Vaknade av att mobilen började larma kvart över sex. Trodde det var helg och blev lite desorienterad för en sekund. Sedan kom den hårda verkligheten ikapp. Måndag. Damnation.
Hyffsat soft arbetsdag ändå. Är ju fortfarande lite hög på antagningsbeskedet och vetskapen om att det finns en väg ut inom räckhåll.
Dagen inkluderade annars ett besök på fiket/keramikverkstaden/minigolfbanan vid Lassagården ute i Horsås. Bitch-sauce. Hoho. Mazarin och kaffe ute på verandan i solväggen. En katt la sej och tog en tupplur framför våra fötter. På rygg. Såg ytterst knepigt ut. Låg så i säkert tjugo minuter och stensov.
Fick Jimi Hendrix DVDn "Band Of Gypsys - Live at Fillmore East" och det första soundtracket till Woodstock filmen idag.
Har kommit fram till att det spelade väldigt mycket lökiga band på Woodstock. Var ju typ bara ett fåtal framträdanden som var något att ha egentligen. På soundtracket är det typ bara Crosby, Stills, Nash & Young som gör ett skitbra framträdande. Sedan är det en del mediokra grejjer med annars bra artister och en hel del riktigt pinsamma grejjer med riktigt pinsamma artister. John Sebastian, Country Joe, Sha Na Na, Arlo Guthrie och Ten Years After står för den värsta skiten. Har alltid tyckt att Joan Baez är horribel och här får man det ytterligare bekräftat. Skitjobbig galande finsångsröst samt sjukt gravallvarligt moraliserande och predikande. Hemskt.
Tror att det är själva vibben över hela arrangemanget som drar mej till Woodstock. Allt var så nytt och man känner entusiasmen och tron på förändring som rådde, trots att det gått fyrtio år. Det är tidlöst på något sätt och lever vidare i bilderna, filmmaterialet och ljudupptagningarna. Trots tidigare nämnda dippar i artistisk kvalitet.
Kollade lite på Hendrix DVDn efter jag kollat klart på "Heartworn Highways" (som förövrigt sparkade röv och måste rekommenderas). Mycket intressant dokumentär om hela Band of Gypsys grejjen. Intervjuer med bl.a. Buddy Miles och Billy Cox. Ser fram emot att se klart den.
Mötte efter lunch tjejen i paret "Dom sura unga vuxna", som jag och Enzo kallar dom, utanför huset. Jag stod och trixade upp låset till min cykel framför källardörren när hon kom gåendes med sin cykel. Hon stannade framför mej och väntade på att jag skulle flytta mej. I tystnad och desperat sken av att inte notera min närvaro. Trettio-plus och nochig. Oh, dear. Av någon anledning har "Dom sura unga vuxna" bestämt sej för att inte heja på mej. Han är ju militärtönt så dom kanske ogillar mitt utseende. Strax efter de flyttat in brukade jag heja när vi möttes i trapphuset. De hejade kort tillbaka. Men sedan slutade de av någon anledning. Social kompetens är inte allas grej. Jag tog det hursomhelst som en diss och dissade därför tillbaka. Pinsamheten är därför total i sådana här närkontaktssituationer. Så även idag... Dom är fula och har inga vänner! Zing! Hehe. Nä, det där var uncalled for. Samtidigt är det ju sant. Hoho! Mr Mean.
Dagens kraftgång bjöd på världens skyfall. Som tur var anade jag oråd innan jag gick ut och tog med mej paraplyet. Good thinking. Regnade så brutalt att jag blev genomsur från midjan och ner trots paraplyet. Var lite gött att gå i regnet ändå. Doftade underbart om naturen. Påminde om blöt persilja eller nått.
Drog ner på stan runt sex och fikade med Mahatma. Han överraskade tidigare på dagen med att ringa och boka in fika trots att det inte var fredag. Han ville bryta lite rutiner och spica upp vardagen. Bra initiativ. Blev en käf och en marshmallowsmuffin. Han förmedlade även att han lyckats bända ur Makkan hur mycket han åkt på att betala iom moppeolyckan. Sex tusen allt som allt. Självrisk och böter. Typisk Makkan att inte säga nått. Vi hade ju kommit överens om att vi skulle splitta kostnaderna. Jaja. Fick hans kontonummer av Mahatma och jag och Enzo drog iväg våra delar av det hela. Gött att ha det hela ur vägen.
Plinkade lite på gitarren förut i hopp om att en bra idé skulle dyka upp. Idéer kom men inte var dom bra inte. Well, well. Ska försöka lite i morgon igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar