Kroppjäfvülen!

Sedan första dagen på min episka sommarledighet har en viss sjukvibb legat och pyrt någonstans djupt inne i kroppen. Den dök upp i full kraft under ledighetens första fest, utlöst av en proper fylla i Tiny Ts majestätiska domäner i Hudene, men hade nästa dag retirerat igen till förmån för den ohyggligaste bakfyllan i mannaminne.

Skiten har sedan dykit upp igen i form av halsont med bifogad weirdness, och eftersom jag är väl medveten om riskerna med att träna vid halsont (finns en risk att halsinfektion sätter sig på hjärtat, fråga Enzos bryscha...) så har jag fått tagga ned avsevärt med motionerandet de senaste två veckorna. Förjävla störande eftersom jag och Enzolainen strax innan utökat löpningen till tre dagar i veckan istället för två, och jag därmed kört följande träningsregim:

Jogging tre dagar i veckan med distanserna 5 km, 5 km och 7,5 km samt 4 km powergång upp och nedför berget vid varje tillfälle. 6 km powerwalk om dagen resterande fyra veckodagar. 30 armhävningar varje morgon och därpå följande ölbuk- och manboobkontrande övningar fem av veckans dagar: 2 pass á 30 armhävningar, 40 situps med 3 sekunders "hållning" på varje, 20 rygglyft med 3 sekunders hållning på varje.

En bagatell för träningsfreaket men extremt mycket för att vara mig. Mitt forna "pre-2008 jag" skulle ha pekat, flåsat ut ett rossligt skratt och idiotförklarat mitt nutida jag omgående. Men mitt forna jag började sedan bli lönnfläskigt, ville inte dra ner på livets goda och drastiska åtgärder var helt enkelt tvungna att tas... Hursomhelst är det rätt simpla grejjer som typ bara tar 1-1,5 timma per dag och är ungefär vad som krävs för att maintaina min snart 32 åriga kropp i sitt klassiskt spetiga skick utan att samtidigt behöva göra avkall på mitt lättjefyllda leverne. Eller att behöva kultivera ett seriöst heroinmissbruk.

Har hursomhelst aldrig tränat så mycket förut och innan ledigheten kände jag mig löjligt pigg. Ett sjätte sinne, röntgensyn, telepati, enorma kulor, the works... Förjävla surt att då behöva göra uppehåll i det hela. Jag reducerade ned allt till enbart 6 km kraftgång och 30 armhävningar om dagen och tänkte att skiten borde vara borta på en vecka. Visserligen småretade jag det hela med diverse ölnjutande under veckan, hysteriskt stark indisk mat samt en rejäl dryckesomgång tillsammans med Enzo och Mahatma i lördags, men lite får det väl tåla...

Trodde dock att det var borta när jag häromdagen masade mig upp på berget och sprang 5an, men igår dök fanskapet upp igen och idag har jag kännt mig lika halvrisig som i början av förloppet. Men nu orkar jag inte fjäska för det längre utan tänker spöa på det hela med full-on träning! Antingen bryter fanskapet ut ordentligt eller så bryts det ner. Kroppjävel.

Visst det finns poänger med att lyssna på kroppen, men efter några års idogt motionerande har jag dragit slutsatsen att den mänskliga kroppen (min lättjevana lekamen särskilt) är en whiny uppmärksamhetsivrande bitch som alltid smågnäller över något. Det gör fan alltid ont i ett knä, i en fot, i benhinnor, i muskler, i en höft, bla, bla, bla... Skulle man sluta träna varje facking gång det är nått finge man väl sammanlagt fem motionsdagar om året. Numera kör jag med devisen att det som inte konkret fysiskt handikappar en är det bara att skita i och nöta bort. Bortsett ifrån halsontet då... Men nu får det fanemej stryka på halsen också. Hö. Hö. Hjärtmuskelinflammation here I come!

Valsvett

I morse presenterades ett kärvt i-landsdilemma när jag ögnade igenom GP över den sedvanliga tallriken Bran och glaset apelsinjuice. Det visar sig att mästarna i Vetiver kommer på besök till Sverige den 21:a Juni. Nackdelen är att de gör det i någon form av Woody West-klubbkvällssammanhang i Götet med en klump andra band som lirar under en och samma kväll. Detta trissar upp priset till 540 spänn, anpassar förmodligen låtvalet till "festivalset" samt reducerar bandets speltid. Allt detta plus det faktum att det löper en tydlig röd hipstertråd genom bokningarna av resterande band som lirar under kvällen gör valet inte helt självklart. Har ju trots flera års lyssning inte sett bandet live (var snack om att tagga på Auto när han såg dom i Malmö häromåret, men det blev inte så) och det är verkligen ett av de få band som jag faktiskt är riktigt sugen på att pallra mig ut och se. Men skulle det innebära en helkväll med allvarligt nickande unga folkhipstermän till tonerna av Band of Horses och First Aid Kit så vete fan om ens den idogaste receptorsinhibitationen skulle kunna parera vämjelsekänslan. Visst, Cabic och CO kan ju ibland också framkalla vissa hipstertvibbar, men under det utstuderat akademiskt metrosexuella brinner ju i alla fall en gedigen talang som överskuggar "the preciousness". Hmmm. 540 kronor för en bajskorv med en sträng lyxsenap längs ovansidan. Sedan ska man ju ta sig till Göteburgaren och krångla också = jobbigt + mer utgifter. Vad göra, vad göra... Lutar åt en miss, men vi får väl se. Vad som däremot är garanterat är införskaffandet av nya Vetiver plattan "The Errant Charm" som släpps den 15:e.

Indianhöst

Gick den vanliga rundan ut från stan igår kväll till tonerna av Chamber Strings "Month of Sundays" platta och hade en av de där smått poetiska upplevelserna som uppstår ibland då omgivning, musik och sinnesstämning står i zenit. I efterdyningarna av det våldsamma åsk- och regnoväder som härjat vilt under dagen hade luften blivit aningen svalare och när jag i skymningsmörkret vandrade ut från en skogsdunge och konfronterades med den suggestiva synen av böljande gröna kullar höljda i gråa banker av dimma, samtidigt som instrumentalen "Beautiful You" rullade in i lurarna, fick jag en överväldigande känsla av höst. En romantiserad variant som endast uppstår en disig sommarkväll och är mycket bättre än the real thing. Lite som att njuta av en rysare i komforten av en bekväm fåtölj.