Balls och rövhatt.
Alltid gött att inleda med lite gammal hederlig negativitet. Har de senaste två veckorna njutit i fulla drag av att inte vidröra eller ens fundera på seriöst studiearbete. Trodde att kommande två deadlines var uppradade med en veckas mellanrum, men när jag idag ögnade igenom alla dokument och gjorde en sammanställning av alla deadlines fram till sommaren noterade jag att det snarare rörde sig om ett dygns mellanrum. Två enormt tråkiga essäer ska vara färdigordbajsade till nästa helg. Röv. Hade ju tänkt att jag skulle softa fram till måndag i nästa vecka men nu ser det ut att bli andra bullar. Söget indeed.
Den 1:a och 2:a maj ska uppsatserna vara inlämnade, sedan ska fyra rapporter från föredrag om samtida Kalle Anka-liknande forskning vara inlämnade den 15:e, och till sist två ytterligare essäjävlar som inte definierats ännu. Blir förmodligen bara ytterligare snustorra exerciser av formalia i ämnen som skulle kunna användas som apatiinducerande biologiska vapen. APA och Oxford. Pest och kolera. Adam Alsing och Peter Jihde. Vestibulit och enuck. Är nästan beredd att sätta en fet summa på att genierna på institutionen kommer sätta åtminstone en av dessa deadlines under den första halvan av maj. Varför dom inte kunde ha placerat en av de befintliga essädeadlinesen helgen den 7-8:e är ett mysterium... Dubbla deadlines funkar liksom inte för oss som inte kan disponera vår egen tid utan gör allt i sista sekunden. Möjligen om jag hade haft lite av min forna studiemotivation intakt, men efter det episka magplask som höstens ökända programmöte utgjorde känner jag att, som en vis man en gång sjöng: "I used to care, but things have changed..."
Nu till något positivt - sedan igår är skogslöpningssäsongen officiellt invigd! Den hårdpackade snön från de lömska längdskidåkarna har nu äntligen lämnat spåren och konsistensen hos underlaget är helt acceptabel. Jag och Enzo insöp skogsluften i fulla drag. Jag behagligt klädd i shorts och tröja, Enzo kreverandes i långbyx/ärmat och underställ. Awesome. Mina knän drog även en lättnadens suck - ingen mer asfalt på minst ett halvår. Ska förresten bli intressant att se om mitt högerknä ballar ur på samma sätt som det har gjort de två senaste vårarna. Jag brukar lägga om min dagliga runda en aning när snön försvinner och jag misstänker att den mer kuperade terrängen "överraskar" mitt knä innan det vant sig. Fanskapet kan låsa upp sig helt och börja smärta något helvetiskt. Fick skippa löpningen i månader förra sommaren pga skiten och kunde bara promenera. Fullkomligt värdelöst att inte kunna utnyttja bästa löpsäsongen... Har fått vissa känningar i år igen men jag tror att jag kan lyckas undvika det hela genom att inte belasta lika mycket i uppförsbackar. Den extrema lättja jag har planerat in till sommaren kräver liksom en gedigen och kontinuerlig förbränning för att kontra eventuell Cartmaniansk kroppsutveckling.
Har förresten gått lös ute i kuvösen och planterat högt och lågt inför sommaren. Min inre tant är ytterst tillfredsställd. Olika blommiga grejjer som hänger i amplar, diverse tjockbladiga + blommiga marktäckare, sex nya murgrönor, omplantering av den befintliga grönan, två salladssorter samt plantering av diverse slingerväxter i olika krukor - inklusive ett experiment med små hängande slingrare i miniplastkrukor på räcket utanför inglasningen. Kommer förmodligen att grillas ihjäl av solen men man kan ju alltid testa. Just det ja - Klematisarna har överlevt även denna intensivvinter och är riktigt på G. Dock har jag varit lite missnöjd med deras "täckning" tidigare år, därav alla nysatta murgrönor. Vill ha kompakt jungel att täcka den horribelt grusblästrade väggen där ute, och om man lyckas få ordentlig fart på grönorna så står ju sig grönskan året om. Men det finns en risk att det är för soligt för att dom ska trivas i mina feta golvkrukor. Tiden får utvisa. Mental note: 50 liter jord räcker gott för att plantera om samtliga växter i lägenheten samt att sätta allt på balkongen. 100 liter är seriöst hälsovådligt att bära.
I mitt anfall av pysslig redighet har jag även styrt upp problemet med min ständigt expanderande vinylsamling. Gallrade ut allt som jag inte kontinuerligt lyssnar på från vardagsrumshyllan och flyttade in det till hyllan i sovrummet, varpå jag äntligen kunde smälla in alla de "nya" plattor som belamrat TV/stereo-området det senaste året i vardagsrumshyllan. Kommer väl att funka i några månader eller så. Lyckades även att bända in ett tjugotal CD plattor i CD-hyllorna. Har kommit till en gräns nu där den flesta riktiga cheesen har förpassats till garderober och vindsförråd och det som jag nu måste börja gallra ut gränsar till saker jag fortfarande kan lyssna på. Får lätta kallsvettningar i valet och kvalet. The trials and tribulations av en fullfjädrad musiknörd. Vi behöver ett hus!
Måste förresten bara avslutningsvis nämna ett lysande exempel på den brittiska tidningen Uncuts briljans visavi Sveriges morgon/kvällstidningars extremt lökiga kår av musikkritiker; recensionen av luftpastejen Glasvegas senaste platta. Den klassiska GP-pajasen Johan Lindqvists fem-av-fem recension är en av de mest vämjeliga uppvisningar av floskelhaussning sedan valfri Håkan Hellström-recension och fick mig att torrhäva våldsamt under de två fruktansvärda minuter det tog att läsa styggelsen. Typisk 90-tals musikhistorierevisionistisk dynga med autohyllning av allt histrioniskt, Morrisey/Clash-lökigt och "bullrigt romantiskt, naivt pretentiöst och känslomässligt grandiost". Svenska kritiker verkar ha så dålig förståelse av det engelska språket att de förväxlar överdrivna gester med passion. Typ därför det nästan bara hypas "seriefigursband" inom alla genrer Sverige - övertydliga flåsare som bara målar med den bredaste av penslar, hippaste av produktioner och enformigaste av sound. Karikatyrer. I mainstreamen såväl som indievärlden. Då är det guld värt med lite reson och motvikt. Enter Uncut med deras en-av-fem recension. Här följer valda delar för att förmedla essensen: "there is a thin line in rock 'n' roll between baring your soul and looking like a total ham", "the most overblown album in recent memory", "his gulping voice sounding ridiculous against the onslaught of sub-Simple Minds stadium synth-rock bluster", "excruciating". Som väntat gick plattan rakt in på förstaplatsen på försäljningslistan i gamla Svedala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar