Håll käften, ungjävel

Enz är i Dalarna på semester och jag är ensam hemma för att slutföra exarbetet. Läste igenom det sista materialet inför uppsatsen i helgen och är nu redo för att sammanfoga anteckningarna till nått sammanhängande. Började dock inte idag eftersom jag är dum i huvudet och kände att en dags paus var på sin plats. Mestadels för att grannens yngsta snorunge väckte mig två timmar innnan planerad uppgång och dagen därmed har varit en mentalt utmattad gäspkavalkal.

De tidigare nämnda sympatikänslorna för grannfamiljen försvinner förvånansvärt fort när deras kids sätter igång. Den där uppenbart fejkade lipen som dyker upp cirka tjugo gånger varje dag får mig att överväga vettet i avskaffandet av barnaga/pre-pubertal munkavel. Det börjar alltid med att ungjäveln trotsigt skriker "nej, nej, nej, nej, neeeeeej!!!" i en ständigt stegrande tonfall för att kulminera i ett fejkdramatiskt "NEEEEEJ!!!", varpå tonen sedan sänkt till bottenregistret och sedan sakta stegras igen i ett långdraget "UuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuääääääÄÄÄÄÄÄÄRRRRRRRGGGGGHHHHHHHHÄÄÄÄÄÄ!!!!" och sedan är det hela igång i typ en kvart. Det är som att bevittna en bilkrasch i slow motion, gång på gång på gång på gång... Hur dom håller sig från att hiva fanskapet från balkongen är för mig ett mysterium. Ha. Ta.



Annars bjöd lördagen på lite alkoholstimulerat altanhäng hos Tiny T och Vicious V. Trevlig tillställning med komplicerad absintprocedur från Tinys sida och gammalt hederligt tjöt om hur samhället suger och håller på att gå åt h-vete. På söndagen dök Enz polare Elaine upp, hängde några timmar och tog sedan med sig Enzkorven upp till det västgötska moderlandet för vidare färd norrut.

Fick "Black To Comm" CD/DVD-boxen med MC5-DKT & Primal Scream, samt Glitterhouse-versionen av Nikki Suddens "The Last Bandit"-samling idag. Screams set på "Black To Comm" var gött. "Beautiful Future"-materialet gjorde sig faktiskt bättre live. MC5-DKT imponerade dock inget vidare. Har alltid haft en tveksam vibb gentemot MC5. Kollade på "A True Testimonial"-dokumentären igen härom veckan, men övertygades inte heller denna gång. Ett par hyffsade partyrökare, visst, men mycket av den flitigt omskrivna förmodade "signifikansen" upplever jag bara som efterkonstruerad bullshit. En massa tjöt, 90% filler och mycket halvlökigt poserande. Om Motown och Chuck Berry var ledstjärnorna, varför inte bara skriva en bra låt då liksom? Snabbspola fram 40 år och det hela har inte direkt blivit bättre med åldern... Men vem vet, jag kanske har lyckats missa någon magisk ingrediens under de 14-15 år jag lyssnat på bandet.

Nu har jag sugit i mig en halv flaska vin framför "The Dictator" och lite av Enzlerts hembakade bröd. Bra shiazz. Brödet och filmen. Var förberedd på ett bottennapp för Baron Cohen denna gång, men jag blev positivt överraskad - några klassiska scener fo sho. Dags för tidig sänggång. I morgon börjar skrivandet, here goes nothing...