Hade en telefonkonversation idag som fick tankarna att röra sig mot en företeelse jag reflekterat över otaliga gånger de senaste tio åren eller så; äldre generationer verkar se det som någon form av självklar rättighet att skamlöst värdera folk från yngre generationer rakt upp i deras ansikten. Allt verkar vara tillåtet att fälla dom över; prestation, utseende, karriär, ekonomi, klädsel, you name it. Detta går inte riktigt ihop i mitt huvud med bilden av äldre människor som i regel mer väluppfostrade. Jag som snubbe med något otypiskt utseende, föga traditionella karriärsambitioner (ha!) och värderingar som definitivt inte placerar pengar på första plats i listan över saker som är viktiga i mitt liv verkar vara ett utomordentligt lovligt byte. Vi snackar inte bara familj och släkt utan random gamla stötar (då menar jag 50 och uppåt) man stött på i jobbrelaterade situationer, genom kommers eller bara socialt.
Hur många gånger har inte en stelt grinande silverräv hävt ur sig "Vad långt hår du har, jag trodde först att du var en flicka!" eller "Ska du inte läsa vidare/byta jobb/byta position?" eller "Dom där skorna får du allt putsa/jeansen får du laga/skjortan får du stryka!" eller "Är det inte dags för barn snart?" osv... Skägg ska trimmas, hår ska klippas, kläder ska pressas, tid ska spenderas på jobb, kärnfamiljer ska kultiveras och ägodelar vårdas. Värderingarna duggar så tätt att man vänjer sig och slutar reflektera. Jag trodde förr att de skulle upphöra vid någon magisk "vuxenålder", men nu är jag ju 33 och bruset är ännu ganska konstant. Men ibland sprakar det till i synapserna, ett ögonblicks klarsynthet uppstår och man undrar vad fan det är som egentligen pågår?
Bara för att tidigare generationers världar är/var så enormt små rättfärdigar det inte vilket skitsnack som helst. "We live in a society, you know!" som den ädle George Costanza så fint uttryckte det. Ponera att man skulle vända på steken och utbrista varje gång man t.ex. möter en av alla dessa formstöpta små tanter som av bekvämlighetsskäl klippte av sig håret och helt gav upp någonstans i medelåldern; "Haha, ojdå! Du har ju så kort hår och illasittande kläder att jag först trodde du var en man!", eller varför inte; "Är du verkligen nöjd med din lön/pension? Skulle du inte lagt manken till och pluggat lite extra ändå?". Eller säga till någon av alla beigefärgade gubbar; "Hoho, pressveck, vattenkammad bena och keps - har din mamma klätt dig eller?", eller "Jobbat övertid varje dag i 50 år!? Har du inte gjort något vettigt med ditt liv?". Märk mina ord - skulle man ta sig den friheten skulle det ta hus i helvete.
All denna smygoförskämdhet har gjort att man blir kopiöst impad av äldre människor som besitter enkla förmågor som t.ex. att se skönhet i det smutsiga/trasiga och att med frågan "hur är läget?" verkligen undra hur läget är utan att implicit fråga hur det går i yrkeslivet. Stört. Man undrar ju vart världen har kommit ifrån egentligen? Hö. Hö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar