Ok, sista uppgiften inlämnad och kursen därmed avklarad om inget oförutsett inträffar. Är gött sugen på att fira med att inhalera de två 3,5orna som står i kylskåpet, men karaktären håller och jag tuggar istället i mig en näve russin och sippar på ett glas mineralvatten. Extrem trötthet (givetvis hade jag ju bokat den tidigaste tvättiden i morse - tard!) fick mig nästan att skita i dagens kraftgång aswell, men när jag låg där i soffan och sneglade ner på min begynnande gåbbabuk tog fåfängan helt enkelt över. Det hela resulterade i en ljuv kvällspromenad med Wilcos "A Ghost Is Born"-platta i lurarna. En hel del "kraut" över den iaktog jag nu. En något svårsmält men underbar skiva som har det mesta inom Wilcos reportoar; grym Neil Youngig-distfreakout, intimt lågmälda sektioner, rootsvibbar, melodiösa slingor och hypnotiska rytmer. Mötte en enda människa på min runda genom stan - småstäder sparkar röv.
Så, nu är det bara elefanten i rummet kvar då. The jävla c-uppsats. Den kursen jag just läste fick mig att fundera lite på mitt eget beteende. Vissa forskare menar att vi människor är väldigt måna om att underhålla våran självkänsla, och att vi i fall av personliga nederlag av olika slag omedvetet sätter igång att rättfärdiga nederlaget för att återställa självkänslan. Jag misstänker att jag halvomedvetet hela tiden "förebygger" eventuella nederlag genom att välja att "sabba" för mig själv på olika vis. Jag har mig veterligen aldrig gjort mitt allra bästa i någon situation i hela mitt liv. Jag tror att jag är lite rädd för det. Att verkligen ge allt och testa vart ens gräns/kapacitet går innebär ju att man får ett konkret kvitto på ens egna begränsningar, och har man höga krav på sig själv så finns det ju inget mer knäckande att få reda på att man inte räcker till. Den ultimata knäcken för självkänslan. Så jag tenderar att backa när det börjar bli allvar. Om man inte känner till gränsen så finns ju alltid möjligheten att den är spektakulär y'know.
Har en hel grundskole/gymnasie/högskoleutbildning som bevis. Man har alltid hört från lärare osv att "du har det lätt för dig, om du bara anstränger dig så...", men alltid fuckat upp det i diverse slutskeden. Hela musikprylen kan ju också ses som ett lysande exempel - så fort det började hända nått så släppte jag bollen. Varje demo- och skivsläpp följdes av perioder av kreativ overksamhet. Nu har det inte vart någon verksamhet på åratal. Jag skyr känslan som uppstår då jag skriver något som inte lever upp till mina förväntningar, vilket man ju hela tiden gör när man skriver musik. Det gäller ju att sålla fram guldkornen. Men obehagskänslan har eskalerat till störda nivåer. Istället för att skriva nått vettigt så skriver jag blogg liksom. Komfortzon och autopilot.
Och så står man ju här med den största och sista pusselbiten i högskoleutbildning nummer två framför sig. Det tyngsta och mest ansvarskrävande momentet hittills i min akademiska bana. Det är inte det att jag tror att jag inte skulle klara själva akademiska nivån, utan mer någon form av rädsla för tidsdisponeringen - att inte klara själva organiserandet av studierna. Något jag har ett uruselt track-record i. Ursäkta alla lökiga metaforer, men suget för att styra bilen ner i diket är överväldigande. Är ju halvvägs där med mitt facking uppskjutande och senare deadlines. Problemet är bara att jag börjar få slut på ursäkter för att rättfärdiga allt självsabotage. Man lessnar på sig själv y'know. Vem fan lurar man liksom? Börjar bli dags att ge sig ut i gränslandet. Är ju egentligen inte så att man inte har självförtroende nog att hantera eventuella negativa överraskningar. Wikia(?) "gravt överdimensionerad självkänsla" och där lär figurera en bild på undertecknad. Just sayin'.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar