Kollade precis på Cameron Crowes "Pearl Jam Twenty" dokumentär och känner mig både upprymd av ett kärt återseende och känner lite av ett obehagligt uppvaknande av det faktum att det fanemej är tjugo (TJUGO!) år sedan det var 1992 och jag var tretton år. Jeez, det är ju lite då min tideräkning börjar kan man säga. Ungefär vid den tiden jag börjar se världen ur ett hyffsat medvetet perspektiv.
När jag tänker på vad som är "nytt" så är det året ofta ett skiljemärke i mitt psyke. "Terminator II" är liksom fortfarande en hyffsat fräsch film, medan ettan från 1984 känns uråldrig. Tarantino är en osnyten nyskapare, "Use Your Illusion"-plattorna nästan för moderna i soundet och Green Day är ett färskt mesigt fjunband som inte ens är en vårta på Dead Boys pung. Men så är det ju inte längre givetvis... Bortsett ifrån Green Day och vårtmetaforen då. Det har nu gått lika lång tid efter 1992 som från det årtalet och 1972. Sjukt! Undrar om dagens kids ser '92 som lika exotiskt och fjärran som man själv såg 72' när man var tretton...
Det som får mig lite bummed out av det hela är tanken på hur lite jag själv lyckats åstakomma under all denna tid. Det är den där jävla bekvämligheten som kommer och biter mig i röven igen. Här har man lirat musik sedan 1996 och vad fan har man att visa up? Fem korta demos, en platta och känslan av att man kanske sniffat på 30% av ens kreativa potential. Under en period av tolv år. Och de senaste fyra åren inte ett skit. Meningslösa jobb och sex års plugg som jag egentligen inte bryr mig ett skit om. Patetiskt. Känner för att ge mig själv en rejäl omgång stryk. Vem fan wastar sina bästa år på att glida med och vara bekväm liksom!? Visst, det kanske är rätt vanligt, men tror fan att man kommer störa sig på det när är 70 och inte har samma förmåga längre...
Känns som jag är väldigt nära att korsa någon typ av gräns. Eller så gör jag som vanligt när undertecknad får vibbar av den här typen - slösurfar bort ögonblicket. Bekvämt vettu. Måste ju också gröpa ur minst en månad av livet på att förtrycka all form av kreativitet till förmån för den där själadödande och sjukhusdoftande elipsen till examensarbete. Får ju diplom då vettu. 120 hp Knätrolleri- och Meningslöshetsvetenskap. Hmmm. Är detta nån pre-medelålderskris? Jag behöver en till bira.
Åh, förövrigt så har Primal Scream ersatt Mani med hon ifrån My Bloody Valentine på bas. Gött med livstecken. Get your rocks off, get your rocks off honey...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar