Skum dag. Har haft ett sug för att få saker gjorda, men inte gjort ett skit. Mitt skumma humör liksom lamslår min handlingskraft. Det är inte samma halvdepp som igår utan någon typ av frustrerande engagemang som målar upp grandiosa visioner, men krachlandar i en kontorsstol framför dataskärmen. Har säkert spenderat tio timmar på att klura ut vilka utgåvor av diverse halvobskyra s.k. "krautrock" plattor som är något att ha. Fan ta forumen på www.stevehoffman.tv och dess audiofila übernördar - finns ju ofantligt mycket "intressant" information att processa för en mere reguljär nörd som mig själv...
Speaking of - mitt skumma humör reflekteras även för tillfället i mitt musiklyssnande. Det är över hela kartan, samtidigt som det är extremt selektivt. Är typ inne på välsvarvad melodiös musik som Beach Boys "Smile" och (den evigt omnämnde) Epic Soundtracks samlade katalog, samtidigt som Doug Sahm med sin texmex/blues/jazz/r&r-rootskompott har snurrat en del. Har också djupdykt in i den spartanskt strama och kolsvart skruvade folk som Rowland S Howard och Nikki Sudden ägnade sig åt runt 1987 i samband med inspelningen av plattorna "Kiss Your Kidnapped Charabanc", "Texas", "Dead Men Tell No Tales" samt (Jeremy Glucks) "I Knew Buffalo Bill". Och som kronan på verket har jag njutit av att blåsa bort all verklighetsförankring med krängande experimentell 1969 Dead, Beefheart och en ny fascination av ovan nämnda kraut i form av hypnotiska Amon Düül II, Can och Neu!.
Vanligtvis brukar det ena utesluta det andra. Ren och skär uttråkning av klassisk pop/rock struktur kastar en i ett uppfriskande oförutsägbart psych-rock bad, eller för mycket storslagna utspel och saftiga ljudbilder gör att man bygger upp en längtan till countryn och deltabluesens dammiga landsvägar. You get the picture. Men, nu samexisterar diverse omaka smakfalanger under samma period. Weird. Men ändå rätt gött. Känns som man vill ta alla intrycken och baka ihop dom till någon form av supermusik. Melodiös rootsfusionsvärta. Låter ju våldsamt spännande! Men varför ta vara på formtoppen när man kan läsa en tiosidig diskurs om huruvida femminuters versionen av Düüls "Pale Gallery" verkligen var med på den tyska originalutgåvan av "Yeti" från 1970 eller om den först dök upp på den japanska CD-versionen från 1996... Efter sådana här halvfesna dagar vill man ju bara sätta på sig lurarna, dra täcket över huvudet, slänga på nått vanvettigt typ Comets on Fire och skjutas ut i rymden.
Hmmm. Jag behöver nått uppfriskande. Klockan är 1. Jag vill kolla på nån bra skräck. Nått som riktigt ger psyket en omgång. Jag har som vanligt bokat tvättid klockan 07:00. Jag är en idiot. Över och ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar