Han nämnde någon gång att han är dålig på att uttrycka sina känslor i ord och finner det lättare genom gitarrspel. Förståeligt, om man tar sig tid att lyssna ordentligt. Det finns liksom ett utryck i spelet som rör upp grejjer i hjärnan. I kombination med vissa av Roger Waters teman/texter så uppstår en magi som på senare år seriöst kan få mig ur balans. Klump i halsen och så vidare.
Som till exempel mixen av Gilmours steel-guitar och rösten av den gamle irländske vaktmästaren i låten "The Great Gig in the Sky", han som de av en slump intervjuade i samband med "The Dark Side of the Moon"-inspelningen. Ett smärtsamt ödmjukt och mer okonstlat svar på frågan om man är rädd för att dö får man leta efter. Ligger man och lyssnar på det med hörlurar i ett mörkt rum mitt i natten så kan effekten vara förödande...
Hursomhelst så kände jag att detta panoramiska spelande egentligen borde avnjutas audiovisuellt på Blu-Ray, och eftersom ingen av Floyds videos finns på det formatet så fick jag upp ögonen för solosläppet "Remember This Night", en dubbel-BD inspelad på turnén till 2006 års "On an Island"-platta. Fem timmar inspelat material (konsert, dokumentärer etc.), gästspel av Robert Wyatt, Crosby & Nash samt David Bowie, och idogt positiva recensioner gjorde den lätt oemotståndlig för undertecknad. Synd då att den sälj för ockerpriser på typ varenda site online. Vi snackar närmare 400 spänn (exklusive frakt) från svenska handlare. Är skivorna guldplätterade eller vafan!? Gjorde ett omfattande detektivarbete och lyckades hitta den för cirka 220 kronor på italienska Amazon. Rätt dyrt ändå för en fem år gammal release tycker jag, men jag gav med mig och beställde. Får aningen ribba av bara tanken på att höra och se de första gitarrtonerna i "Shine on You Crazy Diamond" bryta ambiansen i anrika Royal Albert Hall i London.
Lämnar eder med ytterligare gåshudsframkallande material - Gilmours oväntade gästspel på en Roger Waters-konsert i London förra året. De bittra gamla rivalerna verkar nu ha begravt yxan för gott och publiken flippar när dom inser vem den grånande figuren med den kolsvarta Stratan som plötsligt står uppe på "väggen" är. Gilmour börjar lite ringrostigt i första solot, men från 5:10 har han hittat fotfästet och det blir en resa utan dess like...
...och här har ni en publikinspelning av samma framträdande, bara för att verkligen få en känsla av publikresponsen - inte ofta publiken överröstar PA:t sedan typ Beatles storhetsdagar med skrikande småflickor...
...och till sist blir det godnatt med en lite bortglömd pärla från sista Floyd-plattan "The Division Bell" från 1994. Låten "Take it Back" med naivt fin text om hur moder jord en dag kommer ta tillbaka allt vi berövat henne. Skitsamma att det låter väl U2:igt - jag har gillat den kopiöst sedan jag skådade videon på MTV back in the day.
Texten känns ju bara mer och mer aktuell och får mitt, ahem, "starka ogillande" av självcentrerade högeråsikter att pulsera mer än vanligt...
"Her love rains down on me easy as the breeze
I listen to her breathing it sounds like the waves on the sea
I was thinking all about her, burning with rage and desire
We were spinning into darkness; the earth was on fire
She could take it back, she might take it back someday
So I spy on her, I lie to her, I make promises I cannot keep
Then I hear her laughter rising, rising from the deep
And I make her prove her love for me, I take all that I can take
And I push her to the limit to see if she will break
She might take it back, she could take it back some day
Now I have seen the warnings, screaming from all sides
It's easy to ignore them and God knows I've tried
All this temptation, it turned my faith to lies
Until I couldn't see the danger or hear the rising tide
She can take it back, she will take it back some day
She can take it back, she will take it back some day
She can take it back, she will take it back some day"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar