Med flaggan åter i topp gav jag mig till och med på den där horribla statistikkursen som fick mig att fullkomligt trilla av banan tidigare i höst. Komprimerade ner den till två och en halv veckas semi-intensiva studier (av tilltänkta tio veckor på halvfart), insåg att mitt lata och matteretarderade sinne äntligen mött sin överman och gjorde min hittills sämst förberedda tenta denna högskolevända. Ber till Keef att jag får godkänt. Skiter i att VG-streaken nu definitivt är bruten. Bara. Jag. Blir. Av. Med. Helvetet.
Annars då? Well. Jag har frossat i extravaganta boxar och BDs med Stones, blivit lätt exhalterad över det faktum att Tom Petty i sommar kommer till Sverige igen efter 20 år, insett att eBay är det enda rätta vid köp av nya löparskor (köpte ett par nya svarta Asics GT från tyskland för 850:- inklusive frakt, kostar 1599:- i butik i Sverige!), flippat på mina grannar, ätit enorma mängder julmat, köpt en ny matta gjord av Afghanska barnarbetare, kollat på en dokumentär om Bill Hicks, välkomnat Enzos bror tillbaka till Sverige, druckit måttliga mängder alkohol i vänners goda lag och dyrkat den brittiska komediserien/filmen The Inbetweeners. Har säkert gjort en massa annat as well, men jag är dement, orkar inte fundera mer och vem fan bryr sig...
En annan trevlig nyhet är upptäckten av den halvskumma singer-songwritern Benji Hughes och hans enda platta "A Love Extreme" från 2008. Ett massivt dubbelalbum som spretar våldsamt åt olika håll. Vissa aspekter känns aningen hipstriga och tilltalar mig inte instinktivt, men när det väl klickar så är det helt genialt. Sjukt välskrivna låtar med ljuva texter som på något underligt sätt lyckas balansera mellan humor och heartbreak. Allt framfört i en crooneraktig röst tillhörande en snubbe som ser ut som en korsning mellan Leon Russell och en grizzlybjörn.
Killen lirade i samma band som husguden Jonathan Wilson på 90-talet och när jag roterade Benjis platta för första gången insåg jag att jag hört en av låtarna förut. Det visar sig att Wilson hyser så stor respekt till Hughes låtskrivarbriljans att han spelat in tre av hans låtar till sin första soloplatta "Frankie Ray" från 2005. Låten jag kände igen gick under titeln "You Can Have Me" på Wilsons platta och återfinns på Benjis under namnet "Vibe So Hot". Spela den ett par gånger och du får den garanterat på hjärnan...
...avnjut sedan följande epos, och låt dig inte vaggas till sömns av den förföriska första halvan - vid typ 1:20 blir det full-on Lennon-värdig-awesomeness...
Ett stycke oblygt hjärta-och-smärta indeed. När han i texten "stormar slottet" för att rädda flickan i tornet trycker det på samtliga mina pinsamt ostromantiska knappar och klump hissas i hals. Jag är en simpel individ. Tragiskt really.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar