Ok, helgrecap...
I fredags gjorde jag säkert en mängd saker, men det jag minns är att jag var i Borås en sväng för att luncha med studie-esset Auto. Det blev samma eminenta lunchställe som sist - Renässans. Mest för att det var svinkallt och att vi höll på att frysa ihjäl då vi försökte lokalisera nått nytt och spännande. Maten var finfin, men tyvärr så bestod personalen denna dag bland annat av två socialt retarderade tonåringar som spädde på min nya "pet peeve"; idioter inom serviceyrken. Beställningar fuckades upp, sedan kommer en av idioterna ut ur köket och mer eller mindre beskyller mig och Auto för det inträffade, varpå besöket avslutas med ett halvt frånvarande/halvt nonchalant bemötande av idiot nummer två i kassan. Fattar inte grejjen - om man som bäst kan se självmordsbenäget uttråkad ut så kanske man inte borde jobba med kundrelaterade yrken y'know. Jävla troglodyter. Blir definitivt ett annat ställe nästa gång... Vi avrundade hursomhelst med lite trivselhäng hemma hos Automannen innan jag begav mig tillbaka till Uschlehamn och Auto till sina studier.
På lördagen kom Autos bättre hälft - julmarknadskonnässören Luna - på besök och hon, Enz och undertecknad åkte på julmarknad till ett ställe några mil härifrån vid namn Torpa stenhus. Visar sig att stället vare sig var ett torp eller stenhus, utan en regelrät medeltidsborg. Julmarknaden var lokaliserad i en stor lada på ägorna. Blev inte så mycket inköpt för min del (mest godsaker till salu och jag fläskbekämpar ju), men den största behållningen var en rundtur i själva slottet, komplett med fängelsehålor, grandiosa festsalar, restaurerade boningsrum, kapell, vindlande trappor och spökhistorier om gråa damer samt ett utrymme bakom en vägg i tornet där en flicka tros ha murats in levande av sin far för hundratals år sedan. Väggen "röntgades" tydligen på 70-talet och man kom fram till att det fanns ett utrymme på cirka en kvadratmeter bakom väggen, men man har inte rivit väggen för att kontrollera huruvida några mänskliga kvarlevor finns där bakom. Ljuvt creepy. Kvällen spenderades med träning, film, jäs och så vidare. Enz var på julfest med jobbet.
Idag har vi inte gjort många knop. Lägenhetshäng hela dagen och jag har beställt lite julklappar. Middag framför den halvskumma sci-fi rullen "Primer". Eftermiddagen minns jag knappt. Kvällsmat framför "Solsidan" och första avsnittet av TV3s serie "Stalker". Gillade den sistnämnda starkt. Visst, det är ju lite TV3-b-ighet över det hela (typ lätt sensationalism samt en miljon onödiga recaps av vad som hänt tidigare i programmet), men fenomenet och fallen i sig är såpass intressanta att det håller. Avrundade med ett träningspass och en nattlig powergång med Ronnie Woods "Gimme Some Neck" i lurarna.
Har snöat in lite på Woody de senaste dagarna. Hans solokarriär blir lätt bortglömd i skuggan av Faces och Stones, med där finns några riktiga juveler. Man kan väl enklast dela in karriären i fyra delar; den innovativa första perioden bestående av de två plattorna "I've Got My Own Album To Do" (1974) och "Now Look" (1975) där Woody är på sin kreativa peak med ett snortight studioband i ryggen och gästspel av nästan samtliga Stones, Faces samt diverse andra gäster som till exempel George Harrison. Det är lite av samma eklektiska sound som Stones kultiverade på de sista Mick Taylor-plattorna runt samma tid blandat med lite jazzig R&B. Riktigt bra.
Den andra perioden består av plattorna "Gimme Some Neck" (1979) och "1234" (1981) och här märker man hur de dekadenta åren som Stones-medlem har påverkat Ron. Rösten börjar bli pundigt härjad, låtarna är betydligt enklare och fokus ligger nästan uteslutande på att ha kul. Man får en känsla av en viss lathet, men trots detta funkar approachen utmärkt på "Gimme Some Neck", som kan ses lite som ett soundmässigt systeralbum till Stones "Some Girls" eftersom båda plattorna spelades in i samma studio vid samma tidpunkt samt inkluderar Woody, Keith, Mick, Charlie och Ian MacLagan. Bob Dylan donerade låten "Seven Days" till projektet och den hör till de absoluta topparna av Woodys leveranser genom tiderna, Stones och Faces inkluderade. På "1234" är soundet det samma, men bortsett från ett par låtar så är charmen som bortblåst. Woody freebasade vansinniga mängder kokain vid sidan av sitt reguljära drogmissbruk under denna period och till och med Keith(!) distanserade sig och tyckte att detta var oansvarigt. Fokus låg definitivt inte på låtskriveri kan lätt konstateras genom en rotering av "1234". Plattan floppade och Ron spenderade merparten av 80-talet i dimman...
Den tredje perioden består av plattorna "Slide On This" (1992) och "Slide On Live... Plugged In And Standing" (1993). Här har Woody skärpt till sig och har till synes blivit influerad av Stones mer slicka post-1989-approach samt Keith Richards kontemporära soloplattor. Låtmässigt är det väl inte alltid på topp, men det är ett markant uppryck jämfört med "1234".
Den fjärde perioden utgörs av "Not For Beginners" (2001) och "I Feel Like Playing" (2010). Jag äger ingen av dessa plattor men det jag har hört indikerar att dessa mer eller mindre är "lyxnöjen" för Woody. Fyllda med celebra gäster och familjemedlemmar, men relativt tömda på kreativitet. Något att fördriva tiden med mellan Stonesturnéer. Bör dock lyssna in mig mer på dessa innan jag kan forma en mer definierad uppfattning. En Amazon-order nalkas. Gött att man kan få tag på båda plattorna för typ skit och inget.
Hmmm... Skulle ju gå och lägga mig, men skrev istället en hel Ronnie Wood-special. Vafan? Demens och en släng aspergers? Awesome...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar