Blev en acceptabel dimma på helgens kalas. Klassisk bygdegårdsfest med högklassiga öler, ljuva drinkar, god mat och ett musikquizz som mitt lag förlorade enkom för att jag befann mig på toan under de tre första frågorna. Hmmm.
Lyckades inte plugga igen fredagens studieslack under helgen men tuffade annars på enligt planen, trots aktiviteter och en lätt bakfylla. Enz var förövrigt i ett särdeles tillstånd när jag plockade upp henne och Linux efter partandet i Mariestad i fredags. Okontrollabel röstvolym och intrikata utläggningar i diverse ämnen som sedemera övergick i sammanbitet fokuserande, dramatiska deklareringar att hon inte fick syre och till sist ett flertal ömhetsförklaringar innan ljuset slocknade. Det är nästan lika underbart att vara närvarande vid Enzymens fyllor som att vara dragen själv.
Söndagen blev annars lite oväntad. Tiny T hör av sig och erbjuder en gratisbiljett till Beach Boys-konserten på Trädgårdsföreningen i Götet samma kväll. Accepterar det generösa erbjudandet och möter upp med Tiny i Herrljunga där vi bordar ett tåg mot Götet och förfriskar oss med drycker ur herr Ts magiska väska. Konserten var oväntat bra måste jag säga. Hade lite kalkonförväntningar eftersom Brian Wilson numera framstår som en övermedicinerad och lätt verklighetsfrånvänd zombie, och de andra gubbarna har gjort sitt bästa för att transformera det legendariska popbandet till någon form av oldies-kabaré-akt för motorträffar och stadsparksevenemang under de senaste Brian-fria 25 åren eller så.
Det visar sig att trots zombiebeteendet så kan Wilson fortfarande leverera på en förvånansvärt hög nivå, medan de andra mer välskötta gubbarna tenderar att mumlande slarva sig igenom mycket av materialet. Konserten svänger därför hejvilt mellan Allsång på Skansen-vibbar till gnistrande höjdpunkter som verkligen är bra på riktigt. De sistnämnda främst då Brian vaknar till och kör ett gäng låtar från "Pet Sounds"-plattan och "Heroes and Villains" från "Smile"/"Smiley Smile". Fick till och med höra halvrariteten "Sail on Sailor" från "Holland"-plattan, en låt jag på senare tid kultiverat en viss fascination för (Chris Robinson Brotherhood gör en lysande cover på den live).
Sedan bör en rejäl eloge utdelas till bakgrundsmusikerna som till stor del består av det LA-baserade powerpopbandet The Wondermints. Samma snubbar som jobbat med Brian de senaste tretton åren och bl.a. hjälpt honom att färdigställa "Smile"-plattan efter fyrtio år i limbo. Det är en ren fröjd att skåda deras minutiösa återskapande av de intrikata låtarrangemangen live. Allt framfört med en närmast störd entusiasm och humor passande musiken. Blev såpass impad att jag omgående beställde deras självbetitlade debutalbum när jag kom hem till U-port senare på natten.
Allt-som-allt en bra helg. Denna måndag har annars bjudit på plugg, Paul Westerbergs "Open Season"-soundtrackplatta, lite välbehövlig löpning samt den ljuva dramakomedin "Win Win". Sedan att jag hittade detta gåshudsframkallande liveklipp med Al Green från 1993 (bortse ifrån den horribla 90-utstyrseln) är ju bara ett enastående sätt att parera det återvändande grådasket; så här hanterar man en publik! Ren kärlek. Klimax vid knäfallet runt 3:15 borde röra upp känslor hos den mest förhärdade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar