Balls och rövhatt.
Alltid gött att inleda med lite gammal hederlig negativitet. Har de senaste två veckorna njutit i fulla drag av att inte vidröra eller ens fundera på seriöst studiearbete. Trodde att kommande två deadlines var uppradade med en veckas mellanrum, men när jag idag ögnade igenom alla dokument och gjorde en sammanställning av alla deadlines fram till sommaren noterade jag att det snarare rörde sig om ett dygns mellanrum. Två enormt tråkiga essäer ska vara färdigordbajsade till nästa helg. Röv. Hade ju tänkt att jag skulle softa fram till måndag i nästa vecka men nu ser det ut att bli andra bullar. Söget indeed.
Den 1:a och 2:a maj ska uppsatserna vara inlämnade, sedan ska fyra rapporter från föredrag om samtida Kalle Anka-liknande forskning vara inlämnade den 15:e, och till sist två ytterligare essäjävlar som inte definierats ännu. Blir förmodligen bara ytterligare snustorra exerciser av formalia i ämnen som skulle kunna användas som apatiinducerande biologiska vapen. APA och Oxford. Pest och kolera. Adam Alsing och Peter Jihde. Vestibulit och enuck. Är nästan beredd att sätta en fet summa på att genierna på institutionen kommer sätta åtminstone en av dessa deadlines under den första halvan av maj. Varför dom inte kunde ha placerat en av de befintliga essädeadlinesen helgen den 7-8:e är ett mysterium... Dubbla deadlines funkar liksom inte för oss som inte kan disponera vår egen tid utan gör allt i sista sekunden. Möjligen om jag hade haft lite av min forna studiemotivation intakt, men efter det episka magplask som höstens ökända programmöte utgjorde känner jag att, som en vis man en gång sjöng: "I used to care, but things have changed..."
Nu till något positivt - sedan igår är skogslöpningssäsongen officiellt invigd! Den hårdpackade snön från de lömska längdskidåkarna har nu äntligen lämnat spåren och konsistensen hos underlaget är helt acceptabel. Jag och Enzo insöp skogsluften i fulla drag. Jag behagligt klädd i shorts och tröja, Enzo kreverandes i långbyx/ärmat och underställ. Awesome. Mina knän drog även en lättnadens suck - ingen mer asfalt på minst ett halvår. Ska förresten bli intressant att se om mitt högerknä ballar ur på samma sätt som det har gjort de två senaste vårarna. Jag brukar lägga om min dagliga runda en aning när snön försvinner och jag misstänker att den mer kuperade terrängen "överraskar" mitt knä innan det vant sig. Fanskapet kan låsa upp sig helt och börja smärta något helvetiskt. Fick skippa löpningen i månader förra sommaren pga skiten och kunde bara promenera. Fullkomligt värdelöst att inte kunna utnyttja bästa löpsäsongen... Har fått vissa känningar i år igen men jag tror att jag kan lyckas undvika det hela genom att inte belasta lika mycket i uppförsbackar. Den extrema lättja jag har planerat in till sommaren kräver liksom en gedigen och kontinuerlig förbränning för att kontra eventuell Cartmaniansk kroppsutveckling.
Har förresten gått lös ute i kuvösen och planterat högt och lågt inför sommaren. Min inre tant är ytterst tillfredsställd. Olika blommiga grejjer som hänger i amplar, diverse tjockbladiga + blommiga marktäckare, sex nya murgrönor, omplantering av den befintliga grönan, två salladssorter samt plantering av diverse slingerväxter i olika krukor - inklusive ett experiment med små hängande slingrare i miniplastkrukor på räcket utanför inglasningen. Kommer förmodligen att grillas ihjäl av solen men man kan ju alltid testa. Just det ja - Klematisarna har överlevt även denna intensivvinter och är riktigt på G. Dock har jag varit lite missnöjd med deras "täckning" tidigare år, därav alla nysatta murgrönor. Vill ha kompakt jungel att täcka den horribelt grusblästrade väggen där ute, och om man lyckas få ordentlig fart på grönorna så står ju sig grönskan året om. Men det finns en risk att det är för soligt för att dom ska trivas i mina feta golvkrukor. Tiden får utvisa. Mental note: 50 liter jord räcker gott för att plantera om samtliga växter i lägenheten samt att sätta allt på balkongen. 100 liter är seriöst hälsovådligt att bära.
I mitt anfall av pysslig redighet har jag även styrt upp problemet med min ständigt expanderande vinylsamling. Gallrade ut allt som jag inte kontinuerligt lyssnar på från vardagsrumshyllan och flyttade in det till hyllan i sovrummet, varpå jag äntligen kunde smälla in alla de "nya" plattor som belamrat TV/stereo-området det senaste året i vardagsrumshyllan. Kommer väl att funka i några månader eller så. Lyckades även att bända in ett tjugotal CD plattor i CD-hyllorna. Har kommit till en gräns nu där den flesta riktiga cheesen har förpassats till garderober och vindsförråd och det som jag nu måste börja gallra ut gränsar till saker jag fortfarande kan lyssna på. Får lätta kallsvettningar i valet och kvalet. The trials and tribulations av en fullfjädrad musiknörd. Vi behöver ett hus!
Måste förresten bara avslutningsvis nämna ett lysande exempel på den brittiska tidningen Uncuts briljans visavi Sveriges morgon/kvällstidningars extremt lökiga kår av musikkritiker; recensionen av luftpastejen Glasvegas senaste platta. Den klassiska GP-pajasen Johan Lindqvists fem-av-fem recension är en av de mest vämjeliga uppvisningar av floskelhaussning sedan valfri Håkan Hellström-recension och fick mig att torrhäva våldsamt under de två fruktansvärda minuter det tog att läsa styggelsen. Typisk 90-tals musikhistorierevisionistisk dynga med autohyllning av allt histrioniskt, Morrisey/Clash-lökigt och "bullrigt romantiskt, naivt pretentiöst och känslomässligt grandiost". Svenska kritiker verkar ha så dålig förståelse av det engelska språket att de förväxlar överdrivna gester med passion. Typ därför det nästan bara hypas "seriefigursband" inom alla genrer Sverige - övertydliga flåsare som bara målar med den bredaste av penslar, hippaste av produktioner och enformigaste av sound. Karikatyrer. I mainstreamen såväl som indievärlden. Då är det guld värt med lite reson och motvikt. Enter Uncut med deras en-av-fem recension. Här följer valda delar för att förmedla essensen: "there is a thin line in rock 'n' roll between baring your soul and looking like a total ham", "the most overblown album in recent memory", "his gulping voice sounding ridiculous against the onslaught of sub-Simple Minds stadium synth-rock bluster", "excruciating". Som väntat gick plattan rakt in på förstaplatsen på försäljningslistan i gamla Svedala.
torsdag, april 21, 2011
fredag, april 15, 2011
Möt Den Ensamme Killen...
Den Ensamme Killen som bor i huset bredvid är ett mysterium. Dude är gissningsvis cirka 40, alltid helt alena, seriöst understimulerad och ständigt kontaktsökande. Han har flint med flygiga hårpartier (inklusive den alltid läckra "panntofsen"), brillor samt rockar seglarskor/beiga-chinos/pölsig-gubbskinnjacke-looken. En blodigelaktig personlighet med resolut socialt repellerande kvalitéer. Jag och Enzo har med skräckblandat intresse studerat honom i åratal och har efter idoga vetenskapliga överläggningar tilldelat honom det innovativa namnet Den Ensamme Killen (DEK).
Killen är en klassisk Dröjare. Har han varit ute på en löprunda står han i timtal utanför huset och struttar runt i sitt illa sittande "sportgear", stretchar yvigt och ger ifrån sig uppmärksamhetspockande flåsanden och grymtningar. Han dröjer. Väntar på att någon granne ska passera in eller ut ur huset och därmed tvingas in i konversation. Samma scenario utspelar sig varje gång han använt sin bil. Han dröjer sig kvar vid parkeringen i evighet i hopp om att någon annan stackare ska dyka upp. Det sparkas däck, kontrolleras vätskor, öppnas omotiverat dörrar/bagageluckor som sedan slås igen, sopas grus/löv/damm whatever...
I vintras när typ allt var istäckt spenderade DEK två-tre timmar med att bila upp den decimetertjocka isen på hela sin parkeringsruta med ett järnspett. Han hann säkert med att stoppa fem-sex grannar som hade oturen att passera under tiden. Lutade sig dramatiskt flåsande mot sitt spett, ruskade på huvudet och ventilerade ljudligt sitt missnöje med det faktum att isbrytning på privata parkeringsfickor inte verkar vara standard i den kommunala snöröjningen. Åhöraren samtidigt ängsligt leende och flackande med blicken efter en potentiell flyktväg.
Btw - anledningen till att jag känner till allt detta är att min datorplats är vid ett fönster som blickar ut över parkeringen och gången upp till grannhuset. Inte på grund av obehagligt stalker beteende. Vad fan tror du om mig liksom? Det där var ju bara en engångsföreteelse och jag har lovat polisen att aldrig försöka kontakta Kjell Lönnå igen...
Tillbaka till Den Ensamme Killen. Snubben söker efter anledningar till att hänga utanför huset, men när sådana tryter så blir han kreativ. En klassiker är att han med raska målmedvetna steg kommer ut och rör sig bort mot sophuset. Väl framme stannar han, vänder på klacken och går tillbaka, nu med riktning mot stan. Dock går han bara förbi alla lägenhetshusen, stannar vid cykelvägen ner mot centrum och hänger där ett tag. Om han inte hittills har stött på någon att konversera med går han saaakta och dröjande tillbaka till sitt hus/lägenhet. Detta sker minst några gånger i veckan och är alltid lika underhållande att beskåda.
Jag och Enzo har lyckats hålla DEK på ett komfortabelt socialt avstånd. Vi säger hej o.s.v. men tricket är att inte få ögonkontakt och att alltid verka stressad vid eventuell konfrontation. Duck and run. Andra grannar har inte varit lika kvicktänkta, vilket de har fått sota för i åratal då Den Ensamme gång på gång snärjer dom i sina oändliga monologer.
Dagens episod hade en lätt modifierad tvist. I förmiddags blickade jag ut och fick syn på DEK ståendes bredbent på parkeringsplatsen och glo fokuserat ut över den intilliggande parken. Med vissa avbrott för att titta sig runt i hopp om förbipasserande fortsatte stirrandet i cirka 20 minuter, varpå han gav upp och gick in. Efter några minuter kommer snubben ut med en axelväska, går raskt fram till bilen, lägger väskan i baksätet, låser bilen, går bort till sophuset, vänder, går tillbaka till bilen, öppnar dörren, tar på sig väskan och går bort till cykelvägen ner mot stan. Efter att ha väntat där i cirka tio minuter går han raskt tillbaka till sitt hus, gestikulerandes och ljudligt pratandes för sig själv. Mobil-headset, kanske ni intuitivt kontrar med? Nej. Bara klassisk psykos.
Ser honom inte igen på säkert över en kvart, men när Snyggkillen (den parodiske 90-talshunken som omnämnts i flertalet tidigare blogginlägg) rattar in sin sport-klenod på parkeringen och kliver ur hörs omedelbart en högljudd hälsningsharang ifrån dunklet vid entrén till Den Ensammes hus. Busted! Underskatta aldrig en Dröjare...
Killen är en klassisk Dröjare. Har han varit ute på en löprunda står han i timtal utanför huset och struttar runt i sitt illa sittande "sportgear", stretchar yvigt och ger ifrån sig uppmärksamhetspockande flåsanden och grymtningar. Han dröjer. Väntar på att någon granne ska passera in eller ut ur huset och därmed tvingas in i konversation. Samma scenario utspelar sig varje gång han använt sin bil. Han dröjer sig kvar vid parkeringen i evighet i hopp om att någon annan stackare ska dyka upp. Det sparkas däck, kontrolleras vätskor, öppnas omotiverat dörrar/bagageluckor som sedan slås igen, sopas grus/löv/damm whatever...
I vintras när typ allt var istäckt spenderade DEK två-tre timmar med att bila upp den decimetertjocka isen på hela sin parkeringsruta med ett järnspett. Han hann säkert med att stoppa fem-sex grannar som hade oturen att passera under tiden. Lutade sig dramatiskt flåsande mot sitt spett, ruskade på huvudet och ventilerade ljudligt sitt missnöje med det faktum att isbrytning på privata parkeringsfickor inte verkar vara standard i den kommunala snöröjningen. Åhöraren samtidigt ängsligt leende och flackande med blicken efter en potentiell flyktväg.
Btw - anledningen till att jag känner till allt detta är att min datorplats är vid ett fönster som blickar ut över parkeringen och gången upp till grannhuset. Inte på grund av obehagligt stalker beteende. Vad fan tror du om mig liksom? Det där var ju bara en engångsföreteelse och jag har lovat polisen att aldrig försöka kontakta Kjell Lönnå igen...
Tillbaka till Den Ensamme Killen. Snubben söker efter anledningar till att hänga utanför huset, men när sådana tryter så blir han kreativ. En klassiker är att han med raska målmedvetna steg kommer ut och rör sig bort mot sophuset. Väl framme stannar han, vänder på klacken och går tillbaka, nu med riktning mot stan. Dock går han bara förbi alla lägenhetshusen, stannar vid cykelvägen ner mot centrum och hänger där ett tag. Om han inte hittills har stött på någon att konversera med går han saaakta och dröjande tillbaka till sitt hus/lägenhet. Detta sker minst några gånger i veckan och är alltid lika underhållande att beskåda.
Jag och Enzo har lyckats hålla DEK på ett komfortabelt socialt avstånd. Vi säger hej o.s.v. men tricket är att inte få ögonkontakt och att alltid verka stressad vid eventuell konfrontation. Duck and run. Andra grannar har inte varit lika kvicktänkta, vilket de har fått sota för i åratal då Den Ensamme gång på gång snärjer dom i sina oändliga monologer.
Dagens episod hade en lätt modifierad tvist. I förmiddags blickade jag ut och fick syn på DEK ståendes bredbent på parkeringsplatsen och glo fokuserat ut över den intilliggande parken. Med vissa avbrott för att titta sig runt i hopp om förbipasserande fortsatte stirrandet i cirka 20 minuter, varpå han gav upp och gick in. Efter några minuter kommer snubben ut med en axelväska, går raskt fram till bilen, lägger väskan i baksätet, låser bilen, går bort till sophuset, vänder, går tillbaka till bilen, öppnar dörren, tar på sig väskan och går bort till cykelvägen ner mot stan. Efter att ha väntat där i cirka tio minuter går han raskt tillbaka till sitt hus, gestikulerandes och ljudligt pratandes för sig själv. Mobil-headset, kanske ni intuitivt kontrar med? Nej. Bara klassisk psykos.
Ser honom inte igen på säkert över en kvart, men när Snyggkillen (den parodiske 90-talshunken som omnämnts i flertalet tidigare blogginlägg) rattar in sin sport-klenod på parkeringen och kliver ur hörs omedelbart en högljudd hälsningsharang ifrån dunklet vid entrén till Den Ensammes hus. Busted! Underskatta aldrig en Dröjare...
onsdag, april 13, 2011
Stress, öl och skivor, del 739
Den klassiska dualiteten vill inte ge vika - Lättjan vs. Den torra verklighetens nödvändigheter. De senaste veckorna har krävt seriösa insatser för att hålla studierna på rätt köl, men motivationen är oförändrad (läs: obefintlig). Har fått påkalla någon form av primal urkraft för att pina mig igenom det hela, men Lättjan flåsar mig konstant i nacken, vilket har lett till vilda svängningar i tillvaron. Ripples in the time-space continuum. Disturbances in the force. Punktinsatser bestående av några dagars intensivplugg för att hålla skutan flytande varvade med störtdykningar ner i komprimerat ultrajäs med intensivt öldrickande, musiknjutning, film, balkonghäng, Dead Space, dygnsflippning, polarkväm, etc, etc... Mirakulöst har VG-aceningen fortsatt. Sjukt.
Känner att jag bör distribuera studierna och Lättjan mer jämt, men aldrig har det varit så förbannat svårt. Känns lite som om jag måste existera i någon form av konstant kris för att prestera något whatsoever. Bör tilläggas att min definition av "kris" förmodligen skiljer sig markant från de flesta andras. Min kontinuerligt überjäsiga tillvaro har succesivt slipat ner min stresströskel till golvnivå och blotta tanken på att inte ha långa perioder av oplanerad tid framför mig får mig att känna ett lätt obehag. Är så laid-back för tillfället att ytterligare avslappning skulle sätta livsuppehållande funktioner ur spel. Skulle t.ex. förmodligen försättas i koma av ren chock om jag nu skulle skaffa kids, hund, eller ens en guldfisk. Känner mig gravt uppjagad över det faktum att jag måste tvätta bilen inom en snar framtid. Var ju bara 10 månader sedan. The commitment...
Hursomhelst - nu är jag iaf i fas med allt studierelaterat, och sätter jag igång omgående med att börja fila på kvarstående essäer, rapporter och andra akademiska sexigheter så blir resten av terminen förmodligen en hyffsat angenäm och lättsam upplevelse. Men, som sagt - nu när inget krisar så framstår annat som betydligt mer essentiellt i sammanhanget. Typ livsviktiga grejjer som att browsa trädgårdsforum online i timtal för att få nördiga uppslag till årets balkongodling, eller att ligga på sagda balkongs golvmatta, läsa senaste Uncut och smutta på en iskall pilo, eller att återupptäcka bortglömda nuggets ur DVD-bootleg-kollektionen, eller att ringa the Mahatma och ta en kaffe på stan, eller att jaga coola saker på eBay, eller att hänga med Enzo och hennes entourage, eller njuta av det sporadiska vårvädret, eller att gå till affären och kolla om det fortfarande finns semlor, eller att hooka upp med the boys i GTA, eller att tillämpa intrikata böjningar och utvecklingar av Enzos namn (senaste trenden: Floyd, Lloyd och Leif) samt att utstå följderna av detta, eller att... Du fattar...
Kan förövrigt rapportera att ett gäng ljuva grejjer dykt upp i brevlådan sedan senaste inlägget (se dåligt fokuserad bild ovan). Fick äntligen senaste Drive-By Truckers plattan och kan fastslå att dom har släppt ytterligare en klassiker! Softare än syskonplattan "The Big To-Do", vilket passar mig utmärkt eftersom jag gillar när Truckers taggar ner, och med riktigt starkt låtmaterial. "Used to be a Cop", Cooleys och Shonnas låtar är favvisar för tillfället.
"The Good Life" EPn med Howlin Rain kom också till slut - typ en och en halv månad efter releasedatum. Amazon... Schyssta grejjer hursom. Endast tre låtar, men titelspåret och covern på Hendrix "Burning of the Midnight Lamp", samt det ljuva Alan Forbes/David d'Andrea-omslaget gjorde det hela klart köpvärt.
Har de senaste veckorna följt rapporteringen från Chris Robinson Brotherhoods kalifornienturné och när ljuva inspelningar av deras cover på Dave Masons "Shouldn't Have Took More Than You Gave" började cirkulera online kände jag att det var dags för en fördjupning av den gamle Traffic-mannens solo katalog. Efter lite efterforskningar beställde jag hans debutplatta "Alone Together". Den levererades från USA på bara några dagar och visade sig vara helt klockren. Varför jag inte klippt denna förrän nu är för mig ett mysterium med tanke på min långtida Traffic-fascination. Bandet består typ av samma legendarer som gjorde George Harrisons "All Things Must Pass", Claptons första, Derek & The Dominos "Layla...", Joe Cockers "Mad Dogs & Englishmen" och en massa annat ljuvt. Vi snackar Leon Russell, Delaney & Bonnie Bramlett, Jim Keltner, Chris Etheridge, Rita Cooligde, Jim Capaldi osv... Sjukt bra låtar, produktion, lir, sång - allt man kan kräva! Kan rekommenderas för alla med god smak. Klockren audiofilbögsvinylutgåva finnes att köpa ny på elusivedisc.com för typ 150 spänn inklusive frakt till Sverige!
Fick även de två Nikki Sudden plattor som släpptes nyligen samt, efter flera förseningar, hans kloss till självbiografi. "Tel Aviv Blues" plattan är knappast nödvändig om du inte är ett megafan - en studiosession inspelad typ på skoj med halvtaskiga covers och låtimprovisationer. Uppenbar postum cash-grab från skivbolagets sida. "Playing With Fire" plattan är dock riktigt bra och består till största del av outtakes från Nikkis två sista (lysande) plattor "Treasure Island" och "The Truth Doesn't Matter". Självbiografin "The Last Bandit: A Rock 'n' Roll Life" är en bjässe på 600 sidor. Inte den mest välredigerade boken i världen men dock ren och skär fröjd för Nikki Sudden (och Epic Soundtracks) fans med all dess detaljrikedom! Mannen må ha varit pundig, men hans minne är det definitivt inget fel på. Jag har hittills bara läst en sjättedel men är definitivt hooked...
Kan också rapportera att jag tradat till mig de ljuva Faces boot-DVDer jag tidigare nämnt samt en radda andra ultra-rariteter, därav en finfin VHS-rip av Tom Pettys "Pack Up the Plantation: Live!", inspelad på Wiltern Theater i LA på "Southern Accents" turnén 1985. Vi snackar "Don't Come Around Here No More", "Rebels" och en massa 80-tals cheese. Saweet.
Hä, dags för kaffe och njutning. Känner mig helt förstörd efter detta massiva inlägg. Pressen, stressen, huuu...
Känner att jag bör distribuera studierna och Lättjan mer jämt, men aldrig har det varit så förbannat svårt. Känns lite som om jag måste existera i någon form av konstant kris för att prestera något whatsoever. Bör tilläggas att min definition av "kris" förmodligen skiljer sig markant från de flesta andras. Min kontinuerligt überjäsiga tillvaro har succesivt slipat ner min stresströskel till golvnivå och blotta tanken på att inte ha långa perioder av oplanerad tid framför mig får mig att känna ett lätt obehag. Är så laid-back för tillfället att ytterligare avslappning skulle sätta livsuppehållande funktioner ur spel. Skulle t.ex. förmodligen försättas i koma av ren chock om jag nu skulle skaffa kids, hund, eller ens en guldfisk. Känner mig gravt uppjagad över det faktum att jag måste tvätta bilen inom en snar framtid. Var ju bara 10 månader sedan. The commitment...
Hursomhelst - nu är jag iaf i fas med allt studierelaterat, och sätter jag igång omgående med att börja fila på kvarstående essäer, rapporter och andra akademiska sexigheter så blir resten av terminen förmodligen en hyffsat angenäm och lättsam upplevelse. Men, som sagt - nu när inget krisar så framstår annat som betydligt mer essentiellt i sammanhanget. Typ livsviktiga grejjer som att browsa trädgårdsforum online i timtal för att få nördiga uppslag till årets balkongodling, eller att ligga på sagda balkongs golvmatta, läsa senaste Uncut och smutta på en iskall pilo, eller att återupptäcka bortglömda nuggets ur DVD-bootleg-kollektionen, eller att ringa the Mahatma och ta en kaffe på stan, eller att jaga coola saker på eBay, eller att hänga med Enzo och hennes entourage, eller njuta av det sporadiska vårvädret, eller att gå till affären och kolla om det fortfarande finns semlor, eller att hooka upp med the boys i GTA, eller att tillämpa intrikata böjningar och utvecklingar av Enzos namn (senaste trenden: Floyd, Lloyd och Leif) samt att utstå följderna av detta, eller att... Du fattar...
Kan förövrigt rapportera att ett gäng ljuva grejjer dykt upp i brevlådan sedan senaste inlägget (se dåligt fokuserad bild ovan). Fick äntligen senaste Drive-By Truckers plattan och kan fastslå att dom har släppt ytterligare en klassiker! Softare än syskonplattan "The Big To-Do", vilket passar mig utmärkt eftersom jag gillar när Truckers taggar ner, och med riktigt starkt låtmaterial. "Used to be a Cop", Cooleys och Shonnas låtar är favvisar för tillfället.
"The Good Life" EPn med Howlin Rain kom också till slut - typ en och en halv månad efter releasedatum. Amazon... Schyssta grejjer hursom. Endast tre låtar, men titelspåret och covern på Hendrix "Burning of the Midnight Lamp", samt det ljuva Alan Forbes/David d'Andrea-omslaget gjorde det hela klart köpvärt.
Har de senaste veckorna följt rapporteringen från Chris Robinson Brotherhoods kalifornienturné och när ljuva inspelningar av deras cover på Dave Masons "Shouldn't Have Took More Than You Gave" började cirkulera online kände jag att det var dags för en fördjupning av den gamle Traffic-mannens solo katalog. Efter lite efterforskningar beställde jag hans debutplatta "Alone Together". Den levererades från USA på bara några dagar och visade sig vara helt klockren. Varför jag inte klippt denna förrän nu är för mig ett mysterium med tanke på min långtida Traffic-fascination. Bandet består typ av samma legendarer som gjorde George Harrisons "All Things Must Pass", Claptons första, Derek & The Dominos "Layla...", Joe Cockers "Mad Dogs & Englishmen" och en massa annat ljuvt. Vi snackar Leon Russell, Delaney & Bonnie Bramlett, Jim Keltner, Chris Etheridge, Rita Cooligde, Jim Capaldi osv... Sjukt bra låtar, produktion, lir, sång - allt man kan kräva! Kan rekommenderas för alla med god smak. Klockren audiofilbögsvinylutgåva finnes att köpa ny på elusivedisc.com för typ 150 spänn inklusive frakt till Sverige!
Fick även de två Nikki Sudden plattor som släpptes nyligen samt, efter flera förseningar, hans kloss till självbiografi. "Tel Aviv Blues" plattan är knappast nödvändig om du inte är ett megafan - en studiosession inspelad typ på skoj med halvtaskiga covers och låtimprovisationer. Uppenbar postum cash-grab från skivbolagets sida. "Playing With Fire" plattan är dock riktigt bra och består till största del av outtakes från Nikkis två sista (lysande) plattor "Treasure Island" och "The Truth Doesn't Matter". Självbiografin "The Last Bandit: A Rock 'n' Roll Life" är en bjässe på 600 sidor. Inte den mest välredigerade boken i världen men dock ren och skär fröjd för Nikki Sudden (och Epic Soundtracks) fans med all dess detaljrikedom! Mannen må ha varit pundig, men hans minne är det definitivt inget fel på. Jag har hittills bara läst en sjättedel men är definitivt hooked...
Kan också rapportera att jag tradat till mig de ljuva Faces boot-DVDer jag tidigare nämnt samt en radda andra ultra-rariteter, därav en finfin VHS-rip av Tom Pettys "Pack Up the Plantation: Live!", inspelad på Wiltern Theater i LA på "Southern Accents" turnén 1985. Vi snackar "Don't Come Around Here No More", "Rebels" och en massa 80-tals cheese. Saweet.
Hä, dags för kaffe och njutning. Känner mig helt förstörd efter detta massiva inlägg. Pressen, stressen, huuu...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)