Bakfylleblödighet?

Sitter här och smuttar på en kopp te i efterdyningarna av ett stycke migrän. Vi snackar ljusfenomen och the works. Trodde att jag hade spöat den med dagens löppass, men sedan kom "efterhuvudvärken" med bifogad groggyness. Störande shit. Det enda som hjälper är egentligen att gå och lägga sig. Brukar som tur är inte få fanskapet särskilt ofta, och misstänker att denna episod triggades av helgens lättja. Fick nämligen en släng under festen i lördags när jag hade gett mig i kast med allt julgodis, men eftersom jag samtidigt var lätt packad så störde det inte nämnvärt. Då var det förmodligen sockerchocken, och idag var det förmodligen sockerabstinens nu när jag återvänt till normalt leverne igen. Tvära kast med blodsocker och relaterade signalsubstanser är uppenbarligen inget som hjärnan är ett fan av...

Misstänker förövrigt att jag lider av en gnutta bakfylleblues. Lyssnade på ett briljant P1-program under frukosten i förmiddags och blev nästan lite choked-up. Handlade om en kvinna som aldrig hade velat ha barn men råkade bli gravid av misstag, varpå hon berättade om hela den process hon gick igenom som ett resultat av detta. Låter väl inte makalöst fascinerande såhär i text, men den slog verkligen homerun hos undertecknad. Förmodligen för att jag kan sympatisera med många av tankarna samt har en viss erfarenhet gällande denna typ av händelser. Finns en hel del douchenozzles inom mödravården kan konstateras. Anyhoo - det hela finns att lyssna på här för den som är intresserad.

Något som även fick mitt labila ass aningen ur balans var avnjutningen av Stones "One More Shot Live" pay-per-view spelning från i lördags. Gubbarna levererade nämligen storstilat, verkade vara på ett strålande humör och under magiska höjdpunkter som en lågmält vacker "Wild Horses" dedikerad till offren i skolmassakern i Connecticut och deras anhöriga, eller nytändningen av "You Can't Always Get What You Want" komplett med körer och ett utomordentligt lir, så känns det närmast plågsamt att detta kan vara den sista spelningen som stenarna gör tillsammans. Tror dock inte detta innerst inne, men bara möjligheten känns trist. Vad är världen utan världens bästa rock & roll-band liksom?

Angående gästerna så var väl mina prognoser sisådär. Lady BuBä levererade faktiskt hyffsat sångmässigt, men detta överskuggades tyvärr av hennes nervöst uppmärksamhetspockande scennärvaro. The Black Keys kändes rätt överflödiga ärligt talat. Det rullades in ett extra trumset och en cover på Bo Diddleys "Who Do You Love?" avfyrades, men det kändes som att Stones skulle klarat detta bättre på egen hand eftersom Nycklarna mest flöt in i ett bakgrundssammelsurium. Brucan då? Jo, han dök upp för en sväng genom "Tumbling Dice" och mycket riktigt - bossen funkade inte riktigt i denna kontext. Han klarade dock själva "svänget" rätt bra, men när det kom till sången så blev det tvärnit. Det skulle förmodligen funkat om han försökt applicera sitt forna Orbison-aktiga croon, men istället körde han sitt predikar-hes-rasp, vilket inte funkade i denna tonart och därmed ledde till totalt röstbortfall. Oh well.

Annars var konserten som sagt ljuv. Mick Taylor fick glänsa under "Midnight Rambler" (var dock inte lika på hugget som under den andra London-spelningen) och Keef verkar nu ha vaknat till från sin sjuåriga gitarrsvacka och lirar som han bör. Det blir lite mindre "Keef-dansande" på scen, istället ligger fokus till 100% på liret. Påminner lite om 70-talsleveransen. Woody verkar även ha legat i träningsläger och levererar stundtals det bästa guraspel han presterat sedan han tvingades plugga Mick Taylor-licks när han joinade inför "Tour of the Americas" 1975. Jagger och Watts levererar högklassigt som vanligt. Jagger kanske till och med strået vassare när det kommer till sången - blir liksom mer "sång" istället för de senare årens stötiga "flåsande". Dock märker man att han börjar chilla lite när det kommer till scenakrobatiken. Gubben är ju trots allt snart 70.

Något som jag uppfattade som mindre lyckad var själva ljudmixen. Gitarrerna tenderade att reduceras till bakgrundsljud under stora delar av konserten, särskilt under de första tre låtarna. Skumt att den typen av amatörmässighet existerar på denna nivå. Förhoppningsvis fixas detta till hemvideo-releasen.

En ytterligare ljudfadäs, dock av aningen mer humoristisk karaktär, kunde noteras under framförandet av disco-klassikern "Miss You". Det verkar som att en till höres gravt utvecklingsstörd individ lyckades placera sig själv jämte någon av de mikrofoner som placerats ut för att fånga upp publikresponsen, varpå människan levererar en hysteriskt tondöv medsång. Total awesomeness.

Anyhoo, en liten fågel viskade i mitt öra att hela härligheten finns tillgänglig i hyffsat fabulös kvalitet här. Duger alldeles utmärkt i väntan på en officiell Blu-Ray/DVD release. God afton.