Ljuvt, inte ett spår av bakfylla idag. Det där med vin kanske inte är helt kasst ändå. Har hursom ändå inte sugit tag i tentaplugget ännu, turns out att det var nästa torsdag den skulle va inne, inte onsdag. Det avgjorde ju självfallet saken - ytterligare en dags samvetsnaggad "njutning".
Grymt väder idag igen. Varmare än ett skrev, som den gode Robert Zimmerman en gång sjöng. Var nere och strögade strandpromenaden åt motsatt riktning mot gångturen häromdagen (den med fotona) och noterade att, om detta var ett tecken på hur Uschlet ser ut en sen eftermiddag men strålande sommarväder, så är det definitivt min kinda town. Det var typ nästan inget folk ute whatsoever. Bara tomma soldränkta parkytor, bryggor, boardwalks, bänkar och endast en handfull gäster på den sjönära krogens uteservering. Perfekt för en krass misantrop som undertecknad. Bara njutning och få störmoment. Dock märker man att en del offentliga ytor är rätt slitna och dåligt underhållna. Tydligen så har kommunen sjabblat till ekonomin (borgerliga skattesänkare y'know) så detta är väl ett resultat. Lite synd.
Bastade lite uppe på vinden förut. The Enz hade ju packat ner mina ljuvaste sommarskor i en låda full med diverse bråte från vårat forna källarförråd och lådan stuvades sedermera in under tonvis med andra lådor, möbler, julgrejjer, lampor, gardinstänger, you-name-it som nu upptar c:a 80% av vårat nya vindsförråd. Gav mig fan på att jag skulle hitta skofanskapen men nitades typ av den värmevägg som slog emot mig när jag öppnade dörren in till vinden. Härjade vilt inne i skumrasket i säkert 40 minuter innan jag grävde fram rätt låda. Var helt drypande. Så nu har ni den mentala bilden också, jämte tidigare redogörelser för vidrig andedräkt, dålig karaktär och kass mage. Fan, det här bloggandet uppar ju inte min sociala profil direkt... Tur då att läserkretsens tre pers redan vet vilken tvivelaktig typ jag är.
Bjöd förövrigt hem en riktig raritet på eBay igår - Swell Maps "Whatever Happens Next?" platta. En dubbel LP från tidigt 80-tal som innehåller en massa obskyra lo-fi hemdemos och outtakes. Den trycktes bara upp i en upplaga av det klassiska indiebolaget Rough Trade. Nikki Sudden och Epic Soundtracks var på väg att fixa en återutgåva på CD för en massa år sedan, men Phones B. Sportsman (om jag minns rätt) hade alltid ogillat plattan och lade in sitt veto. Fick den för 250:- inklusive frakt. Riktigt "fyndigt" eftersom jag över åren bjudit på flera ex och ingen har gått för mindre än 500:-. Gött dä.
Noterade även en lätt fascinerande grej - typ det för tillfället enda exet tillgängligt online av Jonathan Wilsons självsläppta första platta "Frankie Ray" finns att köpa för 450$(!) av en säljare på GEMM. Och då är det den enkla promovarianten som typ bara har en CD-singel-pappficka som omslag. Man börjar ju onekligen fundera på vad ens limited edition version med stansad digipack och fet booklet är värd... Han sålde den genom sin hemsida innan han blev "känd" och när jag beställde mitt ex typ 2007 eller nått så minns jag att han nämnde att det var ett av de sista exen han hade kvar. Too bad att man är ett för inbitet musikfan för att göra profit på sin samling. Finns ju en hel del guldklimpar som jag känner till. Och säkert lika många som jag inte är medveten om att de hunnit bli rariteter under årens lopp... Anyhoo - snubblar ni på "Frankie Ray" för ett rimligt pris någon gång så tveka inte för att köpa - det är en underbar platta.
Dags för en folköl och lite finkultur. Godafton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar