Lyssnade på "Planet Waves" med Dylan och The Band när jag gick en kvällspromenad förut. Kändes som om den plattan äntligen klickade. Är ju faktiskt riktigt trevlig och varierad. Känns som han började ta det hela lite seriösare igen efter att ha flummat runt efter "Nashville Skyline" och försökt bli av med alla stenansiktsfans. Dock tar han det inte så seriöst att det blir tungrott - gör mest goa grejjer med musiken, dvs utnyttjar det faktum att han har ett av världens bästa band i ryggen - The Band(!), och låter texterna mest toucha på romantik och kärleksrelationer. Ok då - "Forever Young" är kanske en rätt djuplodande låt, men bortsett ifrån den!
Efter "Planet Waves" blev det senaste plattan "Together Through Life" och, lo and behold, nu satt även den som en smäck! Har inte riktigt greppat den, mest tyckt att han harvar standard-blues i varenda låt, men nu kändes det som om en ridå gled åt sidan och en massa ljuva nyanser trädde fram. "Beyond here lies nothing but the mountains of the past..."
Kom även på ett gäng trevliga textrader om underjordiska grejjer som ruvar under källargolv. Kanske kan bli nått. Krypande och kallt.
Beställde förövrigt den postumt släppta Nikki Sudden plattan "Golden Vanity" alldeles nyss. Spisade lite Swell Maps förut och blev sugen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar