"I looked and there before me was a pale horse! Its rider was named Death, and Hell was following close behind him..."

Faaasan... Det är med en hjärna pulserande av migränliknande överansträngning, halvöppna blodsprängda ögon, apliknande kroppshållning och visioner av helvetet jag stapplar in på sista kapitlet av Mackies fruktansvärda epos. Tre dagars mentala övergrepp. Att läsa fanskapet känns ungefär som att slåss mot en skitstorm. Man står där inne och vevar patetiskt medan förnedring, gräshoppor och reptiler viner runt omkring en och piskar ens hud. En mer träffande, men inte fullt lika färgstark, liknelse är att stå i en fors och med bara händerna försöka fånga all den fisk som kaotiskt leker förbi uppströms. Någon gång ibland lyckas man fånga en fet och slö jävel. En av de minst representativa av arten - bottenskrapet, den klumpigaste och simplaste. Trots att man inte direkt hjular av upphetsning kastar man fanskapet i hinken omedelbart eftersom man stått där i timmar utan att fånga ett skit... Exakt den känslan är det. Man lyckas utröna något primitivt fragment av Mackies högflygande teorier var tionde sida eller så och prentar frenetiskt ner skiten och försöker sedan binda ihop de sporadiska punkter man har till någon form av överskådlighet. Blir typ en streckgubbe och ett hjul, av vad som förmodligen är taket i Sixtinska kapellet i detalj. Cock. And balls. Pressar just nu studier mellan 07:00-22:30 varje dag. Känner att jag börjar dö lite inombords.