbigare/större än vad jag skulle ha föredragit. Men den duger.

Nu är Enzos syrra Linux här. Dom ska kombinera sina handelssuperkrafter och utföra någon form av überarbete på Enzlerts jobb i morgon. Beredskapsläget i Uschle-centrum höjdes omgående två steg. Beware.

Gratulerar - här får du Humble Pie rakt upp i ansiktet. Godafton!

Helvetet tur och retur

Ok, äntligen tillbaka från dödsriket. Helgens avslutningsfestligheter var trevliga, men påföljderna desto mer kännbara. Klasspolare hade fixat med fest uppe på en takterass, jag gled in runt åtta och nästan alla ur det klassiska kärngänget var där. Öl, sprit och vin flödade, samkvämet var på topp och så gjorde man självfallet det eviga misstaget att "gå ut", vilket i detta fall innebar den evigt miserabla Husaren. Någonstans i den vevan börjar alkoholen att fucka upp mitt minne, men fragmentariska visioner av retarderad mock-disco-dans, mycket vrålande av "VA???", någon typ av lätt förbryllande drama, humoristiska konversationer med slackerduon Stonetwig och Android, samt en något väl tilltagen barnota. På väg till efterfesten passerade vi Modegrillen där en klassisk Tidan-WT-raggar-beyotch kväkte ur sig "klepp däjj för faaan", varpå jag fick George Costanza-blackout och typ fick fram ett feeble "öööh, va ful du är... i ditt ansikte" eller något i den klassen. Misstänker att Android sa nått fyndigare. Efterfest på det (minns att vi var på en balkong), en vad jag kan minnas som fin morgonpromenad med the And och raglade till slut in hos Mahatma runt halv fem. Nu till det helvetiska...

Söndag. En klassisk sommarmisäruppvaknande runt halv tio; stekhett, ljust, klibbigt, pulserande huvudvärk. Somnade om och vaknade runt ett. In på toan och hulka. Helt genomsvettig nu, säkert närmare 30 grader i lägenheten. Sängläge igen. Enzwürst ringer, jag flyger upp ur sängen för att svara, plockar upp mobilen, säger "hej, jag måste spy, hejdå" och kastar mig in på toan igen. Mera svett. Ligger typ i en pöl. Tar till sist en sipp vatten - tillbaka till badrummet för att hulka lite ytterligare galla. Efter detta händer nått skumt - jag blir inte svettig längre utan ligger och fryser i hettan. Tycker att detta känns creepy så jag pallrar mig upp och slår mig ner i bara kallingarna i Mahatmas soffa där jag spenderar resten av dagen med att vara vidrig samt försiktigt jobba mig igenom ett halvt glas vatten och fyra bitar vattenmelon. Runt sextiden känner jag att jag kan röra mig utan att reflexvomera och vid sju på kvällen är jag hemma i the Ulcer och kan få i mig den livräddande bakfyllepizzan. Självklart deklarerades det klassiska "aldrig mer!" vid mer än ett tillfälle under denna vämjeliga dag. Gick till sängs vid niotiden och somnade omgående.

Helt klart en all-time topp 5:a av horribla bakfyllor. Vete fan varför egentligen, eftersom jag inte tyckte att jag drack mer än ordentlig-fest-vanligt, mestadels höll mig till pilo samt inte upplevde mig själv som vanvettigt full vad jag kan minnas. Måste varit nattkebaben eller tard-dansandet... Ahem. Eller vänta nu, det hela måste varit en kroppslig respons på att Sverige lökade hem "vinsten" i muzak-EM och nu kommer skandera denna vedervärdiga bedrift på löpsedlarna i allehanda media under det kommande året, för att till sist bränna sinnesjuka mängder skattemedel på att husera nästa års kulturella vakuum på en jättearena nära undertecknad. Där har vi det! Ja, ja - all cred till Mahatma och hans femstjärniga full-service anläggning i alla fall.

Anyhoo, bakfylleångestdrivna visioner av episka misslyckanden på livets samtliga plan förde idag med sig den angenäma biprodukten att jag äntligen fick tummen ur och började hugga in på hemtentan som ska vara inne på torsdag. Kemisk obalans är da shiazz! Veckan ska ju ändå tydligen vara tveksam vädermässigt så varför inte sitta inne och uggla med datorn. Spöade mig själv i spåret förut, kollade senaste Game of Thrones (magisk serie - både jag och Enzkurt är helt sålda!) och nu är det dags för tidig sänggång. Jag är på the straight-and-narrow nu ni vet. Aldrig mer. Jorå, så atteee dääää...

PS. Jag hade ju tyvärr inte tillgång till värktabletter igår, men detta räcker väl till en morgonen-efter-själ i behov av lättnad. Går ut till alla medresenärer de senaste tre åren - det har varit ett nöje, och hoppas ni vaknade mer angenämt denna söndagsmorgon. "Have mercy baby, I'm descending again..."

Flängd

Värmerekord eller nått idag, smälte typ i löpspåret. Mitt ultralättjefyllda leverne den sista tiden fuckar verkligen med min kondis, motionerar typ varje dag men får sämre flås. WTF? Kanske borde chilla lite med alkoholen och godsakerna... Annars mest en flängdag; flängt runt på stan, åkte till Skövde och hängde lite med el Mahatmo, hämtade Enzymo på stationen, softade och spisade grillat i Götene för att till sist anlända i The Ulcer igen vid tvåtiden på natten.

Da-yum. Detta var lite av ett helt meningslöst inlägg känner jag. En stor axelryckning. Men jag måste ju gå till sängs innan det blir ljust dock så deal with it... I morgon fortsätter flängandet  med födelsedagsfirande i världsmetropolen Vedum och senare på kvällen "avslutningsfest" med klasspolare i Skövde. Alltid värt att fira att man inte lämnat in examensarbetet. Sådant spar man ju till augusti så man har nått gött att göra över sommaren. Jag hatar mig själv. Godnatt!

Värmefynd och dvärg i u-båt

Ljuvt, inte ett spår av bakfylla idag. Det där med vin kanske inte är helt kasst ändå. Har hursom ändå inte sugit tag i tentaplugget ännu, turns out att det var nästa torsdag den skulle va inne, inte onsdag. Det avgjorde ju självfallet saken - ytterligare en dags samvetsnaggad "njutning".

Grymt väder idag igen. Varmare än ett skrev, som den gode Robert Zimmerman en gång sjöng. Var nere och strögade strandpromenaden åt motsatt riktning mot gångturen häromdagen (den med fotona) och noterade att, om detta var ett tecken på hur Uschlet ser ut en sen eftermiddag men strålande sommarväder, så är det definitivt min kinda town. Det var typ nästan inget folk ute whatsoever. Bara tomma soldränkta parkytor, bryggor, boardwalks, bänkar och endast en handfull gäster på den sjönära krogens uteservering. Perfekt för en krass misantrop som undertecknad. Bara njutning och få störmoment. Dock märker man att en del offentliga ytor är rätt slitna och dåligt underhållna. Tydligen så har kommunen sjabblat till ekonomin (borgerliga skattesänkare y'know) så detta är väl ett resultat. Lite synd.

Bastade lite uppe på vinden förut. The Enz hade ju packat ner mina ljuvaste sommarskor i en låda full med diverse bråte från vårat forna källarförråd och lådan stuvades sedermera in under tonvis med andra lådor, möbler, julgrejjer, lampor, gardinstänger, you-name-it som nu upptar c:a 80% av vårat nya vindsförråd. Gav mig fan på att jag skulle hitta skofanskapen men nitades typ av den värmevägg som slog emot mig när jag öppnade dörren in till vinden. Härjade vilt inne i skumrasket i säkert 40 minuter innan jag grävde fram rätt låda. Var helt drypande. Så nu har ni den mentala bilden också, jämte tidigare redogörelser för vidrig andedräkt, dålig karaktär och kass mage. Fan, det här bloggandet uppar ju inte min sociala profil direkt... Tur då att läserkretsens tre pers redan vet vilken tvivelaktig typ jag är.

Bjöd förövrigt hem en riktig raritet på eBay igår - Swell Maps "Whatever Happens Next?" platta. En dubbel LP från tidigt 80-tal som innehåller en massa obskyra lo-fi hemdemos och outtakes. Den trycktes bara upp i en upplaga av det klassiska indiebolaget Rough Trade. Nikki Sudden och Epic Soundtracks var på väg att fixa en återutgåva på CD för en massa år sedan, men Phones B. Sportsman (om jag minns rätt) hade alltid ogillat plattan och lade in sitt veto. Fick den för 250:- inklusive frakt. Riktigt "fyndigt" eftersom jag över åren bjudit på flera ex och ingen har gått för mindre än 500:-. Gött dä.

Noterade även en lätt fascinerande grej - typ det för tillfället enda exet tillgängligt online av Jonathan Wilsons självsläppta första platta "Frankie Ray" finns att köpa för 450$(!) av en säljare på GEMM. Och då är det den enkla promovarianten som typ bara har en CD-singel-pappficka som omslag. Man börjar ju onekligen fundera på vad ens limited edition version med stansad digipack och fet booklet är värd... Han sålde den genom sin hemsida innan han blev "känd" och när jag beställde mitt ex typ 2007 eller nått så minns jag att han nämnde att det var ett av de sista exen han hade kvar. Too bad att man är ett för inbitet musikfan för att göra profit på sin samling. Finns ju en hel del guldklimpar som jag känner till. Och säkert lika många som jag inte är medveten om att de hunnit bli rariteter under årens lopp... Anyhoo - snubblar ni på "Frankie Ray" för ett rimligt pris någon gång så tveka inte för att köpa - det är en underbar platta.

Dags för en folköl och lite finkultur. Godafton.

Viirjn

Ok, så jag vaggar runt i lägenheten en onsdagskväll med ett seriöst buzz going on. Jävla vin. Mahatma gav mig en flaska av något han hade vaskat fram i sin finsmakarjakt och hävdade att "jo, det smakar inte skit - bra vin är faktiskt gött!". B-maddafackin-S. God bless den gode Mahatma men; det hela må vara lättdrucket men, fan alltså, det smakar typ bränd plast. Detta är en vuxenpoäng jag hittills inte tagit. En smaklök hittils outvecklad. Jag är en ölmänniska. Det är ljuvt, uppfriskande, mättande, pålitligt och nära, öh, jorden. Vin är... Surt. Och franskt. Men som den semi-alkoholist man är hejdar det en inte från att fylla på glas efter glas. Öl, y'know - det går att fröjdefullt läppja i skummande sejdlar tills solen tittar fram på morgonkvisten utan att få bestående men. Vin däremot, det smyger sig på en. Varannan vatten? Get the fark orrta herrre. Nu sitter man här som en loser med blåa läppar, morgondagens tentaplugg förmodligen helt uppfuckat [notis: I själva verket vårdas denna ursäkt med silkeshandske].

Jaja, så vafan [kraftuttryck används i överkant pga. berusningstillstånd] har hänt idag? Jaaaa du. Vädret var helt ljuvt så jag jobbade mig ner till stan på ett ärende och blev helt överväldigad av folkmassan som hade bildats vid torget/gågatan. Nått mysko måste vart i görningen. Eller så är the Ulcer typ nån form av värmeböljemecka... Nått mysko alltsåledes. Fick känslor av obehag, gjorde mina business fort och återvände snabbt till min lair, halvsvettig av lätt social fobi och värme. Kickade mitt ass med en runda i löpspåret. Antingen är det värmen eller kaffeabstinensen, men jag har typ haft huvudvärk och ett extremt motstånd i motionerandet hela veckan. Jag kontrade genialiskt med att trycka i mig en flaska vin. Tard. Fyfan, nu känner jag för att ta den här trippen till nästa nivå! Ok, förmodligen dags att tänka på sänggång/morgondag... Ha!

Och så vad annars? Ööööh... Tvätt. Btw - grannkärringen ovanpå gled in 40 minuter innan min tvättid var slut, plockade ur en av mina maskiner (som visserligen var färdig) och började tvätta! WTF!? Oooooh. Jag gav inte ett skit i det eftersom jag inte hann tvätta nått mer ändå. Kalltjötade lite och drog ett par skämt som föll döda till marken. Skönt osvenskt av mig. Torktumlaren funkar igen. Whopeee. Kollade nyss på filmen "John Carter". Den är gjord av Disney och jag borde ogilla den. Men som sagt, en vinpava och allt är A-OK... Kajako, din tragiska man-child.

Undvikarn promenadfotar

Ännu en dag i gör-vad-som-helst-för-att-undvika-studiernas tecken! Börjar ju bli lite pressat med en hemtenta och en uppgiftsjävel som ska vara inne nästa onsdag, men jag håller ställningarna. Idag har jag gett mig i kast med akuta problem som att haka av dörrar, omorganisera på vinden, torka bort mystiska fläckar i taket, omarrangera hyllorna i några av våra CD ställ där jag tryckte in lite DVDer och Blu-Rays, slösurfa, kolla på filmen "Young Adult" (bra!), bränna en kastrull ris såpass att det blev rökutveckling, käka en gigantisk portion saltlakritssås + glass som Enzlert köpt i lönndom, kollat på "Dual Survival", äta en kiwi (frukten, inte Nya Zeelänningarna), lyssnat på följande vinyler: "Runnin' on Empty" med Jackson Browne, "Gentle Spirit" med Jonathan Wilson, "The Errant Charm" med Vetiver, och följande CDs: "Phallus Dei" med Düül, "A Thing of the Past" och "More of the Past" med Vetiver, samt "To Find Me Gone" med Vetiver på iPoden under min fabulösa promenad i det gassande sommarvädret.

Som kanske kan utrönas så har jag utvecklat en störd Vetiver-crush de senaste två dagarna. Dom börjar nästan klättra in på topplistan av all-time favvo band här. Har insett att dom är extremt mångfacetterade och går hem även när jag inte är på avspänt cali-flum-folk-rock-humör. Där finns liksom akustisk folk, Tom Petty pop hits, freak-psych, Beach Boys-harmonier och balls-out rock. Allt klanderfritt utfört med ett underbart unikt uttryck i Andy Cabics röst. Makalöst. Köp alla deras album! 100% top-notch kvalitet. Kolla bara på följande lilla promo för deras senaste platta för att få upp aptiten...



Men, men, tillbaka till min ljuva promenad... Jag var för en gångs skull lite klarsynt och plockade med mig Enzolainens kamera för att dokumentera den finfina dagen, så här följer några bilder. Bör poängteras att detta är det helt oredigerade resultatet av en fotografisk analfabet som fotar med solbrillor på och inte fattar ett skit av hur en systemkamera funkar. Jag flippar till "ON", försöker få igång den digitala displayen genom att trycka på en massa knappar, misslyckas med detta och fotar bara lite random. OBS - bilderna ser dock inte lika suddiga och jävliga ut som miniatyrerna här under - klicka på dom för att se dom i "rätt" format...

Nu återstår bara frågan om man skulle dra igång PS3:t lite innan läggdags, eller om man skulle hoppa i säng med en gång. Dum fråga. PS3 it is...

Somrigt och lite nazi

Sommar! Helt ljuvt väder här i Uschlehamn idag, vilket firades med att gå upp i skogen och springa första vändan med shorts och t-shirt för i år. Sedan misstänker jag att kaffeabstinensen fick ett ryck och resten av dagen spenderades inomhus med pulserande huvudvärk. Natch. Hade ju lite planer på att gå ner till sjön och njuta. Men ser man det på den ljusa sidan så har min mage blivit bättre och andedräkten börjat normaliseras tror jag. Det sistnämnda kan dock inte fullständigt verifieras eftersom the Enz är i Stockholm hela veckan. Återkommer angående detta ofattbart fascinerande ämne...

Gjorde förövrigt ytterligare ett möbelfynd idag - jag lokaliserade äntligen en vad jag i åratal har suktat efter och refererat till som "nazilampa". Ni vet en sådan där gemytlig grön skrivbordslampa som klassiska filmnazister alltid sitter vid i dunkla rum och planerar världsdominans. Well, tough shit - för nu kommer två vänsterflummare sitta och håna alliansanhängare vid ljuset av en. Anyways, fick idag reda på att normala människor kallar dom för bibliotekslampa, banklampa eller bankirlampa. Hmmm. Inte lika slagfärdigt som min variant, men kanske mer kommersiellt gångbart. Följande mysbelysare har hursomhelst skickats efter...

Fick annars "Phallus Dei" plattan med Amon Düül II med posten idag. Känner dock att min Düül-period har börjat falna och ge vika för de ständigt återkommande Vetiver, Jonathan Wilson och även en släng Waylon Jennings. Måste vara vädret. Brisig Laurel Canyon-flumrock (och laglös country för den delen) funkar bättre till småstadssommar än morbid tysk rymdrock. Ska dock rotera plattan några gånger till - är ändå lite nyfiken. Annars får den arkiveras till nästa krautdjupdykning. Dags för säng. Peace out.

Drasut & snugga

...är två helt ljuva ord som borde användas mer.

Halvtrött dag. Vaknade runt elva av att någon av grannens snorungar övade piano genom att lira samma melodi om och om igen i typ en och en halv timma. Skaffa en keyboard och lurar för helvete - ni bor i lägenhet! Hursom, det i kombination med en bankande kaffeabstinenshuvudvärk gjorde att jag staplade ett gäng kuddar på huvudet, stängde av alarmet på mobilen och helt sonika somnade om. Gick upp tjugo i ett. Underbart. Sedan har väl dagen typ bjudit på jäsning, njutning, slappning, ett helvetiskt armhävningspass (ska tillbaka i form!), en utforskarpromenad i the Ulcer samt soffhäng med Enz och öl, snacks samt filmerna "Red State" och "Shame". Bra. Gött. Men dagen blir allt rätt f*cked up när man går upp så sent. Nu blir det en DVD boot med Deadstring Brothers och möjligen en bira till.

Får väl ursäkta detta slentrianmässiga inlägg med att hooka eder upp med en relativt obskyr låt i världsklass - The Rosehips cover av The Real Kids "Common at Noon". En cover som sopar mattan med originalet. Håll till godo...

Kall kalkon

Sitter och halvkollar på den där Stålmannen filmen från 2006 (lång och småseg kan konstateras), mest för att jag inte orkar göra så mycket annat på grund av matthet och en lätt huvudvärk. Slutade med kaffe idag y'see. Två baljor per dag (motsvarande ungefär 6 normala koppar), cold turkey. Min mage har varit lite halvskum i åratal och efter de senaste veckornas våldsamt starka taco-sessioner har den flippat ur en aning. Har mått illa till och från, diverse nummer två-relaterade styggelser har terroriserat både mig och omgivningarna (= Enzlert), och eftersom jag länge misstänkt kaffet ligga bakom de senaste åren kontinuerligt försämrade andedräkt så kände jag att det var dags att ge det hela ett försök.

Det är fan tragiskt när ens morning breath är så fruktansvärd att the Enzor vänder i dörren vid återinträde i sovrummet efter att ha varit uppe några timmar. Som tur är har jag haft rätt bra pejl på hemskheten och sanerat truten + mintat till den med jämna mellanrum för att inte ta kål på min omgivning. Sex är en helt annan historia - vi snackar förebyggande åtgärder med dentalpeeling, kokande vatten, brinnande lösningsmedel och invärtes oralkondom. I keed, I keed. Typ. Drakflåset, ytterligare en "mörk passagerare". Ska bli intressant att se om man får tillbaka systemet på rätt köl. Bara man inte måste göra avkall på pilointaget också. Det vore ju äkta tragik.

Har hursomhelst varit relativt funktionell under dagen. Spöade till och med femkilometaren under abstinens. Jag snöade in på Beefheart efter jag grävt fram låten till gårdagens blogginlägg och flög runt i skogen med "Lick My Decals Off, Baby"-plattan i lurarna - that shit är ju ren kärnbränsle. "A squid eating dough in a polyethylene bag is fast and bulbous. Got me?" Hä, dags för en kopp te. Eller en Staro.

Äldre värderingstourettes

Hade en telefonkonversation idag som fick tankarna att röra sig mot en företeelse jag reflekterat över otaliga gånger de senaste tio åren eller så; äldre generationer verkar se det som någon form av självklar rättighet att skamlöst värdera folk från yngre generationer rakt upp i deras ansikten. Allt verkar vara tillåtet att fälla dom över; prestation, utseende, karriär, ekonomi, klädsel, you name it. Detta går inte riktigt ihop i mitt huvud med bilden av äldre människor som i regel mer väluppfostrade. Jag som snubbe med något otypiskt utseende, föga traditionella karriärsambitioner (ha!) och värderingar som definitivt inte placerar pengar på första plats i listan över saker som är viktiga i mitt liv verkar vara  ett utomordentligt lovligt byte. Vi snackar inte bara familj och släkt utan random gamla stötar (då menar jag 50 och uppåt) man stött på i jobbrelaterade situationer, genom kommers eller bara socialt.

Hur många gånger har inte en stelt grinande silverräv hävt ur sig "Vad långt hår du har, jag trodde först att du var en flicka!" eller "Ska du inte läsa vidare/byta jobb/byta position?" eller "Dom där skorna får du allt putsa/jeansen får du laga/skjortan får du stryka!" eller "Är det inte dags för barn snart?" osv... Skägg ska trimmas, hår ska klippas, kläder ska pressas, tid ska spenderas på jobb, kärnfamiljer ska kultiveras och ägodelar vårdas. Värderingarna duggar så tätt att man vänjer sig och slutar reflektera. Jag trodde förr att de skulle upphöra vid någon magisk "vuxenålder", men nu är jag ju 33 och bruset är ännu ganska konstant. Men ibland sprakar det till i synapserna, ett ögonblicks klarsynthet uppstår och man undrar vad fan det är som egentligen pågår?

Bara för att tidigare generationers världar är/var så enormt små rättfärdigar det inte vilket skitsnack som helst. "We live in a society, you know!" som den ädle George Costanza så fint uttryckte det. Ponera att man skulle vända på steken och utbrista varje gång man t.ex. möter en av alla dessa formstöpta små tanter som av bekvämlighetsskäl klippte av sig håret och helt gav upp någonstans i medelåldern; "Haha, ojdå! Du har ju så kort hår och illasittande kläder att jag först trodde du var en man!", eller varför inte; "Är du verkligen nöjd med din lön/pension? Skulle du inte lagt manken till och pluggat lite extra ändå?". Eller säga till någon av alla beigefärgade gubbar; "Hoho, pressveck, vattenkammad bena och keps - har din mamma klätt dig eller?", eller "Jobbat övertid varje dag i 50 år!? Har du inte gjort något vettigt med ditt liv?". Märk mina ord - skulle man ta sig den friheten skulle det ta hus i helvete.

All denna smygoförskämdhet har gjort att man blir kopiöst impad av äldre människor som besitter enkla förmågor som t.ex. att se skönhet i det smutsiga/trasiga och att med frågan "hur är läget?" verkligen undra hur läget är utan att implicit fråga hur det går i yrkeslivet. Stört. Man undrar ju vart världen har kommit ifrån egentligen? Hö. Hö.

Smakligt med Bänkt Tvilling

Läppjar en Staro och låtsas att jag är lite mer ledig än vanligt. Det är ju trots allt Krister Himmelsfärs i morrn. Folk är hemma och shit. Vet inte om jag gillar't förresten... Det må låta enormt smug, men det känns ju inte lika ledigt som att vara hemma när alla andra är på jobbet. Den där magiska känslan som först etablerades back in the day när man pga sjukdom, skolk eller valfri annan anledning fann sig själv hemma från skolan. För en rutinerad slacker som undertecknad har ju känslan avsevärt mattats av över åren, men en viss charm finns där. Typ när man en mörk och regnig novembermorgon segar sig upp runt sjusnåret, men istället för att stappla ut i bisterheten glider man ner i soffan med en påse micropop och lämplig b-skräckis. Pure livskvalitet. Särskilt om man har någon som helst erfarenhet av osedvanligt horribla arbeten att ställa det hela i kontrast med.

Annars har dagen bl.a. bjudit på ett vedervärdigt tvättpass, löpning i spöregn, fortsatt dyrkan av tysk rymdrock (beställde Düüls "Phallus Dei" platta igår, typ "Guds balle", brilliant!) samt *trumvirvel* - lokalisering av den mytomspunna TV-bänken! Gick hardcore på möbelhandlarnas ass och började av ren desperation rota på diverse underleverantörers hemsidor och fann till sist ett fåtal pjäser som i konsultation med Enzkorv kokades ned till en bänk som kändes helt gjuten efter vår smak. Skåda mästerverket:

Denna smak är ett något udda fenomen tydligen. Den baseras (i mitt fall, vet ej vad det är för fel på da Enz) i princip på en tidig barndomsskada av klassiska Hammer-horror filmer i kombination med en viss anglofili, samt hur jag minns min mormor och morfars hus i början av 80-talet (dock innan 80-talet hade börjat sippra in i inredningen). Smaken har i princip varit helt oförändrad i 33 år och kan något förenklat sammanfattas till; "allt som kan tänkas förekomma i Twin Peaks". "Dunkelt och rustikt" istället för "ljust och frächt". Det är sinnebilden för rumsligt välbehag i våra ögon. Levande material, klassisk hantverkskänsla och lite skrymslen och vrår som triggar fantasin. Sen om man ens lyckats komma i närheten är ju en annan femma. Ikea, brist på tålamod och det faktum att man inte har obegränsat med pengar är ju alltid ett gissel. Och bara det att man bor i en kommunal hyreslägenhet istället för en timmerstuga i skogen sätter ju en del käppar i hjulen. Chansen finns ju alltid att det backfirar och ser "nittonårig svartrockares första lägenhet"/"person som är med i TV programmet Det okända"-tacky ut. Man lever ett farligt liv. Men timmerstugan hägrar...

Nu är Staron slut. Dags för något annat spännande ur kylen + senaste avsnittet av Malmöpolisen perhaps. Kom tillbaka i rutan GW - jag greppar efter halmstrån här!



Mmm. "The lonesome foghorn blows...". Helt enkelt världsbäst.

Andrahandsbiff och ze Düüüüül

...och den vilda jakten på TV-bänken fortsätter. Underbart. Jag och min ständige side-kick Enzor var all over Uschlet i förmiddags utan att hitta ett shieeeet. Föga förvånande. Lokaliserade dock en secondhandaffär som kan behöva kollas in mer ingående framöver. Den hade det där enormt risiga och kaotiska vibben som indikerar att folket som driver den inte har någon som helst koll, vilket kan leda till uppdagande av riktiga fynd. Om man pallar att vada fram genom all miserabelt skräp det vill säga. Brukar själv få någon form av svårartad ångest efter en viss tid inne på secondhandställen. Doften av gammal sunk och den eviga uppvisningen av alla tiders dåliga smak tär på psyket. Likaså alla de tvivelaktigt doftande 50-60 åriga kvinnor som vanligtvis frekventerar dessa etablissemang iklädda illasittande jeans med snöre till bälte (vi snackar den där modellen som har midjan högt över naveln, inte har någon passform, samt lämnar en decimeter nedhasad tubsocka mellan sko och slutet på byxbenet). Vips börjar hjärnan tänka "undrar hur hennes vardag ser ut..." och impulsen att mainlina 10 kg Prozac blir så överväldigande att man hyperventilerande kastar sig mot utgången. Är nog inte riktigt antikdeckarmaterial misstänker jag.

Fick förövrigt via extremt långväga och slumpartade omvägar häromdagen reda på att barnbarnen till den tant vars hus vi var nära att köpa härom månaden tydligen kultiverar någon form av beef gentemot oss. Magiskt. Undrar hur motiveringen lyder. "Vår farmors/mormors hus hade så många dolda brister som hon egentligen kände till men valde att inte nämna för er, och när ni fick reda på dom så köpte ni inte kåken. Fy faaaaaan." Hoppas man stöter på dom någon gång så man kan ventilera hur gött det känns att ha brännt 9000 spänn på att besiktiga ett ställe man inte ens skulle varit spekulant på från början om säljaren brytt sig om att poängtera alla kända fel. Bring it, biatches. Bring. It.

Mitt tidigare nämnda Düül II-äventyr nådde nya nivåer igår afton kan annars nämnas. Körde "Yeti" plattan i lurarna i mörkret innan sömnens intåg och det var lite av en uppenbarelse. En massa ljuva grejjer som pågår runt omkring en. Någon slags morbid hybrid av rymd-era Pink Floyd, Velvet Underground, första två Sabbath plattorna och Sandy Denny-frontade Fairport Convention. Psykadeliskt, visst, men på ett sätt jag aldrig riktigt hört förut. Hypnotiskt, nervigt och extremt entusiastiskt. Ljuva germaner. Hur kan jag ha missat detta!? Känner att jag måste ha mer av denna vara. Amazon, be afraid...

Bröstbögeri och skivmissbruk

Blev ett respektabelt buzz med hanterbara påföljder i helgen. Kände mig dock som en säck skit i löpspåret idag, men det kan ju även berott på att jag envisades med att mosa i mig en grandios portion pytt och ägg en halvtimma innan, glömde eftermiddagskaffet, samt hade påtaglig träningsverk efter gårdagens fysiska strapatser. Är ju "tillbaka i sadeln" nu efter den i det föregående inlägget nämnda flyttlättjan och envisades med att gå direkt in på den nivå jag körde innan uppehållet. Tappert, men det är seriöst ridicularse att hämmas av träningsverk i bröstmusklerna när man är ute och springer. Men, men, det är rätt gött att känna att man kickar sitt egna slöa ass ordentligt när det är befogat.

Nu vidare trivialiteter och i-lands-problematik; jag trotsade den senaste tidens extremt nichade musikpreferenser idag genom att snurra Posies "Dear 23" platta två gånger på raken. Funkade inte alls. Mådde seriöst psykiskt dåligt av att irra från den rådande komfortzonen, och svalkade sinnet med lite nyanländ Amon Düül II. Underligt hur extremt skum man är angående hela musikgrejjen egentligen. Man har ju en ansenlig skivkollektion, med relativt stor spännvidd över genrer osv, men anledningen till detta är ju inte att man bara omfamnar all sorts musik, utan snarare att man i små, varandra efterföljande perioder inte tål någon annan musik än just det man för stunden är sugen på. Man har liksom kontinuerligt byggt ut samlingen för att tillgodose sina altmer specifika musikaliska nycker och humörsvängningar. Stört? Kanske, men man hittar en jävla massa kul att lyssna på.

Hä. Dags för "tidig" sänggång - ska på fortsatt TV-bänksjakt med Enzolainen i ottan. Fascinerande info no doubt.

Kodnamn "sälen"

Aaah, ännu en *host* ansträngande arbetsvecka till sin ände och man kan belöna sig själv för allt fruktansvärt slit med en kall i soffläge. Vänta nu - gjorde jag inte det igår också? Och... eh... i förrgår, och i onsdags... Hmmm... Det är ett hårt liv.

Har dock gjort en iaktagelse angående den senaste tidens lättjepeak (well, sitt du i veckor på en fesen pall bland flyttlådor och utan vettig belysning på 92 kvadrat plastmatta utan att "ge dig hän" en aning - I dare you!) och det är att ens upprätthållande av hyffsat smärt och vital fysik numera hänger på en extremt skör tråd! Eftersom man varit konstant upptagen med en massa flytt/sälj/renovering/inredningsskit så har träningsrutinerna (tillåtits) blivit rejält uppfuckade. Efter bara några veckor med sporandisk motionering samt obefintligt med ölbuk- och manboobskontrande övningar börjar kroppen revertera till någon form av Eastbound & Down-Stevie skick. Det är problemet med mig när jag blir lönnfet - det blir liksom ingen John Goodman/Leif GW-mässigt myspondusfläsk, utan som att du stretchar ut en säl till 1.89. Lång, konturlös och droppformad. Vansinnigt ohett. Bara att ge sig ut i löpspåret och flaggelera mig själv tillbaka till någon sånär undernärd-R&R-chic omgående, innan permanenta men uppstår och sexliv reduceras till en flåsande missionär med lampan släckt en gång i halvåret. This. Shit. Does. Not. Fly.



Hö, hö, bla, bla. Får inte till de sedvanligt billiga humorpoängen i afton känner jag. Det blir sådär flåshurtigt ung-Aftonbladet-krönikör-"fräckt". Ugh. Men jag har ju gett mig fan på att kväka ur mig lite text per dag för att massera hjärnbarken och få igång lite flyt igen, så bare with me...

Jag var förövrigt inte helt useless idag utan gjorde första plugginsatsen på säkert två månader! Makalöst. Hade planerat att börja förberenda mig inför dagens seminarium redan för tre dagar sedan, men y'know; slösurfande, navelluddskategoriserande och ölläppjande var helt enkelt tvunget att prioriteras. Tre dagars förberedande reducerades till tre timmars innan mitt samvete till sist fick bryt, örfilade upp mig invändigt och välte mig ur soffan. Gick som på räls. Kniven mot strupen och den semi-gamle still got it. Visade sig att kursen faktiskt är rätt intressant. Synd bara att man aldrig börjar i facking tid så man kan fördjupa sig i lugn och ro utan att känna deadlinen flåsande i nacken. Men, men, snart är det över hursomhelst.

Morgondagen erbjuder 30-årsfest hos Vicious V och Tiny T. Första "storfesten" på månader. Ljuvt. Jag planerar att åka bergbana i mina egna synapser. Peace out.

Permalagg

Vet inte om det är nått psykologiskt åldersrelaterat eller om det beror på att livet blivit mer och mer fyllt med "innehåll", men tiden räcker fanemej inte till. Det senaste året har situationen urartat till den grad att klockan alltid är fyra timmar mer än vad jag tror. Känns som man ligger efter hela tiden, och inte hinner slutföra nått ordentligt innan man kollar på klockan och måste ge sig i kast med nån annan skit som är akut. Vad giver? Varför var det inte så här förr? Ett mysterium... Folk säger ju att man upplever att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir, och visst - sedan 2004 eller så har ju åren märkbart speedat förbi - men vart kommer det att landa liksom? Eftersom jag konstant laggar med fyra timmar nu vid 33 betyder det att jag jag kommer ligga ett dygn efter vid 70? "Mannen som tiden åkte ifrån" - låter som ett Twilight Zone-avsnitt.

Känns som om jag skulle behöva drygt 72 timmar/dygn för att på ett tillfredsställande sätt hinna deala med allt jag vill få gjort. När folk säger shit som "jomen, det är ju alltid nått att göra för att få tiden att gå..." får jag internt psykbryt. WTF!? Ge mig din j*vla tid! Vad gör folk liksom? I skrivande stund har jag lätt dåligt samvete för att jag inte pluggar, städat, hängt upp tavlor, kollat efter nya möbler, hämtat ut ett paket, läst klart en bok, kollat på några nya ljuva DVD boots jag just fått tag på, lyssnat på ett gäng skivor som jag har varit sugen på att höra hela dagen, läst de senaste inläggen på ett gäng nätforum, handlat bira inför helgens fest, tvättat bilfanskapet, bytt till sommardäck, gått och lagt mig, ringt några viktiga samtal, skrivit musik, inte varit ute och sprungit sen i måndags, inte testat utrustningen inför morgondagens nätseminarie, samt inte burit upp diverse skit på vinden. "Få tiden att gå"? Get the f*ck outta here.

Wä, nu är klockan 23:45, dags att ta en snabbdusch innan sängdags. Är väl bara att räkna med att fanskapet går Arkiv X on my ass och visar 04:30 när jag är klar - cue uppenbar slutkläm...

Gloriarse!

Fan, vilket västgötaklimax till dag. Inleder med att sova tre timmar in på min tvättid och därmed spendera resten av dagen med att kuta upp och ner från tvättstugan, för att sedan åka till Borås för att handla en TV bänk, kolla två affärer och missa resten pga att man inte hittar fanskapen innan stängningsdags. Seriarsely - vad är poängen med att hålla typ kontorstider på möbelvaruhus!? Hur många kunder är inne och handlar vid 11:00 en vardag liksom? Ridicularse! Ta sovmorgon, öppna vid 16 och kör kväll istället så kanske folk hinner handla nått y'know.

Anyhoo - som grädde på moset fanns fan inget vettigt i TV-möbelväg i de två affärer som väl hade öppet. Antingen handlar det om den eviga oljade jävla eken eller så ser bänkfanskapet ut som någon form av plastig 60-tals-kuliss från Kubricks "2001". Jeez, erbjud åtminstonde något som ser ut att åtminstonde varit i kontakt med en tänkande varelse under produktionen! Serenity now, serenity now... En meningslös eftermiddag alltså. Hela tillvaron känns irriterande seg. Typ dränkt i sirap. Dagsformen har varit enormt svart och hetsig.

Detta är inte min vecka helt enkelt. Varför sitta och posta sin klagosång dag efter dag då all of a sudden, kanske ni funderar? Well, eftersom jag hela tiden undviker att hugga tag i den sista vedervärdiga pluggverksamheten så funkar detta som någon form av halvkass rökridå med målet att lura mitt samvete att jag gör nått produktivt i alla fall. Vissa kniper igen och putsar och polerar sin vardagsmisär för att sedan konvertera den till glada Facebook-uppdateringar med bilder på snorungar och maträtter. Jag föredrar att hulka lite klassisk galla. Halvanonymt, bakom en dataskärm och en pseudonym. Ädelt.

Nu ska jag ignorera det dåliga samvetet inför fredagens hittills oförberedda kursseminarie genom att våldta ett sexpack och skåda en av följande skräckisar: "Kill List", "Stake Land" eller "The Innkeepers". Hmmm. Lutar år den sistnämnda. Tidig sänggång? Nya friska tag? Heh. F yez all, f yez allllllll...

Parallelsegarn frustrerar vidare

Skum dag. Har haft ett sug för att få saker gjorda, men inte gjort ett skit. Mitt skumma humör liksom lamslår min handlingskraft. Det är inte samma halvdepp som igår utan någon typ av frustrerande engagemang som målar upp grandiosa visioner, men krachlandar i en kontorsstol framför dataskärmen. Har säkert spenderat tio timmar på att klura ut vilka utgåvor av diverse halvobskyra s.k. "krautrock" plattor som är något att ha. Fan ta forumen på www.stevehoffman.tv och dess audiofila übernördar - finns ju ofantligt mycket "intressant" information att processa för en mere reguljär nörd som mig själv...

Speaking of - mitt skumma humör reflekteras även för tillfället i mitt musiklyssnande. Det är över hela kartan, samtidigt som det är extremt selektivt. Är typ inne på välsvarvad melodiös musik som Beach Boys "Smile" och (den evigt omnämnde) Epic Soundtracks samlade katalog, samtidigt som Doug Sahm med sin texmex/blues/jazz/r&r-rootskompott har snurrat en del. Har också djupdykt in i den spartanskt strama och kolsvart skruvade folk som Rowland S Howard och Nikki Sudden ägnade sig åt runt 1987 i samband med inspelningen av plattorna "Kiss Your Kidnapped Charabanc", "Texas", "Dead Men Tell No Tales" samt (Jeremy Glucks) "I Knew Buffalo Bill". Och som kronan på verket har jag njutit av att blåsa bort all verklighetsförankring med krängande experimentell 1969 Dead, Beefheart och en ny fascination av ovan nämnda kraut i form av hypnotiska Amon Düül II, Can och Neu!.

Vanligtvis brukar det ena utesluta det andra. Ren och skär uttråkning av klassisk pop/rock struktur kastar en i ett uppfriskande oförutsägbart psych-rock bad, eller för mycket storslagna utspel och saftiga ljudbilder gör att man bygger upp en längtan till countryn och deltabluesens dammiga landsvägar. You get the picture. Men, nu samexisterar diverse omaka smakfalanger under samma period. Weird. Men ändå rätt gött. Känns som man vill ta alla intrycken och baka ihop dom till någon form av supermusik. Melodiös rootsfusionsvärta. Låter ju våldsamt spännande! Men varför ta vara på formtoppen när man kan läsa en tiosidig diskurs om huruvida femminuters versionen av Düüls "Pale Gallery" verkligen var med på den tyska originalutgåvan av "Yeti" från 1970 eller om den först dök upp på den japanska CD-versionen från 1996... Efter sådana här halvfesna dagar vill man ju bara sätta på sig lurarna, dra täcket över huvudet, slänga på nått vanvettigt typ Comets on Fire och skjutas ut i rymden.

Hmmm. Jag behöver nått uppfriskande. Klockan är 1. Jag vill kolla på nån bra skräck. Nått som riktigt ger psyket en omgång. Jag har som vanligt bokat tvättid klockan 07:00. Jag är en idiot. Över och ut.

En midnatts återblick

Hmmm... Sitter och smuttar på en folköl och är lite ur balans. Har varit på ett fult humör hela dagen. Jag borde vara på topp med tanke på att jag nu sålt min gamla lägenhet och äntligen fått hit resterande möblemang, vilket har uppgraderat levnadsstandarden avsevärt, men icke... Misstänker att det beror på att realiteten av att ge upp det ställe man levt i tolv år nu undermedvetet börjar sjunka in. Har sagt det förut, men jag växte till att älska den där lägenheten. Jag kan varenda vinkel och vrå, känner till varenda skavank och hemlighet. Hehe. Har säkert spytt, svettats och blodat ner i varje rum vid något tillfälle. Mina celler, molekyler och atomer finns säkert minst en centimeter in i väggarnas blåbetong, och dess (blygsamma) radonhalter säkert tapetserade i hela mina lungor.

Jag flyttade in som 21-åring och lämnar över nyckeln strax innan jag blir 33. Jag var en helt annan person när jag flyttade in. Jag trodde jag visste allt (som sig bör antar jag), men kan i retrospekt konstatera att jag inte visste ett skit. Jag bodde där när planen styrde in i tornen i New York, när min ena granne tog livet av sig, när jag träffade Enzo, när jag upplevde min hittills värsta existentiella kris, när vi fick skivkontrakt med bandet, när jag gifte mig, när jag pluggade, när jag jobbade, när jag levde på existensminimum, när jag hade det fett (enligt mig), när jag upptäckte The Replacements, Gram Parsons, Grateful Dead, The Band, Golden Smog, Epic Soundtracks och typ 90% av allt annat jag lyssnar på idag, när VHS ersattes av DVD, när DVD ersattes av Blu-Ray, när skivaffärer fortfarande fanns i varenda liten håla, när nedladdning i princip dödade musikindustrin, när Nikki Sudden tog sitt sista andetag, när Enzos morfar var helt klar i huvudet, när mina systrar fortfarande bodde hemma, när jag blev morbror, när jag sket i allt, när jag brydde mig kopiöst, när Tiny T och Vicious V kom förbi och drack rusdrycker på balkongen den där första perfekta vårkvällen det där året, när Tård hävde en kaskadspyende undertecknad över balkongräcket på en av de mer episka julfesterna, när farsan fyllde 50 och 60, när mina mor- och farföräldrar fortfarande var såpass vitala att de kunde slagborra fästen till en takfläkt i ett betongtak, när... öööh... en massa mer eller mindre signifikanta saker som jag inte kommer på för stunden ägde rum. Barn som föddes när jag flyttade in är nu på väg in i tonåren. Folk som var 38 är nu 50.

Dang. En hel del att processa och ett ganska stort ankare att kapa börjar jag inse. Känns som om man mentalt driver lite vind för våg, om ni ursäktar mina evigt lökiga skeppsmetaforer. Dock vet jag ju att det skulle varit ohållbart att bo kvar i längden, och jag känner mig till freds med vår nuvarande situation, men man är ju uppenbarligen en sentimental gammal softie... Well, well... Dags för en till folkis. Vilken lång och underlig resa det har varit...