Såg en fin film idag vid namn "I Need That Record!". En dokumentär om indieskivaffärernas utrotning. Blev lite smådeppig och sned på kuppen. Det är ju bara att inse att man hade förjävla tur som fick växa upp med riktiga skivaffärer. Tänk all den musik man skulle gått miste om för att man inte råkade bläddra fram den där skivan med coolt omslag eller om man inte fått den där rekommendationen av den (oftast mysko) snubben i kassan eller om man inte råkat höra den där låten på stereon i affären, osv. Och tänk vad många plattor man köpte, inte "fattade" med en gång, men gav chans på chans på chans eftersom man ändå hade pungat ut en hundring eller så av sitt magra barnbidrag/studiemedel för att sedan upptäcka plattans många bottnar och till sist placera den som en av sina personliga favoriter. Det händer liksom inte idag. Folk har tillgång till allt gratis. Man investerar inget av sina tillgångar eller sig själv i musiken. Folk klickar runt i listan av filer som nu symboliserar en skiva, lyssnar på fisigt komprimerade mp3s genom sketna laptop högtalare, ger varje låt några sekunder eller så och kasserar eller klickar vidare om det inte suger tag omedelbart. Jag tycker det är skit. Det devalverar värdet av en hel kulturform. Likställer det med kranvatten eller nått. Nutiden suger åsneballs. Gör att jag börjar överväga att gå helt över till vinyl. Vill skapa en mental och fysisk distans till hela skiten. Behöver bara en bra skivspelare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar