Jag håller på att läsa Keith Richards självbiografi "Life". För en gång skull känns det lite halvintressant att läsa om uppväxten och de tidiga åren med Stones. Eftersom jag är en fullfjädrad musiknörd känns det vanligtvis ganska ointressant med musikers uppfostran och man vill helst fram till kapitlen som behandlar ens favoritplattor och vad som hände kring dem, men Keef har ett skönt tonläge och ger ganska intressanta analyser av världen så som den såg ut på 50- och 60-talen. En hel del personlighet lyser igenom och det blir inte bara kronologiskt staplande av fakta. Men visst ser man mest fram emot kapitlen som behandlar de legendariska åren 1968-1972, samt de mindre belysta perioderna därefter.
Återbekantade mig med de allra första Stones plattorna under några dagar. Är i regel numera inte mycket för Stones innan "Beggars Banquet" men tänkte att man kanske skulle höra skivorna i annan dager efter att ha läst om hur de skapades. Men icke. Min generella bedömning består; i början var de bara ett gäng fjuniga tonåringar som halvtaskigt harvade sig igenom blues och soul covers. Därpå började de skriva sina egna låtar och en period av lökigt Beatles-härm följde. Den period som pöbeln i regel tycker är bäst med popfluff som "Ruby Tuesday", "Satisfaction", "Paint it Black" och "Mother's Little Helper".
Det är inte förrän 1968 som Stones blev ett "riktigt" band, då de efter den misslyckade "Sgt Pepper"-apningen "Their Satanic Majesties Request" styrde ur Beatles kölvatten, dumpade hipstern Brian Jones och började producera genial rock & roll. Denna guldålder varade i fyra år och kulminerade med "Exile on Main Street". Därefter gifte sig Jagger med fashionistan Bianca och skiftade sin fokus från bandet till jetsetlivet. Keef dök ner i heroinmissbruk, gitarrgeniet Mick Taylor byttes mot spexaren Ronnie Wood och plattorna blev i hög grad speglingar av de trender Jagger var fascinerad av för tillfället. Och så har det i princip varit sedan dess.
Med detta menar jag absolut inte att de inte gjort några bra plattor sedan 1972, utan bara att de inte gjort något lika genomgående bra som plattorna från storhetstiden. Personligen tycker jag att samtliga 70-tals albumen är grymma samt att det finns riktiga guldkorn på alla skivor därefter. Möjligen med undantag från senaste studioplattan "A Bigger Bang", vilken är lite av en stinker.
Något som dock är lite tänkvärt är att Stones förmodligen var lika mycket "kappvändare" under 68-72 perioden som före och efter den. Det rootsiga sound som de anammade vid denna tidpunkt var i själva verket den allra senaste trenden - det hade redan etablerats av Dylan och The Band uppe i Woodstock och Nashville samt i.o.m. The Byrds konvertering till "country-rock" med Gram Parsons i spetsen. Alla gjorde roots-plattor vid den här tidpunkten - the Dead, Clapton, Beatlarna, Crosby Stills & Nash, Neil Young, Small Faces blev Faces och Humble Pie... Folk hade kommit ner från sina syratrippar och ville känna jord mellan tårna.
Det är ingen slump att många artisters storhetsperioder inträffade vid den här tiden. Det handlar förmodligen inte så mycket om att de var extra geniala vid detta tillfälle, utan mer att de hade fingret på trendpulsen och att trenden för en gångs skull inte var poplökig eller discofånig. Klart coolare med en cyniker från Duluth som ledstjärna istället för ett gäng kufiska ögonbryn från Liverpool.
Dock var det Stones som gjorde roots-rocken vassast av alla och tog det hela till en helt ny nivå av låtskriveri och framförande. En slags kulmen av allt som kommit innan, och allt som kom därefter har aldrig riktigt kunna träda ur dess skugga. Möjligen med undantag av cynikern från Duluth.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar