Feckin ell, det börjar ta på det hela. Känns som att jag börjar närma mig gränsen i kompletterandet där jag inte kan tillföra så mycket mer utan att behöva göra omfattande omskrivningar av stora sektioner av uppsatsen, vilket det definitivt inte finns tillräckligt med tid för att göra. Så bajskorven är i stort sett färdigpolerad. Den är fortfarande vedervärdig och kommer definitivt inte att godkännas, men, men... Det känns i alla fall gött att löpa linan ut. Så vet man åtmonstone vad som väntas om man får för sig att ge det en ytterligare chans till våren. Hursomhelst så ska jag lägga till några ord samt göra en ytterligare överblick till helgen, men sedan är det bara att lämna in fanskapet och gå vidare med sitt liv. Mmmm, mitt liv. Har saknat det. Take it, Frank...
Annars har dagen bjussat på stud från nio till tre. Förresten - en klimp fascinerande info: jag fick en ny 7"-adapter till skivspelaren med posten. En enkel men ljuv pjäs i rostfritt stål från någon amerikan på eBay. Hade fepplat bort min gamla i plast under flytten och har därmed inte kunnat lyssna på vissa av mina 7 tummare på ett halvår, därav den där Nikki Sudden 7" som jag fick hem i förra veckan.
Helt ljuv singel förövrigt. Inspelad i Athens, Georgia på sommaren 2005 med det ytterst kompetenta bandet Southern Bitch. Två skitbra låtar som definitivt är i klass med materialet på de två sista (och mästerliga) Sudden-plattorna "Treasure Island" och "The Truth Doesn't Matter". Rekommenderas. Låtarna/singeln heter förresten "Barroom Blues" b/w "Family Bible".
Blev en löprunda i det ljuva sensommarvädret under eftermiddagen. Tänkte plåga min kropp lite extra eftersom den jävlades under löppassen i måndags och onsdags, så jag gav mig in på milen istället för den sedvanliga femman. Rod Stewart med Faces i lurarna som moralisk support. Har aldrig sprungit milen här i Uschlehamn förut eftersom femman är så stört kuperad att den räcker gott och väl, och milen skulle enligt "kuperingskartan" vara ännu värre.
Första halvan var AOK. Visst, rejäla uppförsbackar här och där, men ändå tillräckligt långa sträckor i mellan för att återhämta sig. Började bli komfortabel, men sedan dök fanskapet upp; en och en halv kilometer i konstant uppförsbacke. Da. Yum. Höll på att självdö innan jag nådde toppen. Efter detta kom man in på de sista kilometrarna av femkilometersspåret. De känns vanligtvis förjävliga att springa, men efter monsterbacken kändes det bagatellartat. Har sagt det förr, men uppenbarligen är ju löpning 90% psyke.
Nu blir det antingen lite "Breaking Bad" eller musiknjutning i horisontalläge. I morgon vankas kräftskiva hos Enz päron. Jag planerar ett visst buzz. Peace ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar