Hålor i vägen

Ok, gårdagen var ljuv på alla möjliga sätt, men två grejjer dämpade det hela slightly:

1. Jag var tvungen att köpa nya sommarskor. Tänkte bara köpa nått tygigt, luftigt och gött som inte griljerar fötterna i sommarhettan samtidigt som de skyddar dom tillräckligt för rundvandringar i städer, lätt terräng etc. Hittade ett gäng tygskor som var billiga men samtliga var utformade efter det där längdskide/myggjagarinfluerade idiotstuket som har varit rådande i några år nu och samtliga hade lövtunna sulor som säkerligen gör promenader längre än 100 meter outhärdliga (wow, jag delar numera samma skokriterier som 60+are!). Fortsatte att leta och hittar till slut ett par helt acceptabla skor. Inte skidformade, svarta, med go dämpning. Notan: 599 spänn! Jesus! Helt jävla bizarrt pris för ett par simpla tygskor! Men när jag kikar runt ser jag typ att det ändå är relativt billigt i jämförelse med de flesta liknande skor. Apparently kostar en par bra skor såpass mycket nuförtiden. Sjukt. Ger upp och köper skiten eftersom jag är i trängande behov (mina gamla skor osar badly och faller typ isär) och tycker det är ungefär lika kul att gå i skoaffärer som att samla fästingar under pungen. Men fan alltså, det gör mig seriöst deppig att slänga ut så mycket pengar på en jävla slit-och-släng produkt. Jag kunde liksom fått en CD/DVD-box för den summan, ett gäng plattor, ett billigt instrument, en tavla, några böcker, ett skåp/en bänk till balkongen, en liten boombox för köks/strandbruk, etc, etc. Nått givande, nått hyffsat bestående. Men nej, det blev ett par anonyma svarta tygskor som kommer att ligga ute i ett industriområde, under ett berg av andra sopor inom loppet av två-tre år... Det hela störde mig resten av dagen/kvällen.

2. Jag har de senaste åren blivit en stor rosa softie gällande TV/film. Kommer på mig själv battlande med en klump i halsen och fuktade ögon typ minst någon gång i månaden. Vid minsta lilla dramatiska brännpunkt. Tur att drama inte är min genre of choice. Enzo är dock stenhård (or so she says, hehe) så man får ju kämpa för att rädda ansikte. Störande. Anyhoo - vi är nu i slutet på säsong två av The Wire och när livet börjar glida ur händerna på hamnarbetaren/fackrepresentanten Frank Sobotka, efter att gett sig i kast med organiserad brottslighet för att få ihop pengar till att rädda sin fackavdelning, för jag ett storartat slag mot blödigheten inombords. Halsklumpar trycks ner och ögonlober moppas för glatta livet. Fördömmer David Simon för hans briljanta TV-mästerverk. Seriöst - se The Wire NU! Bland det bästa jag någonsin sett.

Frank och lite universell sanning:



...och lite visdom från Steve Earle från första säsongen:



...och lite humor med Freamon och Bunk efter att ha spenderat en hel dag med att intervjua internationell skeppspersonal som hävdar att de inte kan tala engelska för att undvika inblandning i en trafficking utredning: