Hmmm... Sitter och smuttar på en folköl och är lite ur balans. Har varit på ett fult humör hela dagen. Jag borde vara på topp med tanke på att jag nu sålt min gamla lägenhet och äntligen fått hit resterande möblemang, vilket har uppgraderat levnadsstandarden avsevärt, men icke... Misstänker att det beror på att realiteten av att ge upp det ställe man levt i tolv år nu undermedvetet börjar sjunka in. Har sagt det förut, men jag växte till att älska den där lägenheten. Jag kan varenda vinkel och vrå, känner till varenda skavank och hemlighet. Hehe. Har säkert spytt, svettats och blodat ner i varje rum vid något tillfälle. Mina celler, molekyler och atomer finns säkert minst en centimeter in i väggarnas blåbetong, och dess (blygsamma) radonhalter säkert tapetserade i hela mina lungor.
Jag flyttade in som 21-åring och lämnar över nyckeln strax innan jag blir 33. Jag var en helt annan person när jag flyttade in. Jag trodde jag visste allt (som sig bör antar jag), men kan i retrospekt konstatera att jag inte visste ett skit. Jag bodde där när planen styrde in i tornen i New York, när min ena granne tog livet av sig, när jag träffade Enzo, när jag upplevde min hittills värsta existentiella kris, när vi fick skivkontrakt med bandet, när jag gifte mig, när jag pluggade, när jag jobbade, när jag levde på existensminimum, när jag hade det fett (enligt mig), när jag upptäckte The Replacements, Gram Parsons, Grateful Dead, The Band, Golden Smog, Epic Soundtracks och typ 90% av allt annat jag lyssnar på idag, när VHS ersattes av DVD, när DVD ersattes av Blu-Ray, när skivaffärer fortfarande fanns i varenda liten håla, när nedladdning i princip dödade musikindustrin, när Nikki Sudden tog sitt sista andetag, när Enzos morfar var helt klar i huvudet, när mina systrar fortfarande bodde hemma, när jag blev morbror, när jag sket i allt, när jag brydde mig kopiöst, när Tiny T och Vicious V kom förbi och drack rusdrycker på balkongen den där första perfekta vårkvällen det där året, när Tård hävde en kaskadspyende undertecknad över balkongräcket på en av de mer episka julfesterna, när farsan fyllde 50 och 60, när mina mor- och farföräldrar fortfarande var såpass vitala att de kunde slagborra fästen till en takfläkt i ett betongtak, när... öööh... en massa mer eller mindre signifikanta saker som jag inte kommer på för stunden ägde rum. Barn som föddes när jag flyttade in är nu på väg in i tonåren. Folk som var 38 är nu 50.
Dang. En hel del att processa och ett ganska stort ankare att kapa börjar jag inse. Känns som om man mentalt driver lite vind för våg, om ni ursäktar mina evigt lökiga skeppsmetaforer. Dock vet jag ju att det skulle varit ohållbart att bo kvar i längden, och jag känner mig till freds med vår nuvarande situation, men man är ju uppenbarligen en sentimental gammal softie... Well, well... Dags för en till folkis. Vilken lång och underlig resa det har varit...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar