Hmmm... Sitter och undviker studier, smuttar på en Staro, käkar jordnötsringar och känner mig lite lätt förnöjd. Kollade upp en artist jag läste ett reportage om i Uncut och... det låter bra. How about that? Har bara browsat lite på Tuben än så länge, men ingen utstuderad smartass-twitchyness, inga 80-hipster-vibbar, ingen störande munki/bajskrystad/Morriseyig-sång, till synes bra texter... Helt otroligt. Kurt Vile heter snubben. Folk har tydligen varit hippa till honom i åratal... Jag är inte hipp. Jag lever i en kulturell bubbla. Men i bubblan regerar jag ju, antar jag... Vilket gör mig hipp per automatik... Woah... Jordnötsringarna smakar lite för välgräddade. En annan ljuv grej är ju att min kusin säkrat biljetter till Ryan Adams i Götet den 8:e november. Har ju systematiskt missat samtliga gigs herr Adams gjort i detta land sedan jag fick upp ögonen för'n runt "Heartbreaker" plattan för typ tio år sedan. På tiden alltsåledes. Hä, om man skulle hoppa i säng och flyta ut till tonerna av en purfärsk Chris Robinson Brotherhood inspelning...
PS. Glömde i inlägget häromdagen att nämna nya Tom Waits och Rich Robinson plattorna som dyker upp i oktober och auto-kvalificerar sig till inköpslistan. En spännande tid! Och även ruinerande.
Här följer ett stycke helt orelaterat nattligt sväng. T.Rex boogie, handklapp, underbar Nikki-kuf-sång. Hit it.
fredag, september 30, 2011
onsdag, september 28, 2011
Floskelfebring, del 1798...
Bara en kort notis - dessa vedervärdiga inledande rader i dagens GP recension av nya Wilco plattan, idisslade från valfri Håkan Hellström-recension anno tidigt 2000-tal av en av tidningens långvarigt musikrecenserande rövhättor fick mig nästan av avstå från att införskaffa den:
Ja, jag vet att jag framfört nästan exakt samma kritik förut, men GP publicerar ju exakt samma recension. Om och om igen.
"Mina Wilcoperioder går i skov. Ett halvår kan rulla förbi utan att jag bryr mig om bandet, ja ett år kanske, men så plötsligt lyssnar jag intensivt och febrigt igen."
Ja, jag vet att jag framfört nästan exakt samma kritik förut, men GP publicerar ju exakt samma recension. Om och om igen.
Biblisk bakfylla, höstnjutning och barnillusioner
Har bekämpat en bakfyllenojja utan dess like de senaste dagarna! Kände på spriten under en lätt urflippad krogrunda i helgen, vilket är ett stort no-no för min vanligtvis småputtrigt ölnjutande lilla existens. Det hela utlöste på bakfyllan en ren kemisk djävulskap i hjärnan som framkallade fasor Exorcisten-style. Gott VS ont. Frontalloben i rollen som fader Merrin VS synapserna som skränande deklarerar att "we are legion". Man själv i mitten som den lättpåverkade fader Karras. Världen förvrids och bagateller förstoras upp till livsproblem. Frontalloben vet att det bara är en illusion och befaller en att inte lyssna på "demonen", men man motstår inte dess provokationer utan reduceras till ett sömnlöst, kallsvettigt, ångestpaket. Allt för att vakna dagen (eller i detta intensivfall; dagarna) därpå med glatt humör och undra vafan all the fuss handlade om? Aaah, vad man inte gör för en dynamisk utekväll.
Förresten - vad mycket ljuv musik det ska släppas helt plötsligt! Fick äntligen tummen ur och beställde Jonathan Wilsons mästerliga "Gentle Spirit" platta (på 180g dubbel-vinyl med utsökt gatefold omslag - huzzah!), ny platta med Wilco släpptes igår, Stones släpper i november en fet deluxe version av deras klassiska "Some Girls" platta samt en HETT efterlängtan BD/DVD av en hittills osläppt konsertfilm från '78 turnén (får semi-bånge bara av att tänka på'n!), Beach Boys heliga graal "Smile" släpps äntligen efter över 40 års väntan, ny Jayhawks platta finns redan ute, ny raritets-samling med Epic Soundtracks ryktas dyka upp i november och ny platta med Ryan Adams i oktober. Har faktiskt inte ens plockat upp Adams senaste alster "III/IV". Mest för att den plöjer på i hans senare slö-spretiga-slick-pop-hipster fåra, men även för att den limiterade vinylen kostar svidande mycket att importera. Har hört att den kommande come-back plattan däremot ska vara en nytändning och mer fokuserad. Återstår att se. Snubben har varit lite hit-or-miss för mig sedan typ 2004... Hursomhelst verkar hösten erbjuda en hel del musikalisk njutbarhet.
Appropå något helt annat - jag råkade göra misstaget att flippa förbi SVT1 i eftermiddags och se programmet "Barn till varje pris?". Jeez, vilken jävla masspsykos det här med barnavel uppenbarligen verkar vara! Här sinar världens resurser under fläskberget som utgör det parasitartat ökande människosläktet och ändå ser folk det som någon slags Gudagiven rätt att (oberoende åkomma eller situation) kläcka ur sig multipla ungar, oavsett pris, belastning av resurser eller huruvida nån stackars sate i tredje världen utsätter sin kropp för surrogatgraviditet för att vi i väst ska slippa billigt undan. Unga vitala människor i 25-års åldern som går runt som menlösa zombies i väntan på provsvar och "barnalycka"... Seriöst, om man inte ens lyckas förse sitt liv med mening på egen hand, hur fan ska man då lyckas förse ett potentiellt barns liv med någon slags mening? Att det existerar folk som tycks se barnafödande som nån slags quick-fix till ett lyckligt liv är skrämmande... Det faktum att barn kräver ett enormt uppoffrande tycks sopas under mattan till förmån för bilder på leende kramgoa bäbisar. Dude, den där leende mini-mysaren kommer att waila nätterna igenom i flera år för att sedan gradvis mutera till en finnig, obekväm och klumpigt revolterande tonåring! Har du tur så blir det nått vettigt i slutändan. Eller så blir det en anstötlig avart likt undertecknad. Hö. Hö.
Anyhoo - har man hyffsad insikt i konsekvenserna av barnafödande och är villig att donera större delen av sitt vakna liv till barnuppfostran, så all cred till de som tar utmaningen. Jag har flertalet polare och närstående i denna sits som tacklar det hela med bravur. Har man dock inte denna insikt så bör man nog ge fan i att fucka upp en unge i jakten på en flyktig självförverkligan...
Själv misstänker jag att jag missat min mentala "barnalucka". Enzo har aldrig varit särskilt intresserad av att skaffa barn, medan jag tidigare alltid hade förutsatt att det nån gång skulle "ske" utan att aktivt haft det som något slags mål. Dock har denna känsla fallit bort de senaste 4-5 åren. Delvis på grund av att jag sett hur närståendes liv påverkats av familjebildning och insett att jag inte på långa vägar är redo att frivilligt göra de uppoffringar som krävs, men också kanske av biologiska skäl? Det har ju liksom varit norm för människan att skaffa kids från typ tonår till 25 eller så fram tills typ senare halvan av 1900-talet. Så möjligheten att ett eventuellt primalt fortplantningsbegär skulle gradvis avklinga efter denna period känns ju rimlig... Men vafan vet jag - folk försöker ju pressa fram ungar ända upp i 50-års åldern nuförtiden.
Vem vet; sedan kanske mitt studerande av den mänskliga hjärnans funktioner har haft en viss påverkan också. Med tanke på att det tar typ 18 år eller så att färdigställa de flesta av människans mentala förmågor, och upp till 20-25 år att fullständigt utveckla empatiförmågan, så innebär det ju i princip att alla föräldrar är personliga assistenter åt ett gäng mentalt handikappade sociopater. Hehe. Ett upphetsande koncept!
Skämt åsido - mest är det nog bävan inför för alla krav som skulle ställas. Skulle säkert klara av det i skarpt läge, men jag är för vesslig som person helt enkelt. Är vid 32 års ålder inte "mogen" att ge avkall på 9 timmars sömn, nattliga b-skräckssessioner, random ölintag, hysteriska skivinköp, bizarrt pedanteri av olika valörer, samt oansvarigt beteende på arbetsmarknaden. Och är jag för bekväm idag misstänker jag att mitt 42-åriga Jag knappast är mer taggat... Men vem fan vet. Är det nått man lärt sig hittills så är det att den människa man är idag definitivt inte kommer att vara samma människa om tio år. Möjligheten till reproduktion kanske inte längre ens är kvar, y'know!
Hursomhelst... Öööh... Vafan började jag skriva om innan den här episka urballningen??? Jo! En varning alltså: undvik "Barn till varje pris?"!
Förresten - vad mycket ljuv musik det ska släppas helt plötsligt! Fick äntligen tummen ur och beställde Jonathan Wilsons mästerliga "Gentle Spirit" platta (på 180g dubbel-vinyl med utsökt gatefold omslag - huzzah!), ny platta med Wilco släpptes igår, Stones släpper i november en fet deluxe version av deras klassiska "Some Girls" platta samt en HETT efterlängtan BD/DVD av en hittills osläppt konsertfilm från '78 turnén (får semi-bånge bara av att tänka på'n!), Beach Boys heliga graal "Smile" släpps äntligen efter över 40 års väntan, ny Jayhawks platta finns redan ute, ny raritets-samling med Epic Soundtracks ryktas dyka upp i november och ny platta med Ryan Adams i oktober. Har faktiskt inte ens plockat upp Adams senaste alster "III/IV". Mest för att den plöjer på i hans senare slö-spretiga-slick-pop-hipster fåra, men även för att den limiterade vinylen kostar svidande mycket att importera. Har hört att den kommande come-back plattan däremot ska vara en nytändning och mer fokuserad. Återstår att se. Snubben har varit lite hit-or-miss för mig sedan typ 2004... Hursomhelst verkar hösten erbjuda en hel del musikalisk njutbarhet.
Appropå något helt annat - jag råkade göra misstaget att flippa förbi SVT1 i eftermiddags och se programmet "Barn till varje pris?". Jeez, vilken jävla masspsykos det här med barnavel uppenbarligen verkar vara! Här sinar världens resurser under fläskberget som utgör det parasitartat ökande människosläktet och ändå ser folk det som någon slags Gudagiven rätt att (oberoende åkomma eller situation) kläcka ur sig multipla ungar, oavsett pris, belastning av resurser eller huruvida nån stackars sate i tredje världen utsätter sin kropp för surrogatgraviditet för att vi i väst ska slippa billigt undan. Unga vitala människor i 25-års åldern som går runt som menlösa zombies i väntan på provsvar och "barnalycka"... Seriöst, om man inte ens lyckas förse sitt liv med mening på egen hand, hur fan ska man då lyckas förse ett potentiellt barns liv med någon slags mening? Att det existerar folk som tycks se barnafödande som nån slags quick-fix till ett lyckligt liv är skrämmande... Det faktum att barn kräver ett enormt uppoffrande tycks sopas under mattan till förmån för bilder på leende kramgoa bäbisar. Dude, den där leende mini-mysaren kommer att waila nätterna igenom i flera år för att sedan gradvis mutera till en finnig, obekväm och klumpigt revolterande tonåring! Har du tur så blir det nått vettigt i slutändan. Eller så blir det en anstötlig avart likt undertecknad. Hö. Hö.
Anyhoo - har man hyffsad insikt i konsekvenserna av barnafödande och är villig att donera större delen av sitt vakna liv till barnuppfostran, så all cred till de som tar utmaningen. Jag har flertalet polare och närstående i denna sits som tacklar det hela med bravur. Har man dock inte denna insikt så bör man nog ge fan i att fucka upp en unge i jakten på en flyktig självförverkligan...
Själv misstänker jag att jag missat min mentala "barnalucka". Enzo har aldrig varit särskilt intresserad av att skaffa barn, medan jag tidigare alltid hade förutsatt att det nån gång skulle "ske" utan att aktivt haft det som något slags mål. Dock har denna känsla fallit bort de senaste 4-5 åren. Delvis på grund av att jag sett hur närståendes liv påverkats av familjebildning och insett att jag inte på långa vägar är redo att frivilligt göra de uppoffringar som krävs, men också kanske av biologiska skäl? Det har ju liksom varit norm för människan att skaffa kids från typ tonår till 25 eller så fram tills typ senare halvan av 1900-talet. Så möjligheten att ett eventuellt primalt fortplantningsbegär skulle gradvis avklinga efter denna period känns ju rimlig... Men vafan vet jag - folk försöker ju pressa fram ungar ända upp i 50-års åldern nuförtiden.
Vem vet; sedan kanske mitt studerande av den mänskliga hjärnans funktioner har haft en viss påverkan också. Med tanke på att det tar typ 18 år eller så att färdigställa de flesta av människans mentala förmågor, och upp till 20-25 år att fullständigt utveckla empatiförmågan, så innebär det ju i princip att alla föräldrar är personliga assistenter åt ett gäng mentalt handikappade sociopater. Hehe. Ett upphetsande koncept!
Skämt åsido - mest är det nog bävan inför för alla krav som skulle ställas. Skulle säkert klara av det i skarpt läge, men jag är för vesslig som person helt enkelt. Är vid 32 års ålder inte "mogen" att ge avkall på 9 timmars sömn, nattliga b-skräckssessioner, random ölintag, hysteriska skivinköp, bizarrt pedanteri av olika valörer, samt oansvarigt beteende på arbetsmarknaden. Och är jag för bekväm idag misstänker jag att mitt 42-åriga Jag knappast är mer taggat... Men vem fan vet. Är det nått man lärt sig hittills så är det att den människa man är idag definitivt inte kommer att vara samma människa om tio år. Möjligheten till reproduktion kanske inte längre ens är kvar, y'know!
Hursomhelst... Öööh... Vafan började jag skriva om innan den här episka urballningen??? Jo! En varning alltså: undvik "Barn till varje pris?"!
fredag, september 23, 2011
Dämoner, avfällingar och Jesusfreaks
Senaste nytt från i-landsproblemsfronten: Jättebebisläget har sakteligen börjat ge vika och ersatts av en lätt uppgivenhet - insikten om att skit snart måsta huggas tag i. Efter en gradvis invänjning i det grådaskigt snustorra akademiska lunket i form av två veckors dagliga lektionsdoser och seminarier á 2 timmar börjar ens kreativitet falna, energi sina och visioner krympa för att ge plats åt hårdmallad struktur, ändlös repetition och extremt tidsödande harvande av formalia. Pluggzombien som acar VG till höger och vänster men lider av kronisk uttråkning håller på att vakna. Fack.
Zombiefieringen är dock ännu inte helt komplett - det vanliga förloppet brukar innebära att det hela först måste kulminera i det jag brukar referera till som "Själens mörka natt"; det tillfälle då man inser att man precis håller på att tangera den punkt i tiden då det börjar bli omöjligt att fortfarande ha en chans att plugga in all info inför tentan. Vanligtvis inträder detta stadie just på natten (då man är som känsligast för "dämonerna", som Bergman så fint uttryckte det) och efter intensiva kallsvettningar och en psykisk bergochdalbana kan utfallen bli två; "skit i allt" eller "köööör, din idiot!". Till skillnad från mitt forna Jag har mitt mogna och förståndiga (läs: semi-old-ass och tråkiga) Jag hittills lyckats ramla ut ur Själens mörka natt på alternativ nummer två, men i våras kände jag att motivationen var bra nära bristningsgränsen, så vi får väl se hur det faller sig detta året. Jag vet - bara ett år kvar... Men kurserna detta år är fanemej komainducerande!
Men, men... Nog om lökdoftande högskoletrivialiteter! Dagen har annars varit ljuv på det kulturella planet; bjöd hem förstautgåvan av Jacobites "Robespierre's Velvet Basement" LP i finfint skick för en struntsumma på eBay, fick "Riot City Blues" plattan med Primal Scream på posten (dubbel-LP i riktigt fet och tung vinyl - myyys!) och gjorde återigen en 90-tals återupptäckt i form av det fornstora (men numera relativt bortglömda) bandet Blind Melon under dagens magnifikt höst-ljuvliga motionsrunda.
Har haft deras två plattor i åratal och gillat det jag hört, men idag föll bitarna på plats så där gött som de gör ibland när universum och psyket är på rätt frekvens och öppnar kanalen till de Mystiska musikaliska insikterna... "I was bleeding from the mouth when I came down from the mountains, there were briars in my hair and lion tracks on my back. Something happened to me. Something wild, something beautiful. I got zapped by some sort of Moses hand, shooting lightning from a sausage thumb." Haha! Serge Bielankos ord beskriver, öööh, nånting väl och det hela kan, eventuellt, vagt, om man utför en mental kisning, liknas vid ovan nämnda företeelse. Jag motionerar på berget y'know... ;-)
Och nu när vi nästan har lite religiösa undertoner kan jag meddela att jag idag äntligen fick tummen ur och fullbordade min transformering till regelrät kristlig avfälling. That's right - jag skickade in utträdeshandlingen till Svenska kyrkan! Yay! Har väl haft detta på the back-burner ända sedan jag självständigt kultiverade någon form av världsbild vid 11-12 års ålder, men sedan har livet kommit emellan och medlemsskapet liksom fallit i glömska. Som tur var hälsade Enzos polare Elaine på häromdagen och deklarerade att hon nu hoppat av spektaklet och därmed väcktes återigen tanken på det befängda i att vara medlem i något som jag inte respekterar, finner fullständigt grundlöst/befängt samt kontinuerligt hånar. Efter lite snokande online hittade jag en PDF med utträdesblanketten, skrev ut den, signerade fanskapet och skickade den till "min" församling. Enkelt!
Tips för likasinnade: Jesusfreaksen vill förövrigt gärna att man ska behöva fråga dem efter blanketten så att de kan utöva lite klassisk kristen skuldbeläggning (med bifogad samvetstripp), men Svenska kyrkan i Sundbyberg verkar inte vara riktigt lika Gudfruktig som resten av landet och har smygit upp blanketten på sin hemsida: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=504781
Adressen till sin församling hittar man lättast genom att söka på Svenska kyrkans hemsida.
Detta är förövrigt det enkla sättet att hoppa av. Annars kan man ju alltid köra det klassiska Gary Oldman-sättet, men det kräver en död jungfru, tre rumänska präster, svärd, ett stenkors och kristi blod. Och så blir ju konsekvenserna lite småjobbiga. Hö. Hö.
Hä, dags för lite birra, musik och fredagsnjutning. Godafton.
Zombiefieringen är dock ännu inte helt komplett - det vanliga förloppet brukar innebära att det hela först måste kulminera i det jag brukar referera till som "Själens mörka natt"; det tillfälle då man inser att man precis håller på att tangera den punkt i tiden då det börjar bli omöjligt att fortfarande ha en chans att plugga in all info inför tentan. Vanligtvis inträder detta stadie just på natten (då man är som känsligast för "dämonerna", som Bergman så fint uttryckte det) och efter intensiva kallsvettningar och en psykisk bergochdalbana kan utfallen bli två; "skit i allt" eller "köööör, din idiot!". Till skillnad från mitt forna Jag har mitt mogna och förståndiga (läs: semi-old-ass och tråkiga) Jag hittills lyckats ramla ut ur Själens mörka natt på alternativ nummer två, men i våras kände jag att motivationen var bra nära bristningsgränsen, så vi får väl se hur det faller sig detta året. Jag vet - bara ett år kvar... Men kurserna detta år är fanemej komainducerande!
Men, men... Nog om lökdoftande högskoletrivialiteter! Dagen har annars varit ljuv på det kulturella planet; bjöd hem förstautgåvan av Jacobites "Robespierre's Velvet Basement" LP i finfint skick för en struntsumma på eBay, fick "Riot City Blues" plattan med Primal Scream på posten (dubbel-LP i riktigt fet och tung vinyl - myyys!) och gjorde återigen en 90-tals återupptäckt i form av det fornstora (men numera relativt bortglömda) bandet Blind Melon under dagens magnifikt höst-ljuvliga motionsrunda.
Har haft deras två plattor i åratal och gillat det jag hört, men idag föll bitarna på plats så där gött som de gör ibland när universum och psyket är på rätt frekvens och öppnar kanalen till de Mystiska musikaliska insikterna... "I was bleeding from the mouth when I came down from the mountains, there were briars in my hair and lion tracks on my back. Something happened to me. Something wild, something beautiful. I got zapped by some sort of Moses hand, shooting lightning from a sausage thumb." Haha! Serge Bielankos ord beskriver, öööh, nånting väl och det hela kan, eventuellt, vagt, om man utför en mental kisning, liknas vid ovan nämnda företeelse. Jag motionerar på berget y'know... ;-)
Och nu när vi nästan har lite religiösa undertoner kan jag meddela att jag idag äntligen fick tummen ur och fullbordade min transformering till regelrät kristlig avfälling. That's right - jag skickade in utträdeshandlingen till Svenska kyrkan! Yay! Har väl haft detta på the back-burner ända sedan jag självständigt kultiverade någon form av världsbild vid 11-12 års ålder, men sedan har livet kommit emellan och medlemsskapet liksom fallit i glömska. Som tur var hälsade Enzos polare Elaine på häromdagen och deklarerade att hon nu hoppat av spektaklet och därmed väcktes återigen tanken på det befängda i att vara medlem i något som jag inte respekterar, finner fullständigt grundlöst/befängt samt kontinuerligt hånar. Efter lite snokande online hittade jag en PDF med utträdesblanketten, skrev ut den, signerade fanskapet och skickade den till "min" församling. Enkelt!
Tips för likasinnade: Jesusfreaksen vill förövrigt gärna att man ska behöva fråga dem efter blanketten så att de kan utöva lite klassisk kristen skuldbeläggning (med bifogad samvetstripp), men Svenska kyrkan i Sundbyberg verkar inte vara riktigt lika Gudfruktig som resten av landet och har smygit upp blanketten på sin hemsida: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=504781
Adressen till sin församling hittar man lättast genom att söka på Svenska kyrkans hemsida.
Detta är förövrigt det enkla sättet att hoppa av. Annars kan man ju alltid köra det klassiska Gary Oldman-sättet, men det kräver en död jungfru, tre rumänska präster, svärd, ett stenkors och kristi blod. Och så blir ju konsekvenserna lite småjobbiga. Hö. Hö.
Hä, dags för lite birra, musik och fredagsnjutning. Godafton.
torsdag, september 15, 2011
Höst? Vafan hände?
Ok, sommaren har passerat i ilfart och jag har ägnat mig åt otaliga ljuva saker som jag inte mäktar med att återge här. Låt oss säga att lättjan har varit massiv. Därav mitt totala icke-bloggande. Men nu är friheten över - enter the blog; en virtuell öl att lipa i...
Så, höst. En gammal favorit. En årstid att smyga runt hemma i filt, tweed och tofflor. Att plocka fram halsduken, inandas frisk luft och hasa sig fram genom lövmassorna. En tid för stilla kontemplation och kreativa utfall. En tid att bli introvert, poetisk och skriva pseudolitterär bullshit som detta. Jag gillar den och har alltid gjort det. Känns som att det sista jag vill göra under denna ljuvliga årstid är att kavla upp ärmarna och slänga mig med huvudet före in i den akademiska skitstorm som år tre av min farsartade utbildning har att erbjuda... Men här är den hursomhelst. Som en irriterande mygga, gnälligt cirkulerande kring de otaliga projekt jag egentligen vill ägna min tid åt. Fuck you, verklighet.
På grund av denna svåra övergång från frihetsläget till det torra studieläget har jag istället trillat ner i det komplexa jättebebisläget. I detta läge lipar man högljutt över sin "situation" till alla stackare som är villiga att lyssna, ger aggressivt fingret åt alla auktoriteter och måsten, tycker extremt synd om sig själv, kultiverar en lätt mysdepression samt fiskar efter sympatier hos eventuell partner. Har man hyffsad självinsikt på det är det hela även inlindad i en blöt filt av självförakt. Buhuuu. Snöft.
Trotsaspekten i detta läge har lett till att jag inte vill gå till sängs i vettig tid. Vem fan vill gå och lägga sig när det första man möts av nästa dag är en föreläsning om vetenskaplig statistik liksom? Varenda jävla veckodag till råga på allt! Waaaaaahhh. Snörvel. Problemet är bara att den konstanta sömnbrist detta beteende leder till bara eldar på jättebebistendenserna, och den onda cirkeln är därmed sluten. Allt kommer att gå åt h-vete. Parkbänksalkoholism nästa. Drama. Buuäääää.
En positiv aspekt av det hela är att jag har återupptäckt Primal Scream, som med sina lojt narkotiska toner tycks vara ett ypperligt soundtrack till mitt nuvarande mentala tillstånd. Som en slags ohelig hybrid av Stones mörka dekispärla Goats Head Soup (låten Coming Down Again i synnerhet) och skruvad psykadelisk dansmusik. Fick "Screamadelica Live" BDn idag och blev helt tagen. Spektakulärt. En svalkande fläkt coolhet i en akademiskt osexig situation. Får en att vilja spela rock & roll igen istället för att lyssna på en samling socialt begränsade aspergerstomtar vars yttersta föreställning av synd är att veterligen inneha ett ex av Illustrerad vetenskap. Men istället sitter jag trotsigt uppe sent (jättebebis-style), skriver denna lipkavalkad, dricker en Staro och bränner ett gäng Gov't Mule bootlegs åt en fransos. Är ungefär så rock & roll det blir för tillfället. Lip. Gnäll. Gonatt.
Så, höst. En gammal favorit. En årstid att smyga runt hemma i filt, tweed och tofflor. Att plocka fram halsduken, inandas frisk luft och hasa sig fram genom lövmassorna. En tid för stilla kontemplation och kreativa utfall. En tid att bli introvert, poetisk och skriva pseudolitterär bullshit som detta. Jag gillar den och har alltid gjort det. Känns som att det sista jag vill göra under denna ljuvliga årstid är att kavla upp ärmarna och slänga mig med huvudet före in i den akademiska skitstorm som år tre av min farsartade utbildning har att erbjuda... Men här är den hursomhelst. Som en irriterande mygga, gnälligt cirkulerande kring de otaliga projekt jag egentligen vill ägna min tid åt. Fuck you, verklighet.
På grund av denna svåra övergång från frihetsläget till det torra studieläget har jag istället trillat ner i det komplexa jättebebisläget. I detta läge lipar man högljutt över sin "situation" till alla stackare som är villiga att lyssna, ger aggressivt fingret åt alla auktoriteter och måsten, tycker extremt synd om sig själv, kultiverar en lätt mysdepression samt fiskar efter sympatier hos eventuell partner. Har man hyffsad självinsikt på det är det hela även inlindad i en blöt filt av självförakt. Buhuuu. Snöft.
Trotsaspekten i detta läge har lett till att jag inte vill gå till sängs i vettig tid. Vem fan vill gå och lägga sig när det första man möts av nästa dag är en föreläsning om vetenskaplig statistik liksom? Varenda jävla veckodag till råga på allt! Waaaaaahhh. Snörvel. Problemet är bara att den konstanta sömnbrist detta beteende leder till bara eldar på jättebebistendenserna, och den onda cirkeln är därmed sluten. Allt kommer att gå åt h-vete. Parkbänksalkoholism nästa. Drama. Buuäääää.
En positiv aspekt av det hela är att jag har återupptäckt Primal Scream, som med sina lojt narkotiska toner tycks vara ett ypperligt soundtrack till mitt nuvarande mentala tillstånd. Som en slags ohelig hybrid av Stones mörka dekispärla Goats Head Soup (låten Coming Down Again i synnerhet) och skruvad psykadelisk dansmusik. Fick "Screamadelica Live" BDn idag och blev helt tagen. Spektakulärt. En svalkande fläkt coolhet i en akademiskt osexig situation. Får en att vilja spela rock & roll igen istället för att lyssna på en samling socialt begränsade aspergerstomtar vars yttersta föreställning av synd är att veterligen inneha ett ex av Illustrerad vetenskap. Men istället sitter jag trotsigt uppe sent (jättebebis-style), skriver denna lipkavalkad, dricker en Staro och bränner ett gäng Gov't Mule bootlegs åt en fransos. Är ungefär så rock & roll det blir för tillfället. Lip. Gnäll. Gonatt.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)