Antag(lig)en

Blev lite iPod lyssning igår vid sängdags. Dock blev det ingen country, som jag tippade på i slutet på gårdagens blogginlägg, utan jag fick ett sug att lyssna på den alternativa version av Bob Dylans "Blood On The Tracks" som jag har sammanställt i en playlist.
Dylan spelade in hela "Blood On The Tracks" i New York från början. Typ nästan helt akustiskt med bara han och sin gura. Han slutförde hela skivan men ångrade sej sedan i sista sekunden och valde att spela in nya versioner av hälften av låtarna uppe i Minneapolis med ett gäng studiomusiker. Detta blev dom versionerna som släpptes på den slutgiltiga plattan. Sedan dess har dock "New York versionerna" av fyra av de fem låtarna han spelade in på nytt släppts på olika samlingsskivor. Jag älskar den officiella versionen av "Blood On The Tracks" men blev väldigt tagen av New York versionerna när jag hörde dem. Dom är minst lika bra som Minneapolis versionerna men på ett annorlunda sätt.
"Blood On The Tracks" handlar i mångt och mycket om ett havererat förhållande och det har spekulerats huruvida det är självbiografiskt om Dylan och hans frus pågående skilsmässa vid den tiden. När man lyssnar på New York versionerna kan jag se hur man lätt kan dra den parallellen och även varför, i sådana fall, Dylan valde att spela in dom på nytt. På de senare Minneapolis versionerna sjunger Dylan med en viss kyla och distans i rösten. I "Idiot Wind" låter han direkt hånful. Men lyssnar man på New York versionerna är känslan helt annorlunda. Det finns en slags varm sorgsenhet i rösten som känns genuint ledsen över det som hänt. Känns väldigt intimt att lyssna på. Nästan som att tjuvläsa någons privata dagbok. Detta kan ju vara en anledning till att Dylan valde att spela in låtarna på nytt i ett annat tonläge. Han är ju känd för att inte släppa folk för nära inpå och New York versionerna är ju de i särklass personligaste framförandena jag någonsin hört från Dylan. Jag får en rejäl klump i halsen varje gång jag hör dom. Fruktansvärt välartikulerade känsloskildringar på något sätt. Har aldrigt hört något som toppar de här låtarna och deras framförande i rå hjärtskärande känsla. Lyssna på dom här två låtarna och läs texterna. Sjukt bra.



"If you see her, say hello, she might be in Tangier
She left here last early spring, is livin' there, I hear
Say for me that I'm all right though new things come and go
She might think that I've forgotten her, don't tell her it isn't so

We had a falling-out, like lovers often will
And to think of how she left that night, it still brings me a chill
And though our separation, it pierced me to the heart
She still lives inside of me, we've never been apart

If you're making love to her, kiss her for the kid
who always has respected her for doin' what she did
Oh, I know it had to be that way, it was written in the cards
But the bitter taste still lingers on, it all came down so hard

I see a lot of people as I make the rounds
And I hear her name here and there as I go from town to town
And I've never gotten used to it, I've just learned to turn it off
Either I'm too sensitive or else I'm gettin' soft

Sundown, yellow moon, I replay the past
I know every scene by heart, they all went by so fast
If she's passin' back this way, I'm not that hard to find
Tell her she can look me up if she's got the time"



"Our conversation was short and sweet
It nearly swept me off-a my feet
And I'm back in the rain, oh, oh
And you are on dry land
You made it there somehow
You're a big girl now

Bird on the horizon, sittin' on a fence
He's singin' his song for me at his own expense
And I'm just like that bird, oh, oh
Singin' just for you
I hope that you can hear
Hear me singin' through these tears

Time is a jet plane, it moves too fast
Oh, but what a shame if all we've shared can't last
I can change, I swear, oh, oh
See what you can do
I can make it through
You can make it too

Love is so simple, to quote a phrase
You've known it all the time, I'm learnin' it these days
Oh, I know where I can find you, oh, oh
In somebody's room
It's a price I have to pay
You're a big girl all the way

A change in the weather is known to be extreme
But what's the sense of changing horses in midstream?
I'm going out of my mind, oh, oh
With a pain that stops and starts
Like a corkscrew to my heart
Ever since we've been apart"

Om ni är sugna på att programmera en egen alternativ version av "Blood On The Tracks" i en playlist på Spotify eller i iTunes så kommer här låtordningen och vart de olika versionerna finns att hämta:

1. Tangled Up In Blue [original "New York" version]
- The Bootleg Series Vol. 1-3 (Rare And Unreleased) 1961-1991
2. Simple Twist Of Fate
- Blood On The Tracks
3. You're A Big Girl Now [original "New York" version]
- Biograph
4. Idiot Wind [original "New York" version]
- The Bootleg Series Vol. 1-3 (Rare And Unreleased) 1961-1991
5. You're Gonna Make Me Lonesome When You Go
- Blood On The Tracks
6. Meet Me In The Morning
- Blood On The Tracks
7. Lily, Rosemary And The Jack Of Hearts
- Blood On The Tracks
8. If You See Her, Say Hello [original "New York" version]
- The Bootleg Series Vol. 1-3 (Rare And Unreleased) 1961-1991
9. Shelter From The Storm [alternate version]
- The Best Of Bob Dylan
10. Buckets Of Rain
- Blood On The Tracks

Jaja. Nog om "Blood On The Tracks" och min blödighet/musik nördighet...

Vaknade tio idag och snoozade till elva. Sov sammanlagt tio timmar. Brukar vanligtvis inte må bra av att sova mer än nio men idag var tio inga problem. Hade ett extremt sömnbehov efter veckans slarv.

Enzo jobbade idag så jag var ensam hemma större delen av dagen. Rätt soft. Njöt av lugnet i fulla drag. Enzo ringde från jobbet och meddelade att hon bjudit hem sina syskon och deras respektive till oss på kvällen. Lät soft, jag godkände.

Kollade min mail och noterade att jag fått mitt antagningsbesked angående högskoleutbildningarna jag sökte till i våras. Gick in på studera.nu och kollade. Kick-ass! Visar sej att jag kommit in på mitt förstahandsval. Ljuva känsla! Detta var ett ytterst välbehövligt lyft efter förra veckans miserabla jobbångest och allmänna deppighet.
Nu finns det en väg ut ur skiten om jag vill. Fan, vad skönt det känns. Som att fylla lungorna med syre efter att ha varit under ytan ett bra tag. Mitt anställningskontrakt går ju ut ungefär samtidigt som utbildningen börjar så jag tänker inte säga ett skit om att jag kommit in på någon utbildning till chefen/ledningen utan bara flyta med och höra hur dom har tänkt sej hösten. Kan tänka mej att stanna lite till om jag får förlängd anställning med minst tre månader eftersom jag då kan få en ny stämplingsperiod. Får jag inte det eller om jag tycker att villkoren är för dåliga eller att jag hookas upp med nån störd arbetspartner eller att jag helt enkelt inte orkar uthärda skiten mer så kan jag bara dra den sista augusti. Ingen uppsägningstid, ingen förklaring, inget fejkat "farväl". Hohoho. Ät skit retards och chef-biatches! YES!!!

Efter en stunds glädjeyra och ytterligare konfererande med Enzo ringde Mahatma och bokade fika. Slängde i mej lite käk, gjorde mej presentabel och gick ner på stan där jag mötte upp med the Mahat vid Rådhusfajket. Beställde för första gången någonsin en liten kolakaka till kaffet. Var mätt från middagen så jag hade inget sug för nått större. Fikat blev fint. Snackade om Mahatmas kommande semester och den utlandsresa han planerar att åka på, om mitt antagningsbesked, om träning och diverse annan skit.

Fortsatte kolla lite på "Heartworn Highways" när jag kom hem. Enzo kom hem från jobbet och vi snabbade oss ut på dagens kraftgång. Hade känningar i knät idag så jag tror inte att knästödet är lika effektivt som jag upplevde det igår. Natch.

Framåt sju dyker Enzos syster Linux och broder Betong Fille upp med deras partners Martman och Scary i släptåg. Ljuvt.
Drar igång elgrillen ute på balkongen och vi dinerar på grillad korv i bröd (alternativt stekt ost för veggona), rostbiff, potatissallader och vanlig sallad. Några öl och groggar sänks och stämningen är hög runt bordet.
Vid drar oss in i lägenheten efter ett tag för att skåda den klassiska Will Ferrell filmen "Old School". Ljuuuuuuv idiotkomedi i högsta klass. "Frank The Tank"! Mången skrattsalva avlossas.
Filmen handlar om ett gäng 30-åringar som hamnar i collegemiljö igen. "Gubbar" tillbaka i skolmiljö, vilket vansinne. Ahem. Ironin går inte förlorad på mej. Hehe.

Efter detta är det dags för gästerna att åka hem till Götene och Enzo att gå och lägga sej. Hon jobbar i morgon, Söndag, också. Surt. Maddafacking handeln.
Jag sätter mej vid datorn och lägger in de senaste veckornas CD skörd på iTunes, surfar runt lite och skriver sedan detta mastodontiska inlägg. Nu är jag trött.