Townes

Det som gör Townes Van Zandt till en unik artist är förmodligen den totala avsaknaden av yta. En helt ärlig leverans. En extremt subtil aspekt som har tagit mitt tröga sinne åratal att sätta fingret på. Låtarna är inte direkt komplexa, rösten är inte extraordinär, gitarrspelet är inte direkt unikt. Men det som sägs och framförallt hur det sägs tycks vara helt okonstlat.

Detta är något som sätter honom i lite av en egen kategori. Jag har svårt att komma på någon annan artist som besitter just denna kvalitet på rak arm. Möjligen Dylan under valda stunder den första halvan av 70-talet. Rösten är helt oförställd, inget av det som sägs "kryddas" för att dramatiseras. I Townes fall känns det som om han inte besitter förmågan att ta någon annan roll än just sin egen. En kvalitet som gör honom unik som artist, men kanske inte är en fördel i interaktion med samhället...

Det är möjligen inte en aspekt man direkt tänker på vid första lyssning, men om man provar att spela en av Townes låtar blir det snabbt ganska uppenbart. Visst kan man spela ackorden och sjunga texten relativt oproblematiskt, men av ren reflex pushar man på vissa ord och släntrianfärgar det hela med något som vanligtvis duger som representation för "känslor". Lyssnar man sedan på orginalet igen låter ens egen version oftast helt befängd. Tro mig, jag har försökt. Om och om igen. Det finns även tonvis med inspelade covers på Townes-låtar (av såväl megastjärnor som obskyra indieband) som illustrerar detta i olika grad. Kanske är därför han förblev relativt okänd för den stora massan men högt respekterad av sina kollegor.

Det är även fascinerande hur denna "oskyddade" känsloleverans skiftade i karaktär under Townes livstid. Ett lysande exempel är hans lysande "Snowin' on Raton". Jag har alltid tolkat studio- och liveversionerna från mitten/slutet av 80-talet som en sång om Townes liv som familjeman och resande musiker med sina för och nackdelar. Melankolisk men ändå med en viss optimism...



...men när jag härom veckan upptäckte en publikfilmad video av en version från 1996 får plötsligt texten en helt annan innebörd. Townes är svårt sarjad av sitt långvariga alkoholmissbruk, har inte mycket kvar av rösten och spelar knappt någon gitarr över huvud taget. Ärligheten i framförandet är dock fortfarande (plågsamt) närvarande. En punktering av banal drogromantik. Optimismen är borta och kontentan verkar här vara solklar; "come morning I'll be through them hills and gone". Fem veckor senare var han död.



Needless to say så är jag för tillfället djupt inne i en TVZ-period. De verkar komma i tätare och tätare cykler, och varje gång uppdagas ytterligare aspekter av hans musik. Den är som ett svårtillgängligt men mystiskt tilldragande universum som gör att om man en gång fått blodad tand ständigt återvänder för fler upptäckter. Och det verkar finnas oändligt mycket att finna, trots hans relativt begränsade katalog. Subtilt vacker musik. Det mest talande jag någonsin hört.

When the wind don't blow in Amarillo
and the moon along the Gunnison don't rise
shall I cast my dreams upon your love, babe
and lie beneath the laughter of your eyes

It's snowin' on Raton
come morning I'll be through them hills and gone

mother thinks the road is long and lonely
little brother thinks the road is straight and fine
little darling thinks the road is soft and lovely
I'm thankful that old road is a friend of mine

Bid the years good-bye you cannot still them
you cannot turn the circles of the sun
you cannot count the miles until you feel them
and you cannot hold a lover that is gone

Tomorrow the mountains will be sleeping
Silently the blanket green and blue
all that I shall hear the silence they are keeping
I'll bring all their promises to you