Så... meta

Hmmm. Trodde att den senaste tidens dagliga bloggskrivande skulle öppna kreativiteten en aning och göra det lättare att sätta sig i rätt sinnesstämning för, öh, ja, kreativitet. Dock tenderar jag att falla in i ett släntrianmässigt uppradande av konkreta saker som hänt under dagen, istället för att rota fram vad som egentligen pågår i huvudet. Lite sugigt eftersom det är tusen gånger roligare att ha ett arkiv av den mer personliga karaktären att återgå till senare än en jävla massa inlägg som konstaterar att, "ja, jag tvättade den torsdagen också".

Det kanske är för mycket att uppdatera varje dag. Kreativiteten kanske sinar. Eller så faller man in i en viss lathet. Har ju i och för sig inte intensivkört i mer än två månader, vilket kanske inte är tillräckligt för att etablera någon typ av nivå. Men å andra sidan inträffade typ samma fenomen 2009 då jag också gjorde en längre period av dagliga inlägg... Hmmm. Får väl mosa på och försöka tappa in på substansen lite mer.

Själva ursprungsplanen var ju lite att få igång låtskrivandet på kuppen, men det har ju inte hänt ännu. Tanken är fortfarande (liksom för några år sedan) att försöka göra grejjer på svenska, så det borde ju inte vara helt fel att sitta och stretcha ordförrådet varje kväll. Men vem fan vet... Ibland får man känslan att all online aktivitet är till ondo för kreativiteten. Fan vet att jag (relativt sett) skapade enormt mycket mer back in the day när man inte satt och fick sin själ åderlåten på Facetard och liknande spektakel. Aaah... Timmerstuga. Skogen.

Tillbakalutad och dokumenterande

En dag av extremt jäsande. Hade ju egentligen bokat vröltidig tvättid idag (som vanligt), men var nere i tvättstugan igår natt och bytte till en något senare tid. Tänkte att jag skulle sova ut ordentligt. Var istället uppe till fyra och flummade. Den trettiotreårige jättebäbisen strikes again.

Efter tvätten gjorde jag typ fuck-all på hela dagen. Lyssnade lite på Swell Maps, käkade och njöt. Fick nämligen Maps plattan "Wastrels & Whippersnappers" med dagens post - en samling hemdemos från tidigt till sent 70-tal av låg fidelitets-varianten. Påminner en hel del om "Whetever Happens Next..."-samlingen. Rått, gött och inte lika punkigt som på de vanliga släppen back in the day.

Dagens motion bestod av en helt ljuv kvällspromenad i lätt brisigt sommarväder. Lyssnade på "Bryter Layter" med Nick Drake och fotade ett gäng halvkassa bilder med Enzos enormt komplexa kamera. För intresseklubben: Denna gång gick jag åt centrumhållet, till skillnad från förra fotopromenaden. För att återskapa den fabulösa vibben jag hade så erbjuds härmed lite Nick Drake och de tvivelaktigt komponerade bilderna i fråga [tips: för att reducera åtminstonde lite av tvivelaktigheten så klicka på första bilden så kan du skåda bilderna i fullstorlek + bildspel]...

Fail, svällda kartor + episkt nörderi

Svettiga bollar! Idag stördes jag en aning i min studieförnekelse (jag gör för stunden mitt bästa för att inte hugga tag i mitt försenade examensarbete) genom ett automatiserat mail som kallt deklarerade att jag fått underkänt på den där hemtentan jag gjorde för några veckor sedan. Underkänt, på det simpla fanskapet. Loggade mordiskt in på Studentportalen och läste den rättade tentan. Tydligen var man tvungen att ha rätt på samtliga sexton frågor (och underfrågor), och jag hade inte varit utförlig nog på två frågor och en underfråga. Den enda gången i min akademiska "karriär" som jag väljer att inte ordbajsa som en Ranelidsk fontän utan istället hålla mig till saken, och det hela går käpprätt åt h-vete. Go figure. Fick i uppgift att komplettera de tre svaren och lämna in senast någon gång i augusti. Tja, varför inte. Sommaren är ju ändå lätt uppfuckad av dåligt studiesamvete och det hägrande ex-arbetet. Det här skulle ju vara the summer of Kajako... El Kajak is getting upset!

Annars har dagen bjussat på växlande skit- och finväder. Timade in ett jävulskt löppass i strålande solsken, sprang nämligen igår också (smiskar mig själv för helgens lättjedip) så mina knän och leder hade inte kul i bergochdalbanebackarna. Mina öron hade det bättre - det serverades ett Swell Maps-extravaganza i lurarna. Börjar först nu greppa vidden av deras genialitet. Har tidigare närmat mig dom med helt felaktiga föreställningar, men nu efter min krautperiod börjar pusselbitarna falla på plats. Det är liksom den musikaliska experimentlustan som fanns på sent 60-tal/tidigt 70-tal filtrerat genom ett gäng engelska tjugonånting musiknördar instängda i sina föräldrars källare med en bandare och punkens gör-det-själv-etos och energi. Ren oförstörd entusiasm och kreativitet. Och en rejäl dos humor.

Fick förövrigt Lucinda Williams "World Without Tears"-platta idag (underbar!), samt den ytterst efterlängtade vinylversionen av Epic Soundtracks "Rise Above". Min magnifika "Epic-familj" är, som jag nämnde häromveckan, nu en ringa CD från att vara komplett. Behold det vämjeligt fotograferade resultatet av åratals tålmodig raritetsjakt (typ allt utom två plattor är sedan en lång tid tillbaka out-of-print)...

...och med den nördpeaken är det över och ut för ikväll.

Svållen och observerande

Observation #1: Jag är nu, efter månader av studier och kontemplation, till 99% övertygad om att kvinnan i Lendoreklamen fritzlar minst tre familjer i sin källare. Antingen det eller så kommer hon från framtiden och vill förhindra John Connor från att nå vuxen ålder.

Observation #2: Min kropp gillar inte när jag käkar rostat bröd med marmelad till kvällsmat flera kvällar i rad. Den urlakas på vitaminer eller nått med en drös "munblåsor" som följd. Även så denna gång, ytterligare kryddat med ett propert munsår i mungipan. Finns inget som osar sex så mycket som en invärtes och utvärtes svullen och sårig mun.

Observation #3: Dokumentären "Autoluminescent" om gitarristen/sångaren/låtskrivaren Rowland S. Howard är bland de bästa musikdokumentärer jag har haft äran att se. För den oinitierade: Mannen var en pionjär på den tidiga australiensiska new-wave scenen, bildade såsmåningom The Birthday Party med Nick Cave, gjorde plattor med Nikki Sudden och Lydia Lunch, hade Epic Soundtracks på trummor i banden Crime & The City Solution och These Immortal Souls, var ett katastrofalt heroinvrak (som vanligt), lyckades ta sig ur det och avslutade med två kritikerrosade soloplattor och flaggan i topp då han fick levercancer och dog 2009. Bummer. Hursomhelst en väldigt intressant artist med en inspirerande personlighet och unik talang.



Fick till och med mitt lata arsle att fundera på att skriva en låt, men det slutade med att jag kollade på en hjärndöd highschoolkomedi ("Project X") och mosade in en halv burk russin i fäjset istället. Nu är min mage helt uppsvälld. Funderar på att gå online och ofreda lite amerikanska 13-åringar i GTA. Graciös och värdig. Som vanligt.

Stake + boll

Frustration! Hade just skrivit en massa jävla pladder och putslustiga iaktagelser angående den hektiska långhelgen, råkade flumma till ett klick med musen och hela skiten var borta. Givetvis verkar autosparfunktionen på Blogger vara spårlöst försvunnen och inte ens ett feset utkast finns att hitta. Lusten att skicka laptopen genom fönstret är överväldigande.

I kort malde jag om att fredagens midsommarfirande var avslappnat och soft, men att jag i efterhand tröttnat på ljudet av min egen röst eftersom undertecknad tenderar att pladdra så intensivt och ta så stor plats vid alkoholintag (och utan också för den delen). Lördagen var ett febrilt myller av lägenhetsfixande, och söndagen ett lätt utmattande födelsedagsfirande som lämnade mig med insikten att detta förmodligen blir sista året jag orkar fira "ojämna" år.

Denna dag har bestått av återhämtning och njutning. Regn hela dagen så det har mest blivit rundmysning i den nu relativt ombonade och välstädade lägenheten, slösurf, bokläsning, intag av rester, samt filmkväll med Enzymo. Rysligt mys med filmen "The Tunnel" och senaste "True Blood". Filmmässigt habilt, men inget extra.

Fick även "Rain, Rain, Rain" singeln med Epic Soundtracks och Jowe Head som jag nämnde i förra veckan. Den var inte ny, men i riktigt gott skick. Låter ungefär som de mer experimentella utsvävningarna som de båda herrarna tidigare hade ägnat sig åt i Swell Maps. Tänk en näve kraut, en nypa DIY och slutligen några cl brittisk post-punk alá Birthday Party. Eller vafan, hör själv...

Död sträng, dagen före mitten

Midsommar i morgon hos Lord of the Tårds, mitt ute på en åker utanför Lidköping. Samma upplägg som förra året, sans övernattning eftersom the Enz ämnar vara nykter (den förmodade alkoholintoleransen y'know). Ölen är införskaffad, det småskaliga sällskapet gott och vädret ryktas bli faddt - alla förutsättningar för en klassisk svensk midsommar! Let there be grill.

Denna dag har väl knappast bjudit på något makalöst spännande. Tvätt, fortsatt kakelmaskering i badrummet, hårdsanering av ett köksskåp, beskärning av balkongmatta, en makalöst ljuv kvällspromenad och de sista nervkittlande avsnitten av "American Horror Story". En säsong till tack! Är helt såld på denna serie. Mysrysligt indeed.

Har annars spisat hela Deadstring Brothers-katalogen idag tillsammans med allt lägenhetsmeck. Ett förträffligt band när man är på humör för att lyssna på en magnitud av variationer på Stones "Shine a Light", och idag var en sådan dag. Upptäckte nya kvaliteter hos deras självbetitlade debut samt skymundanplattan "Silver Mountain". Undrar vad dom håller på med nu? Det senaste jag hörde var att alla hade hoppat av utom sångaren/gitarristen. Måste kolla upp detta - deras senaste platta "Sao Paolo" var ju finfin...



Hmmm... Är svintrött i hjärna + kropp efter dagens iderliga fixande och överväger att följa gårdagens trend och krypa till sängs i vettig tid. Å andra sidan är man ju sugen på att belöna sig själv med en film och... öh... en frukt eller nått. Fortfarande på renlevnadstrippen y'see. Låter förmodligen enormt sugigt, men det är rätt fascinerande för undertecknad - har i princip raderat allt söt- och ölsug. Bra vetskap för alla tjockisar där ute - låt bli att mosa in en massa skit i truten i någon månad och suget försvinner som vilken annan bruten vana som helst. Rör på dig också, tubby! Minst 40 minuter svett per dag, annars är det poänglöst. Hälsooraklet har talat. Fan va gött det ska bli med ett gäng kalla i morgon.

Peace ut, och trevlig midsommar.

Hemmamannen på vilda äventyr, del 287

En äkta hemmamansdag idag! Min tanke är att försöka hinna fixa ordning lägenheten så mycket som möjligt innan mitt födelsedagsfirande till helgen, för att sedan seriöst mylla ner mig i examensarbete de nästkommande två månaderna. Har därför härjat runt i varenda skrymsle och vrå av stan för att lokalisera pimpningsgrejjer. Hittade väl en tredjedel av vad jag egentligen vill ha, men nu är i varje fall balkongmatta och svart kakeldekor fixat (makalöst vilket lyft det blev att få bort den 90-talsfesna beige-rosa kakelraden i badrummet!), samt diverse smågrejjer som ytterligare subtilpimpar vår osexiga boning. Om man kunde makulera de horribla plastmattegolven, hiva ut de vidriga björkfanérsdetaljerna och byta kök så skulle den nästan vara anständig. Skulle möjligen behöva avliva grannens lipsill till ungjävel också, men jag har ju hört att sådant inte är socialt acceptabelt...

Fick förövrigt Lucinda Williams platta "Essence" med posten idag. Klockren. Den seglade omgående upp på tronen av Lucinda-plattor i mitt universum. Känns som om produktionen har hunnit ikapp talangen på denna platta. Underbart laid-back och avskalat. Så här kommer en låt från "Sweet Old World"-plattan istället, mest för att jag just snubblade på den och leverensen är så ljuuuv...



Wä, nu får jag fanemej avrunda pladdret. Har ju som vanligt bokat tvättid omänskligt tidigt i morgon och jag tänker inte fucka upp ytterligare en dag med obefintlig sömn. Hemmamansbestyr y'know - kuddar ska fluffas, förkläden knytas och porslinsfiguriner placeras i gruppformationer.

Bosse samlar på kapsyler och katetrar

Har varit så trött idag att jag trodde hjärnan skulle haverera. Gårdagens nattliga exerciser gick inte ostraffade eftersom jag i morse väcktes av två hantverkarbesök och Enzloyds kvarglömda mobiltelefon. Ingen REM-sömn för mig alltsåledes. Det positiva var väl att vi fick fixat glipan under dörren ut till trapphuset, fick en ny duschhållare samt ett gäng nya hyllplan till våra inrökta köksskåp. En riktig drömlägenhet detta som ni kan förstå. Fick även äntligen ett garage idag. Det var ungefär lika top-notch som allt annat våran underbara hyresvärd tillhandahåller, men denna gången noterade jag felen innan vi tackade ja och de ska tydligen åtgärdas innan vi får tillträde. Misstänker att "åtgärden" kommer att involvera kreativ användning av silvertejp. Kommer hursom att bli gött att kunna skydda den gamle Panzern från väder och vind.

Efter två dagars sniffande av lackfärg kände jag idag ett lätt underligt illamående/sjukvibb smyga sig på. Detta plus en störande trötthetshuvudvärk tvingade mig till den enda uppenbara åtgärden i fall som dessa - en rejäl örfilning av kropp och själ i U-ports ökända femkilometersspår! Klockrent väder och nya Epic Soundtracks-samlingen i lurarna (ja, den har äntligen anlänt, mer om den någon dag framöver) i kombination med det stört kuperade spåret och demonernas ass var sparkade. Kändes nödvändigt efter den senaste veckans extrema lättja och obefintliga träning.

Helgen bjöd ju på övernattning i Gränna. Det var tydligen någon form av årsträff för svenska Citroën-entusiaster (däribland Enzos päron) och jag spenderade lördagseftermiddagen med att se ut som ett frågetecken och vinna Citroënklubbens årliga tipspromenad. Detta firades med trerätters och en proper fylla i vars dimma jag lyckades få i mig en blandning av samtliga alkoholvarianter, så kvällen avrundades med lite klassisk knäböjning framför toastolen med bifogat häv. Söndagen erbjöd löksoppa, mjukglass och Ikea.

Min Discogs fascination gav förövrigt ytterligare frukt idag. Scorade ett ex av den sällsynta vinylupplagan av Epic Soundtracks första platta "Rise Above" för ringa £15! Och ja, ankomsten av den ypperligt briljanta ES-samlingen har skickat iväg mig på en grandios Epic-tripp. Nu saknas i princip bara en platta för att kollektionen ska vara komplett - den strikt limiterade "Debris" samlingen från 1995. Är i princip omöjlig att få tag på utan att behöva betala upp mot tusenlappen, men skam den som ger sig.

Dags för lite skräck och russin. Bara en snabbkoll på Discogs sidan först. Ahem.

Dödens ansikte

Balls! Upptäckte skivsamlarsiten Discogs fulla ljuvlighetsvidd - nördkatalogisering av skivsamlingar, detaljerade diskografier, wantlistfunktioner och en helt gudomlig marknadsplats där det finns en mängd rariteter till salu för stört rimliga priser. Gjorde upptäckten för fem timmar sedan och först nu, halv-jävla-tre på natten, kvicknar jag till från min hypnoskoma! Skulle ju bara sitta vid datorn typ en halvtimma, kolla lite "American Horror Story" och sedan gå till sängs i rimlig tid. Men icke.

Dagen har i princip bestått av målning. Fick en burk färg och lite verktyg av hyresbolaget och har touchat upp lite skavanker här och var i lägenheten. Man tycker ju att slumvärden själv kunde ta itu med sådant, men tydligen så var dom under "extrem press" och skulle i sånna fall inte kunna deala med det hela förrän efter semestrarna. Är ju en otålig sucker så jag bet i det sura äpplet. Det blev en klar förbättring hursomhelst.

Lyckades även äntligen lägga vantarna på ett exemplar av Epic Soundtracks och Jowe Heads experimentella 12"-singel "Rain, Rain, Rain" för en överkomlig summa. Enligt säljaren ska den vara helt "ny" - fascinerande med tanke på att den släpptes 1982. Kanske är nått gammalt lagerex som uppdagats efter 30 år. Är något skeptisk dock.

Facebook tycker synd om mig misstänker jag. Jag är ju egentligen inget vidare fan av Fäjjan eftersom jag upptäckt att jag för det mesta har föga intresse av vad människor som jag inte umgås med i "verkligheten" har för sig dagarna i ända. Den ändlösa strömmen av irriterande statusuppdateringar av humorlös, präktig och/eller trivial natur har fått mig att blockera typ 70% av allt folk jag råkar ha på min redan sparsmakade "vänlista", samt kraftigt reducera flödena från ytterligare 10%, vilket har lett till att jag får typ tio uppdateringar per dag eller så. Härligt tycker jag. Tragiskt verkar Facetard tycka och har på senaste börjat "fylla på" mina notifieringar med varenda move som de vänner som jag fortfarande inte har blockat gör, bara för att ge illusionen av intensiv Fäjjstöntig social gemenskap. "Inte ska den stackarn behöva sitta där ensam med sin tomma vägg...", typ. Vad hände med dystopier om onda datorer som tar över och krossar mänskligheten alá Terminator-filmerna? Detta är ju fan så mycket mer horribelt - tvingad till översocialt leverne liksom. Har inte lyckats hitta någon inställning som stänger av denna vidriga ömkningsfunktion utan får nu konstant rödflaggade toppnotiser om andras gillamarkeringar, statusuppdateringar och bildtaggningar. Dö. Ansikte. Dö.

Hej då CSN, det har varit vedervärdigt!

Återigen medvetslöshetsnivå på trötthet, men nu med en stor nypa glädjestinn lättnad. Detta är definitivt en dag som förtjänar en plats i historien - dunkade precis in en substantiell summa på CSNs (Centrala studiestödsnämnden, inte rockfarbröderna i Crosby, Stills & Nash) bankgiro och betalade därmed av hela mitt sexåriga studielån. Efter tolv års vesslande, fjäskande, bestraffningar och byråkrati är mitt förhållande med Sveriges osexigaste institution till sin ände. Känslan är... Magisk.

Gårdagen var fabulös. Plockade upp Enzlert och Linux i Götene runt halv två och styrde sedan der Panzer mot Stockholm. Middagsbreak på Max i Örebro och ankomst (efter sedvanligt trafikkrångel) vid Globen runt sex. Mötte upp med Tård, de två Mixtersarna, Auto, Luna och slutligen Oz utanför arenan, drack 40-tals läsken Portello och idkade extremt tveksam humor. Gick sedan in och scorade två trevliga Jonathan Wilson tischor vid merchandise-ståndet, varpå vi bänkade oss på våra noose-bleed platser på läktaren längst bak.

Var ju som bekant väldans taggad på att se "förbandet" Jonathan Wilson och han gjorde mig definitivt inte besviken! Lirade i nästan en timma och bjöd på låtar från "Gentle Spirit" samt osläppta rariteter som "Moses Pain" och "Lovestrong", samt inledde med en svängig historia som jag misstänker är helt nyskriven. Ljuvt. Dock tror jag inte att bandet hade en klockren kväll eftersom det missades/klantades till några smådetaljer här och var. Missförstå mig inte - dom lirade fortfarande i en klass för sig men jag vet, baserat på otaliga liveupptagningar/videoklipp, att dom vanligtvis är snäppet vassare. Hursomhelst var det skitkul att äntligen få se honom. Hoppas han återkommer fler gånger på egen hand så man får njuta en full headline-konsert.

Petty då? Ja, vad kan man säga. Mannen är ju ljuv. Konserten var i princip en enda lång hitkavalkad med en handfull låtar från senaste plattan och några gamla albumlåtar. Vanligtvis är det ju lite halvsegt att som megafan få 90% hits serverade (som man för länge sedan lyssnat sönder och samman), men i detta fallet gjorde det inte ett skit eftersom man aldrig tidigare sett någon av dom live i sitt "rätta element". En underbar upplevelse. The Heartbreakers är ju som en väloljad maskin och det är en fröjd att skåda samspelet. De har till och med slappnat av lite på senare år och vågar kliva ur popmallen här och var i diverse improvisatoriska jams. Det Wilco-aktiga vansinnet i "Good To Be King" var ett lysande exempel, och Deadheaden Mike Campbell kryddade med små Jerry Garcia-fills vid diverse tillfällen under konsertens gång. Min personliga highlight var nog när dom rev av en underbar version av den gamla favvisen "Don't Come Around Here No More".



Efter konserten var det bara att säga adjö till de andra och sega sig tillbaka till det Västra Götalandet i natten. Enzo vid ratten, Linux ansvarig för en kasse full med energidrycker + Wasa-sandwichar, samt undertecknad som iPod DJ. Ett Dolly Parton-extravaganza avnjöts bland annat med tveksam falsettsång av yours truly. Bajsade i Örebro och var hemma hos Enzymens päron i Götene strax efter tre, somnade runt fyra.

Därav dagens trötthet. Var ju tvungen att pallra mig upp runt åtta för att hinna vara inne i Skövde på banken för att finalisera lägenhetsaffären och håva in pengarna. Det var snabbt gjort och jag spenderade sedan tiden fram till fyra på eftermiddagen med att jäsa på Enzos brorsas TV-soffa. Sedan vankades det studentfirande av en kusin i Skara och till sist hemresa till Uschlet med öppna bilfönster för att förhindra spontan insomning. Och nu är vi här. Hur jag orkade skriva detta mastodontinlägg i mitt skick är ett mysterium. Är väl hög på tanken att slippa CSN för evigt och vara helt skuldfri. Mmmmm...

Dags för en dusch och sedan s-ö-m-n. Ska ju ut på äventyr i morrn igen - upphookning med Enz och hennes föräldrar för en weekend i Gränna. Ljuv mat, god dryck och en mystisk stuga är på tapeten. Har potential helt klart.

Idiotsovarn uträttar + Trond Pürdi

Dang. Är nästan medvetslös av trötthet. Tänkte boka om min tvättid från sju till elva då gårdagens skräckafton drog ut på tiden - elvatiden var nämligen ledig tidigare igår kväll hade jag noterat. Tydligen hade någon annan nattugla spanat in den med, för när jag smög ner i tvättstugan runt två på natten så var den redan spikad. Fack. Bara bita i det sura äpplet. Kryddade med att somna typ halv fem så det blev bara två och en halv timmas sömn innan mobilen började härja.

Har en väl utarbetad plan när det gäller sömnuppfuckade dagar som dessa; eftersom man ändå mår skit så kan man lika gärna passa på att göra en massa tråkiga grejjer. Idag har det som sagts tvättats, men jag passade även på att plåga mig själv genom ett löppass, att städa lägenheten, att ringa CSNs diaboliska kundservice, att hänga upp en tavla, att deala med diverse hyresbolagsvaktmästare, att hämta ut paket, att uträtta bankärenden och säkert en massor av annat som jag inte minns för tillfället. Kände mig lagom flaggelerad runt femtiden och har sedan dess streckkollat "American Horror Story". Blir mer och mer skruvad. Jag gillar.

Måste hålla mig själv vid liv i åtminstonde en timma till så att jag definitivt somnar och får en ordentlig natts sömn. I morrn blir det nämligen bilresa till huvudstaden för att avnjuta Tom Petty och Jonathan Wilson på Globen. Fan alltså, vilken drömkombo! Är taggad som få. En bummer är dock nyheten att Wilson tydligen även headlinar en egen konsert på Pustervik i Götet i afton. Skulle ju varit episkt att se en full konsert med honom, men det känns aningen överambitiöst att köra runt halva Sverige på två dagar. Globen får helt enkelt vara nog för denna gången. Hursom - jag plockar upp Enz och hennes syrra Linux i Götene runt lunchtid i morgon och sedan bär det av. Petty! Wooo! Blev ett fan 1992 då jag hörde "Into the Great Wide Open"-låten på nån tidig "Absolute Music"-platta som mor min införskaffade genom ett sånnt där klassiskt 4-CD-skivor-för-1-deal i ett kuponghäfte. Detta var samma år som han senast var i Sverige (missade den konserten - var typ 12-13 år), så det har varit en evighetslång väntan. Men nu!

Sömnen är hursomhelst elementär eftersom vi planerar att åka hem igen på natten. Ska ju signa över lägenheten på fredag förmiddag och sedan har vi alla diverse studentfiranden i släkterna som bör närvaras på. Så nu blir det ytterligare ett avsnitt skräck och sedan däckningsdags. Fred ut.

Han hette Bärnt, men kallades "Slipsen"...

Mysafton! Enz är borta på big-shot relaterade aktiviteter i några dagar så jag är ensam i bygget och tänkte spica till denna kväll med lite gött och lite skräck. Eftersom jag som tidigare nämnt är på "det raka och smala" så består det goda av russin, melon och Ramlösa. Lite halvfail på det, men it does the trick. Skräcken består av TV serien "American Horror Story", som Tiny T rekommenderade för ett tag sedan. Har just kollat första avsnittet och den föll mig helt i smaken kan konstateras. Lite "Amityville Horror"- vibbar, fast utan b-elementet. Riktigt välgjort och faktiskt lite småkittlande, till och med för en skräckavtrubbad dåre som mig. Och så har man en hel säsong att avnjuta - bliss!



Öste förövrigt lite skit idag på den där eBay-säljaren som sålde mig Nikki Sudden CDRen som nämndes i förra inlägget. Lo and behold - människan bad om ursäkt, menade att hon inte hade en aning om att det rörde sig om en halvkass återutgåva, och gjorde en full återbetalning utan att kräva tillbaka plattan! Ljuvt. Allt var därmed förlåtet. En gratis uppgradering från mina MP3or i väntan på att man en dag lägger rabarber på originalutgåvan. "Lägga rabarber"? Varför finns ens dessa uttryck i mitt störda psyke? Var jag pilsnerfilmskådis i ett tidigare liv? Kan inte vara normalt...

Smälte förövrigt Chris Robinson Brotherhood-plattan lite ytterligare under kvällens kraftgång. Gillar den, men eftersom jag har lyssnat på diverse live-versioner av materialet i över ett år så är det lite ovant att höra studioinspelningarna. Känns lite återhållsamt här och där, men samtidigt med en extra dimension av ambians och detaljer. Det finns en mängd skrymslen och vrår att utforska så det verkar vara den typen av platta man kommer återkomma till med jämna mellanrum. Den bästa typen alltså.

Wä, dags för ytterligare en dos skräck. Godnatt.

Hävert och herr Hürtbrylé

Ok, lördagens festligheter innebar nykterhet för undertecknad och lätt horribla följder för Enzkorv. Vi kände inte för att sova över i Götet utan singlade slant om vem som fick hänge sig åt alkoholen, och jag drog nitlotten. Borde blivit tvärtom med tanke på utfallet - Enz blev bra i gasen, men från och med det att vi lämnade festen och satte oss i bilen så inleddes en hävningskavalkad sällan skådad. En systempåse fanns inom räckhåll som tur var och räddade inredningen från omgående destruktion. Detta är inte den första gången på senare tid som the Enz blir helkass av en medelmåttig fylla. Mini misstänker att hon har börjat utveckla någon form av onaturlig alkoholintolerans. The horror.

Så det blev i alla fall renlevnad för mig denna helgen också. Jag har ju hållt mig helt ifrån lättjan i två veckor nu och börjar notera vissa ljuva effekter; har droppat en hel del av extraflabbet och börjar känna mig sådär gött revbenig och "tight" igen, det börjar kännas lättare i löpspåret och jag har tappat sötsuget avsevärt. Käkade lite choklad och drack lite läsk på festen (barnkalasstyle, så rullar jag), men jag blev helt mättad på sötma efter bara några bitar. How about that? Brukar ju vara bottenlös i vanliga fall... Ve och fasa - jag tänker inte ens vidare mycket på pilo längre! Hu, vart kommer detta att landa? Klä mig i khaki? Rösta på Kd? Tur att midsommar är i antåg... Anyways - kan även rapportera att kaffeavhållsamheten nu har fått utmärkta resultat; klart förbättrad andedräkt och magen är helt ljuv. Producerar typ gyllene grillbriketter med rosett på. Gloriarse.

Denna dag har bland annat erbjudit; framgångsrik myglig returnering av dyrt duschmunstycke (trots att jag brutit förpackningen och använt det - jag är cool och farlig), ankomsten av Chris Robinson Brotherhood plattan på CD (ja, jag klippte även CD-versionen som den übernörd jag är - hittade den ju med en limiterad bonus-EP, whaddap!) samt Nikki Suddens "Egyptian Roads", vilket visade sig vara en rejäl näsbränna... Använde jag just ordet "näsbränna"? Har någon använt det sedan 1957? Jeez... Hursomhelst, den visade sig inte vara originalutgåvan utan den fesna (dock legitima) print-on-demand CDR varianten som kan beställas från Amazon. Betalade ju visserligen inte mycket för den, och jag kommer att behålla den (spöar ju MP3orna jag hade innan), men lite skit kommer definitivt att delas ut till eBay-säljaren. Cool och farlig, som sagt...

Sen kan jag även delge eder följande vansinnigt fascinerande informationsnugget; om ni vill få bort svarta mögelprickar i silikonfog i våtutrymmen så funkar det utmärkt med klorin och en tandborste. Skrubba på rikligt med klorin i tre omgångar, varemellan du väntar c:a 30 minuter för att det hela ska hinna verka ordentligt. Blir en avsevärd förbättring. Varsågoda. Nu kan ni sova gott om nätterna igen.

Här har ni lite destillerad själ i form av en underbar Grateful Dead-låt som aldrig hann bli studioinspelad, framförd av en nästan chockerande märkt Jerry under vad som skulle bli hans allra sista spelning. Starka grejjer.

Regnfestslacker

Har ingen aning om vad jag gjorde de första fem-sex timmarna av denna dag. Återigen minnesgrejjen. Misstänker att jag konsumerades av något mellan frukosttidningen vid tiotiden och det att jag åkte ner på stan runt tre. Internet, bok, skiva, nån form av pyssel? Ingen aning. När man hårdslappar som undertecknad tenderar verkligheten att flyta in i tanken och få tiden att ta extremt aggressiva steg.

Anyhoo - åkte ner för att köpa födelsedagspresent till syrrans sambo ["sambo", ett ord som jag av någon anledning hyser våldsamma aversioner gentemot], det vankas storslaget 35-årskalas i morgon. Tydligen är 35 en big deal. Mahatma informerade mig om att "5:or" är lika stort som att fylla jämt. Wtf!? Fan vad allt ska überfiras hela tiden. Har typ arrangerat ett enda halvorganiserat hallaballo i hela mitt liv - 30-års prylen - och bara det höll på att suga musten ur mig. Fan heller att det blir nått vid 35 för min del. Behöver minst tio år för att återladda de aktuella mentala fakulteterna... Blev ett gäng lite udda öler till födelsedagsbarnet. Tänke fixa till det i någon typ av korg och en burk med Enz hemmagjorda "knäckebröd" (är nog mer åt majschipshållet) som tilltugg. Inget ultrafancy direkt. Fancypants för att vara mig. I don't do ultrafancy.

Enzolainen var bara hemma och vände efter jobbet, hon skulle till Elaine, så jag har fortsatt flumma runt efter egen maskin resten av dagen också. Satte fast lite nya plastpluppar där det saknades i dörrfodren här i våran secondhand unit. Misstänker att WT-familjen som bodde här innan levde på plastpluppar av detta slag. Det var förmodligen det enda som distraherade dem tillräckligt för att göra korta uppehåll i sin rökimpregnering av köksskåpen, karvande i plastmattorna och destruktion av persiennerna. "Mamma, jag vill lära mig att läsa...", "Håll käften unge, käka lite dörrfoderaccesoarer istället!!!".

Det har regnat konstant sedan fyratiden. Gav mig ut i det hela för ett löppass. Skitsamma, man blir ju ändå genomsvettig liksom. Lyssnade på första Neu!-plattan uppe i skogen - en bizarr känsla. Spöregn ackompenjerat med hypnotiskt motoriska rytmer. Neu! var ju ursprungligen ena halvan av Kraftwerk, men hoppade av och styrde i en något mer kosmisk bana. Dock med "das Motorik" intakt. Gött som fan att springa till.

Kollade på Richard Linklaters "Slacker" ikväll. Hans indiegenombrott innan mästerverket "Dazed and Confused". Var väl sådär. Mycket 90-tals-dialogfilm pretentioner utan någon konkret substans i pladdret. Likt "Dazed and Confused" använde han sig av många amatörer, men dom håller definitivt inte samma nivå som i "Dazed...". Stilgreppet med att följa ett gäng människor under ett dygn är också detsamma. Jag somnade lite i mitten och vaknade när det var runt två på natten i filmen. Därifrån blev det en klar uppryckning. Linklater är en mästare på att fånga den där lite avtrubbat melankoliska vibben när festen är slut och morgonen är i antågande. Men som sagt; i "Dazed..." är det slipat till perfektion.

Knäkrisp och beardo

Mitt knä är skumt. Ända sedan min extremt lättjefyllda pre-motionsperiod (2005-2008) så har knät utsöndrat... Nej... Utropat? Vafan heter det nu... Ummm... Jaja, det har knastrat lite oroväckande vid belastning. Förmodligen en produkt av någon form av förtvining på grund av överdriven njutning och immobilitet. Det har hållt sig i schack under de senaste årens träning, men nu när man springer de vanvettigt kuperade spåren som U-ports friluftsområde har att erbjuda så verkar det bli lite kinkigt. Dels har det börjat dyka upp diverse krämpor i fanskapet och när jag gick upp för trappan till lägenheten förut lät det som om tio pers satt och vred om stora sjok med bubbelplast. Alltid är det nått. Jag svarar som vanligt på detta genom ignorering. Vafan, jag kan ju inte tagga ner på löpandet liksom - då skulle jag ju svälla upp som en ballong. Vill knäbastarden mig något så får det väl smälla av ett ledband eller nått.

Är det något jag lärt mig under de senaste åren så är det att man inte bör lyssna på sin kropp. Den håller alltid på att lipa om ditten och datten, och skulle man bry sig så finge man ju inget gjort. Jag kör på devisen att slita bort krämpor. Har slitit bort s.k. benhinneinflammationer, sträckningar, illasittande skor, knäsmärtor, höftproblem, nageltrång, influensa och senast i förra veckan en förkylning som försökte slå rot. Stenhårt. Ser mig själv lite som löpspårets Zeb Macahan - joggar med jaktkniv, hatt, läderställ, cowboy-boots och en cigarill dinglandes i mungipan. Skalperar mountainbikepajasar och räddar vilsegångna svampplockare. Too far? Ber om ursäkt.

Anyways, dagen har erbjudit tvätt, justering av gårdagens mattläggning (blev rätt bra ändå), upptäckt av the Ulcers högteknologiska soptipp, kraftgång, två avsnitt av den brittiska sitcomen "Spaced" (Simon Pegg osv.), samt ankomsten av Lucinda Williams självbetitlade platta och en Neu! LP som jag beställde den 8:e maj och trodde hade försvunnit under frakten. Har även fått den tredje ursäkten i rad av det fruktansvärt enerverande skivbolaget Easy Action Records om varför min order av nya Epic Soundtracks samlingen och återutgåvan av Dave Kusworths "Bounty Hunters"-platta inte dykt upp ännu, trots att jag beställde dem i mars. De ska tydligen skickas i morgon. Woopee. Håller knappast andan. Tips - förboka inte skit direkt från Easy Action. Det blir billigare + du får grejjerna fortare om du väntar till efter releasedatumet och köper dom på Amazon/eBay/whatever.

Hä, dags för säng och hörlurar. Här har ni en saftig bit weirdy-beardness och ytterligare själ att omfamna CRB, hehe, sicka ljuva tomtar...

Mattorgie + skäggflum

Feck. Precis precis klar med tidigare nämnda "experimentella matläggning". Våran hall har en rätt knepig layout som innefattar ett rejält avstånd mellan dörr och hatthylla/skoställ med några garderober, samt dörrar till två toaletter där i mellan. Blir gärna att man springer in en bit med skorna och grusar ner, så jag fick den till synes briljanta idén att införskaffa en entrématta av varianten som finns i offentliga utrymmen (t.ex. vid ingången till affärer), och sedan skära till denna och lägga likt en heltäckningsmatta i hela hallen så smutsen håller sig "på mattan". Hö. Hö. Men eftersom jag inte lyckades hitta någon sådan i lämplig storlek för en vettig peng så slog vi till på en sådan där extremt grovfibrig matta (tänk flätade rep) av gigantiska mått när vi var på Ikea igår.

Peace of cake att skära till och passa in tänkte jag. Så var inte fallet. Mattan var enormt otympligt, inte en enda av hallens vinklar var räta, och det funkade inte att använda mattkniv eftersom de flätade fibrerna är såpass sega att det var omöjligt att skära i en rak linje. Efter ett ton svordomar och en omstart insåg jag att det "smidigaste" (läs: enda) sättet att gå tillväga var med tummstock, penna och sax. Helvetiskt segt arbete som tog sisådär fyra-fem timmar och med ett resultat är OK, men inte mer. Hmmm. Får väl försöka fusktrolla bort de mest uppenbara gliporna. Anyways - don't try this at home kids. Man kan drivas till vanvett av mindre...

Går förövrigt och väntar på Chris Robinson Brotherhoods debut platta "Big Moon Ritual" som släpptes i dagarna. Hade ju förbokat vinylen på Amazon, vilket alltid borgar för att man får den tre veckor efter releasedatum. Hursomhelst så verkar det vara en ypperlig platta, med tydliga drag av Grateful Dead circa "Workingman's Dead"/"American Beauty". Tänk folk- och bluegrass-baserad, soldränkt cali-flum med en gnutta rymdfärd. Fötterna i myllan och huvudet i omloppsbana.

Dom har turnérat materialet på plattan i över ett år, så jag har hört samtliga låtar via en mängd publikinspelningar som dykit upp under denna period och kan rapportera att det rör sig om högkvalitativa jams! Ska bli spännande att höra studioversionerna. Tydligen inte en låt under sju minuter. Sa-weet. Och i september kommer förövrigt systeralbumet "The Magic Door" som spelades in samtidigt som "Big Moon Ritual". Ljuv tid att leva i!

Skåda och avnjut deras framförande av insta-klassikern "Rosalee" hos den vedervärdige buskis-hakan Leno igår:

Skam. Bil. Ingvar.

Dang, vilken bergochdalbana till dag. Eftersom vi tänkte dra till Jönköping lagom till affärerna öppnade så pallrade vi oss upp vid åtta, och som vanligt när undertecknad försöker ha framförhållning och gå till sängs i tid så flippar ju sömnen ur och vägrar infinna sig. Sov typ tre timmar eller nått och har befunnit mig i zombieläge hela facking dagen. Väl i the Jön turnerade vi stadens möbelställen, tjötade med expediter och kollade leverentörskataloger. Runt lunchtid insåg vi att slaget var förlorat - det verkar inte existera en enda TV-bänk i lämpligt stuk, bra kvalitet, och med de måtten vi behöver i hela Sverige.

Det slutade med att vi gav efter för den onde Kamprads vingliga fanér-och-spånskive-imperium och inskaffade en acceptabel pjäs på Ikea. Bonus att det kostade fuck-all jämfört med allt annat vi kollat på, men denna bonus blev kortvarig eftersom bilen fann det lämpligt att arrangera ett allvarligt motorfel som vi var tvungna att åtgärda omgående på den lokala verkstaden. Ytterligare en chunk av kära Enzlerts förmögenheter uppäten. Jag? Visst. Det är för tillfället vakuum på mitt bankkonto. Well, inte riktigt, men det är en komplex historia som förmodligen kommer lösas inom kort. Hursomhelst så leechas det nu som aldrig förr. Enz menar att jag borde chillaxa och att detta är kolugnt, men (särskilt) efter dagar som dessa känns ju ens samvete aningen solkigt. Får en överväldigande impuls att ställa mig med fotboja, i bara kallingar, i en snöstorm och hugga sten i några år...

Anyhoo, en positiv spin på det hela är ju att felet gick att åtgärda på stört, samt att vi åtminstonde slapp att få denna obehagliga överraskning när vi ska åka upp till Stockholm och kolla på Petty i nästa vecka. Nu går der Panzerwagon kungligare än på länge. Och TV-bänken gör sig faktiskt pretty damn bra ändå i vardagsrummet. Aningen bättre är vårt tidigare "konstnärliga" statement bestående av morsan och farsans skumma 90-talsköksbord och en bananlåda.

Dags att ta igen sex timmars sömn. Håller grannens ADHD-snorvalpar på att härja runt där uppe innan elva i morgon går jag upp med en elektrisk boskapsfösare och applicerar skåp. I morrn ska det förövrigt eventuellt utföras experimentell mattläggning. Världen håller andan. Godafton.

Skumbananer & synapser

Ha. Den där flåshurtiga rubriken låter som en Stefan & Krister-revy.

Ok, vad har jag gjort denna helg... Ööööh... Inget. Tror jag. Eh. Inte fan vet jag. Har länge misstänkt det men någonting skumt har hänt mitt minne de senaste typ åtta åren eller så. Misstänker att det har med mitt ständigt lättjefyllda leverne att göra. Antingen så har det kraftigt kompromissats på kemisk väg eller (min hypes) så har det förslappats på grund av för få intellektuella utmaningar. Tänk på det - om man som undertecknad lyckas att till största delen av sitt liv leva efter egen devis och utan distraktioner från omvärlden (tänk jobb, föreningar, skola, jobbigt folk etc.) så blir det ju i regel att man hänger sig åt saker man känner sig komfortabel med. Detta må ju vara ypperligt på flera sätt, men en negativ aspekt är ju att om man ständigt befinner sig i sin egen komfortzon så blir det ju inte så mycket tuggmotstånd för hjärnan. Inget All-Bran för kortex, bara skumbananer. Psyket blir liksom ett segt fetto. Särskilt minnet. Det är min teori i alla fall.

Jag har märkt att det hela blivit aningen bättre under senaste högskolerundan, men det är definitivt inte på pre-2005-nivå. Då mindes jag fanemej allt. Varenda ord som någon någonsin sagt till mig. Nu minns jag typ inte vad jag gjort tidigare samma dag. Minns inte vad någon sagt för fem minuter sedan, minns inte folk jag inte träffat minst fem-tio gånger, inga födelsedagar, inte mitt eget mobilnummer (har haft samma i tio år eller nått), knappt nått av det jag pluggat, bla, bla... Men å andra sidan kan jag ju inte påstå att jag direkt lider av det. Fortfarande hyffsat i komfortzonen y'know. Tänker att det som är viktigt fäster, och det som glöms förmodligen inte var värt att spara på ändå. Möjligen kan det bli lite jobbigt när man stöter på folk som förväntar sig att man ska känna igen dom. Då kan det ju vara fint att flytta till ett ställe där man inte känner en käft. Ahem.

Anyways, vad jag kan erinra mig så har denna dag varit rätt bra. Scorade Nikki Suddens "Egyptian Roads"-platta på eBay för en struntsumma. Jag har utan framgång sökt efter den med ljus och lykta i åratal - en fruktansvärt obskyr historia, släppt 1997 i liten upplaga på ett indiebolag i Tjeckien av alla ställen. Detta var det första (fysiska) exet jag någonsin sett till salu. Underbart. En snubbe från hyresbolaget var även här och kollade över fyra av de miljontals skavanker våran ryska ungkarlslya besitter. Han konstaterade att ett gäng quick-fixar och nödlösningar förmodligen kunde arrangeras. Underbart. Sedan var jag och Enzbjörn nere på stans möbeletablissemang och scorade ett stycke balkongbord, en ljuuuv matta till köket samt ett nytt duschmunstycke som var dyrt och, som vi senare konstaterade, rätt kasst. Un. Der. Bart. I morgon gör vi en tripp till Jönköping för vidare episoder i "Jakten på den magiska TV-bänken". Peace out.

Fransoser, lax & Lucinda

Lyssnar på nån fransk radiostream, ett program om San Francisco där ett gäng Frisco-relaterade musiker ska uppträda under de fyra timmar programmet håller på, däribland husguden Jonathan Wilson. Nog för att det är störande se dubbad konversation på TV, men att höra det på radio är seriöst enerverande. Man hör ju liksom mumlande engelska bakom mumbo-jumbon men kan inte förankra det i rörliga bilder, vilket ger total kortslutning i min primitiva hjärna. Fransostards! Hoppas inte dom dubbar själva spelningen också... Här har ni förövrigt JWs splitternya video, filmad i hans legendariska studio/gitarrbyggarverkstad - njutbart:



Dagen har annars bjudit på förkylningsvibbar, ett enormt motigt löppass, samt en tripp till Borås där jag och Enzofilen stannade vid en lastkaj, fyllde bilen med hundratals kilo lax och vrölade tillbaka till U-port. Don't ask. Jag har även svängt loss kopiöst i lägenheten till tonerna av Louis Armstrong (Naaaaawlins!!!!!), kollat lite IT Crowd och fördjupat min kärlek till Lucinda Williams...

Da-yum vad den kvinnans röst träffar rätt hos mig. Hon borde vara grundkurs hos samtliga kvinnliga singer-songwriters, på samma sätt som Dylan borde vara för alla snubbiga - det vill säga att lära sig sjunga med en rejäl nypa smuts och själ. Då skulle vi slippa alla munkiröstade P3-miffon, Britney-väsare och Mariah-wailare. Jaja, hursomhelst så är Lucinda en relativt ny (eller rättare sagt seg) upptäckt för mig. Har haft "Car Wheels on a Gravel Road"-plattan i åratal, men inte börjat fatta grejjen förrän det senaste året. Tyckte att det var lite väl glossigt producerat, men den + hennes tidigare grejjer har lite samma syndrom som Steve Earles tidiga prylar, det vill säga att det finns enormt mycket att hämta om man lyckas ta sig igenom den bländande ytan. Väldigt slipade vardagsobservationer, en hel del sorg och även en gnutta död - allt tonsatt till bakfyllesläpig grusvägscountry. Yay! Dunkade in beställningar på tre ytterligare plattor idag och jag är ruggigt sugen på att få njuta dessa.

Nu ska jag gå och tappa upp ett glas Ramlösa. Äpple. Par-tay!

Karaktär vs le Självsaboteur

Ok, sista uppgiften inlämnad och kursen därmed avklarad om inget oförutsett inträffar. Är gött sugen på att fira med att inhalera de två 3,5orna som står i kylskåpet, men karaktären håller och jag tuggar istället i mig en näve russin och sippar på ett glas mineralvatten. Extrem trötthet (givetvis hade jag ju bokat den tidigaste tvättiden i morse - tard!) fick mig nästan att skita i dagens kraftgång aswell, men när jag låg där i soffan och sneglade ner på min begynnande gåbbabuk tog fåfängan helt enkelt över. Det hela resulterade i en ljuv kvällspromenad med Wilcos "A Ghost Is Born"-platta i lurarna. En hel del "kraut" över den iaktog jag nu. En något svårsmält men underbar skiva som har det mesta inom Wilcos reportoar; grym Neil Youngig-distfreakout, intimt lågmälda sektioner, rootsvibbar, melodiösa slingor och hypnotiska rytmer. Mötte en enda människa på min runda genom stan - småstäder sparkar röv.



Så, nu är det bara elefanten i rummet kvar då. The jävla c-uppsats. Den kursen jag just läste fick mig att fundera lite på mitt eget beteende. Vissa forskare menar att vi människor är väldigt måna om att underhålla våran självkänsla, och att vi i fall av personliga nederlag av olika slag omedvetet sätter igång att rättfärdiga nederlaget för att återställa självkänslan. Jag misstänker att jag halvomedvetet hela tiden "förebygger" eventuella nederlag genom att välja att "sabba" för mig själv på olika vis. Jag har mig veterligen aldrig gjort mitt allra bästa i någon situation i hela mitt liv. Jag tror att jag är lite rädd för det. Att verkligen ge allt och testa vart ens gräns/kapacitet går innebär ju att man får ett konkret kvitto på ens egna begränsningar, och har man höga krav på sig själv så finns det ju inget mer knäckande att få reda på att man inte räcker till. Den ultimata knäcken för självkänslan. Så jag tenderar att backa när det börjar bli allvar. Om man inte känner till gränsen så finns ju alltid möjligheten att den är spektakulär y'know.

Har en hel grundskole/gymnasie/högskoleutbildning som bevis. Man har alltid hört från lärare osv att "du har det lätt för dig, om du bara anstränger dig så...", men alltid fuckat upp det i diverse slutskeden. Hela musikprylen kan ju också ses som ett lysande exempel - så fort det började hända nått så släppte jag bollen. Varje demo- och skivsläpp följdes av perioder av kreativ overksamhet. Nu har det inte vart någon verksamhet på åratal. Jag skyr känslan som uppstår då jag skriver något som inte lever upp till mina förväntningar, vilket man ju hela tiden gör när man skriver musik. Det gäller ju att sålla fram guldkornen. Men obehagskänslan har eskalerat till störda nivåer. Istället för att skriva nått vettigt så skriver jag blogg liksom. Komfortzon och autopilot.

Och så står man ju här med den största och sista pusselbiten i högskoleutbildning nummer två framför sig. Det tyngsta och mest ansvarskrävande momentet hittills i min akademiska bana. Det är inte det att jag tror att jag inte skulle klara själva akademiska nivån, utan mer någon form av rädsla för tidsdisponeringen - att inte klara själva organiserandet av studierna. Något jag har ett uruselt track-record i. Ursäkta alla lökiga metaforer, men suget för att styra bilen ner i diket är överväldigande. Är ju halvvägs där med mitt facking uppskjutande och senare deadlines. Problemet är bara att jag börjar få slut på ursäkter för att rättfärdiga allt självsabotage. Man lessnar på sig själv y'know. Vem fan lurar man liksom? Börjar bli dags att ge sig ut i gränslandet. Är ju egentligen inte så att man inte har självförtroende nog att hantera eventuella negativa överraskningar. Wikia(?) "gravt överdimensionerad självkänsla" och där lär figurera en bild på undertecknad. Just sayin'.