Äterupptäckten av aporna

Igår kväll, på väg i bil från Götene till Skövde, sitter jag och fepplar med iPoden och funderar på vad jag ska lira. På vägen dit lyssnade vi på Pettys senaste, och trots att den innehåller några riktiga juveler är den även fylld med kraftigt medioker bluesrock på autopilot, så nu letar jag efter nått annat passande att lira på tillbakavägen. Enzo säger "spela nått roligt". Hmmm. Enzos syn på "roligt" innefattar überseriösa tyskar, fåniga svarta frisyrer och horribel 80-talsproduktion. I'm at a loss. Catchiga melodier vet jag går hem hos da Enz så när jag flippar runt i listan landar min blick på ett band jag inte lyssnat på på säkert 6-7 år. Silver Ginger 5. Ex-Wildhearts frontmannen Gingers försök till total rockdominans med plattan "Black Leather Mojo" från år 2000. En platta jag specialbeställde från Japan (släpptes bara där till en början) innan den ens släppts och sedemera spelade/dyrkade sönder och samman under följande 2-3 år. Jag och Tårdi var förmodligen de enda fansen i Sverige, men vi fyllde entusiasmkvoten för minst 23fans. Det var som manna från himlen i en tid som fylldes av halvfesen mopedrock alá Hellacopters och Backyard Babies. Ginger kunde faktiskt leverera låtar också, till skillnad av resten av pöbeln. Jaja. Vart var jag? Jo, igår kväll, när jag snubblade över Silver Ginger 5 på Poden tänkte jag att vafan, trots att jag tjötade ut skivan för mej själv över ett halvt deccenium ago så kanske Enzolainen uppskattar den. Så jag trycker igång det hela och lutar mej tillbaka i passagerarsätet. De en gång überfamiljära låtarna börjar flyta förbi, men jag noterar en viss fräschör som jag inte kännt på åratal. Trädan måste ha gett dom en ny livsgnista i mitt psyke. Visst, en del grejjer känns rätt triviala i jämförelse med den massiva "musikbank" man tagit del av under de tio år sedan man första gången hörde plattan och den första halvan av plattan glider mest förbi i ett nostalgiskt trivselkväm. Men sedan dyker den upp. "Monkey Zoo". Låten om den livslånga kärleken och baksidan av våran tillvaro, en text som skickar rysningar i hela kroppen och en produktion som får Coldplays samlade luftpastejer att framstå som bohemiska lo-fi experiment. Cheap Trick möter "Bat Out of Hell" i en enorm romersk katedral. Eller nått. Fack, låtjäveln har fortfarande exakt samma slagkraft som back in the day. Ger samma klump i halsen och gåshud på armen. Vem kunde tro't. Borde blivit en massiv världshit, men folk lyssnade väl hellre på Link Dipshizz eller nått. Hursomhelst - ta del av härligheten - ett stycke mästerlig musik och lyrik (har highlightat den textbiten som alltid får mig att darra lite på läppen som en big ol' girly-man), simpel men hjärtlig:

Sex, it sort of fills a gap that opens right back up
It's never quite enough, let's try mix in some love
That sort of makes it work, it's sort of making sense
But you're not making sense
I guess we got it wrong somehow
Hello, that deja vu is back again
And this is where I say I love you

Monkey see, monkey do
It's so hard, it's so very hard
It's a mystery how we keep on seeing it through
We just do, we just do here at the monkey zoo

Death, though going on world-wide still takes you by surprise
OK you had to go, but I bet you didn't know
That you'd take a piece of me away with you
Now it's too damn late to say I love you

Life, it stinks of many things, it links the fools and the kings
Like pigs without the brains, like shit without the stains
So play the game that everybody plays
You'd better pucker up and open wide and take it 'cos we love you