Ok, äntligen tillbaka från dödsriket. Helgens avslutningsfestligheter var trevliga, men påföljderna desto mer kännbara. Klasspolare hade fixat med fest uppe på en takterass, jag gled in runt åtta och nästan alla ur det klassiska kärngänget var där. Öl, sprit och vin flödade, samkvämet var på topp och så gjorde man självfallet det eviga misstaget att "gå ut", vilket i detta fall innebar den evigt miserabla Husaren. Någonstans i den vevan börjar alkoholen att fucka upp mitt minne, men fragmentariska visioner av retarderad mock-disco-dans, mycket vrålande av "VA???", någon typ av lätt förbryllande drama, humoristiska konversationer med slackerduon Stonetwig och Android, samt en något väl tilltagen barnota. På väg till efterfesten passerade vi Modegrillen där en klassisk Tidan-WT-raggar-beyotch kväkte ur sig "klepp däjj för faaan", varpå jag fick George Costanza-blackout och typ fick fram ett feeble "öööh, va ful du är... i ditt ansikte" eller något i den klassen. Misstänker att Android sa nått fyndigare. Efterfest på det (minns att vi var på en balkong), en vad jag kan minnas som fin morgonpromenad med the And och raglade till slut in hos Mahatma runt halv fem. Nu till det helvetiska...
Söndag. En klassisk sommarmisäruppvaknande runt halv tio; stekhett, ljust, klibbigt, pulserande huvudvärk. Somnade om och vaknade runt ett. In på toan och hulka. Helt genomsvettig nu, säkert närmare 30 grader i lägenheten. Sängläge igen. Enzwürst ringer, jag flyger upp ur sängen för att svara, plockar upp mobilen, säger "hej, jag måste spy, hejdå" och kastar mig in på toan igen. Mera svett. Ligger typ i en pöl. Tar till sist en sipp vatten - tillbaka till badrummet för att hulka lite ytterligare galla. Efter detta händer nått skumt - jag blir inte svettig längre utan ligger och fryser i hettan. Tycker att detta känns creepy så jag pallrar mig upp och slår mig ner i bara kallingarna i Mahatmas soffa där jag spenderar resten av dagen med att vara vidrig samt försiktigt jobba mig igenom ett halvt glas vatten och fyra bitar vattenmelon. Runt sextiden känner jag att jag kan röra mig utan att reflexvomera och vid sju på kvällen är jag hemma i the Ulcer och kan få i mig den livräddande bakfyllepizzan. Självklart deklarerades det klassiska "aldrig mer!" vid mer än ett tillfälle under denna vämjeliga dag. Gick till sängs vid niotiden och somnade omgående.
Helt klart en all-time topp 5:a av horribla bakfyllor. Vete fan varför egentligen, eftersom jag inte tyckte att jag drack mer än ordentlig-fest-vanligt, mestadels höll mig till pilo samt inte upplevde mig själv som vanvettigt full vad jag kan minnas. Måste varit nattkebaben eller tard-dansandet... Ahem. Eller vänta nu, det hela måste varit en kroppslig respons på att Sverige lökade hem "vinsten" i muzak-EM och nu kommer skandera denna vedervärdiga bedrift på löpsedlarna i allehanda media under det kommande året, för att till sist bränna sinnesjuka mängder skattemedel på att husera nästa års kulturella vakuum på en jättearena nära undertecknad. Där har vi det! Ja, ja - all cred till Mahatma och hans femstjärniga full-service anläggning i alla fall.
Anyhoo, bakfylleångestdrivna visioner av episka misslyckanden på livets samtliga plan förde idag med sig den angenäma biprodukten att jag äntligen fick tummen ur och började hugga in på hemtentan som ska vara inne på torsdag. Kemisk obalans är da shiazz! Veckan ska ju ändå tydligen vara tveksam vädermässigt så varför inte sitta inne och uggla med datorn. Spöade mig själv i spåret förut, kollade senaste Game of Thrones (magisk serie - både jag och Enzkurt är helt sålda!) och nu är det dags för tidig sänggång. Jag är på the straight-and-narrow nu ni vet. Aldrig mer. Jorå, så atteee dääää...
PS. Jag hade ju tyvärr inte tillgång till värktabletter igår, men detta räcker väl till en morgonen-efter-själ i behov av lättnad. Går ut till alla medresenärer de senaste tre åren - det har varit ett nöje, och hoppas ni vaknade mer angenämt denna söndagsmorgon. "Have mercy baby, I'm descending again..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar