Ok, efter ett antal veckor i extrem lättja har jag på något sätt känt att det är dags att försöka vända skutan. Men fy fan vad segt det går... Som tidigare konstaterats spenderades de första höstmånaderna i en ångestfylld studielimbo som med nöd och näppe styrdes upp genom hårdför amatörterapi samt att kapa kedjorna till en av de vedervärdiga kurser som höll på att dra mig under ytan.
Tillvaron började kännas stabil igen och det hela firades med en djupdykning i ovan nämnda lättja. Musik, samkväm, öl, softande, barhäng och ljuv mat. Tanken var att starta om och påbörja nästkommande två paralellkurser i god vigör och med klanderfri framförhållning. Vafan, vi snackar en programtypisk hokuspokuskurs som trots sina multipla irriterande småuppgifter i själva verket är en klackspark, samt en tillvald distanskurs inom kognitionsvetenskap som ligger på den simplaste A-nivån.
Med kraftiga vindar av bravur och självförtroende i seglen [ok, skeppsmetaforerna kanske börjar bli lite trötta...] bestämmer sig undertecknad för att tilldela sig själv två extra veckor semester efter kursstart. Ett stort misstag. I helgen slängde jag ett öga på kursupplägget för kognitionskursen och givetvis leds fanskapet av ett gäng flåshurtiga textplöjare som ser det som en självklarhet att t.ex. en 2-poängsuppgift i en 7,5-poängskurs på rudimentär högskolenivå är likställt med en 8-sidig uppsats utformad som en överblick över ett helt forskningsområde. Sedan kryddar dom med ytterligare inlämningsuppgifter, föreläsningar, övningsuppgifter, i snitt cirka 50-60 sidor litteratur varje vecka i tio veckor samt en fet 4-poängs hemtenta som kronan på verket. Ball. Bag.
Inser att jag relativt sett inte halkat efter för mycket ännu och jag har nu i dagarna dunkat in den första inlämningsuppgiften och utfört bifogat responsuppdrag, men fan alltså... Ytan försvann fort ovanför huvudet igen. Känns som om nerverna fick sig en rejäl genomgång härom månaden och trots att man tar upp fighten och får saker gjorda så genomsyras kroppen av någon slags krypande obehag.
Jag vet att jag repeterat följande otaliga gånger det senaste året, men; jag gillar verkligen inte den här skiten. Jag känner mig extremt trött på hela dansen. Trött på att konstant drillas i enformig forskningsformalia, när jag vet att från och med Juni 2012 kommer jag att droppa det hela som mental barlast [tillbaka i skeppsmetaforerna igen, sorry!] och aldrig se tillbaka. Ge mig åtminstonde lite konkret, ny och intressant information liksom. Inte ytterligare en facking vända i artikelsök-och-källgranskningsträsket. Shit. Is. Old. Men, men... Man får väl sega sig vidare i den mån hjärnan förmår att processa den till synes ändlösa strömmen av grå akademisk sörja.
På tal om att sega sig... Trots den extrema lättjan har jag krampaktigt klamrat mig fast vid min vanliga träningsregim, vilket har gett upphov till ett ytterst mystiskt tillstånd. Jag har uppenbarligen tangerat gränsen för vad jag förbränner under träningspassen, med följd av ett relativt tunnt men jämnt lager flabb över hela kroppen, men har dock bibehållit själva staminan där under. Weird. Man liksom känner sig lite halvtubby och klumpig i sitt aningen obekvämt åtsmitande underställ samtidigt som man bagatellartat flappar sig igenom milen samt gör sit-ups och skit like there is no morgondag. Som en atlet i en fat-suit. Med en öl i näven. Fläsk-Kajako är ju dock ingen personlig favorit bland alteregona så lättjan har därmed stramats åt avsevärt och normalform har börjat skymtas igen.
Ok, dags att sova. Har ju redan fuckat upp morgondagens självsnickrade studieplan inser jag. Fan alltså, Epic hade förmodligen helt rätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar