måndag, maj 25, 2009

Minifötter

Måndag. Natch. Har haft en lätt deprimerande måndagskänsla hela dagen. Hela arbetsveckan kvar. Inga röda dagar inom räckhåll. Ångest, ångest. Vill även lägga till att trots att jag inte skrivit om jobbsurhet på ett tag så betyder det inte att den inte hela tiden finns där i bakgrunden och tynger mitt psyke. Jag bara orkar inte ta upp'et för det ligger som sagt där för jämnan och det blir väldans enformigt att beskriva skiten varje dag. Därför väljer jag att buffra upp ett lager ångest och ventilera det hela i stötar.

Hade en praktikant/prao med i bilen idag. Hmmm. Gillar't inte. Inte direkt killen i sej utan mest att man måste visa upp en seriös jobbfasad. Inga "långluncher" här inte. Inga fikapauser. Inga personliga ärenden. Bara vanligt jobb alltså. Usch.

Fack, det är nått som käkar på bladen i ena krukan på balkongen. Har försökt lokalisera de små gynnarna men utan framgång. Jävla minisar. Visserligen hinner dom ju inte på långa vägar käka mer än vad som hela tiden tillkommer i bladväg, men det ser ju trökigt ut med halvätna blad här och var. Ska forska fram nått sätt att nuka asen på.

Fick min Ginza order idag. Clapton boxen och Jeff Beck Group. Har knappt hunnit lyssna nått än. Hörde lite på materialet från den andra, osläppta Derek & The Dominos plattan under lunchen. Lät förjävla trevligt. Dom hade ju turnérat en del för första plattan när dom spelade in det materialet och det hörs. Det svänger järnet.

Tårdi ringde förut för lite teknisk datasupport. Det var snabbt fixat. Sedan informerade han mej om att han fått en krysslåda 360 i födelsedagspresent med bifogat ljuvt zombiespel. Kick-ass. Snart sitter han där, i spelträsket. Synd bara att jag har PS3 och han Xbox. Går ju inte att synka online rövsparkningen då. Vi får helt enkelt sparka på varsitt håll.

Appropå detta - smiskade lite amerikan-ass på GTA förut. Det var jag och tre amerikaner. Efter att ha bazooka-bitch-slappat dom några gånger mer än nödvändigt hookade dom upp och försökte driva nån slags manhunt efter mej. Håhå. Dråpligt. Sköt av bakdelen av den enes helikopter och solade mej i skenet av explosionen som uppstod då han utan kontroll över resterande helikopterbit for hejdlös runt i luften en stund för att sedan smacka rätt ner i betongen i gatan jämte mej. Hihi.

Lyssnade på "Last Record Album" med Little Feat när jag gått och lagt mej igår. Fick en sådan där trevlig "aha" upplevelse. Har inte lyssnat alls mkt på den plattan förut och tänkte att nu var det dags. Den har ju blivit lite halvdissad här och var så förväntningarna var väl inte dom högsta. Men det bara klaffade stenhårt med vibben jag hade för tillfället. Den är sjukt soft-soulig och det var som balsam för själen när jag var på väg in i drömmarnas land. Får mer och mer inblick i Lowell Georges storhet som sångare.

För att illustrera detta presenterar jag härmed ett klipp med låten "Willin'". Låten som Lowell råkade spela för Frank Zappa när han var medlem av Mothers of Invention, varpå, enligt legenden, Zappa insåg Lowells magnifika talang och tvingade honom att starta ett eget band. Därav Little Feat.
Låten som har en till synes ganska enkel text men som döljer underjordiska sjöar av känslor. Den dryper av ärlighet på nått sätt. Lowell sjunger om en stereotyp långtradarchaffis men gör det inte hånfullt eller ironiskt utan men en stor dos medlidande och inlevelse. Kan inte sätta fingret på vad det är men jag får en liten klump i halsen varje gång jag lyssnar på den. En av mina absoluta favoritlåtar. Avnjut, skåda den fina texten och införskaffa sedan den optimala studioversionen på Feat plattan "Sailin' Shoes":



I been warped by the rain, driven by the snow
I'm drunk and dirty, don't ya know, and I'm still... willin'
Out on the road late at night,
Seen my pretty Alice in every head light
Alice, Dallas Alice

I've been from Tuscon to Tucumcari
Tehachapi to Tonapah
Driven every kind of rig that's ever been made
Driven the back roads so I wouldn't get weighed
And if you give me weed, whites and wine and you show me a sign
I'll be willin' to be movin'

I've been kicked by the wind, robbed by the sleet
Had my head stoved in, but I'm still on my feet and I'm still... willin'
Now I smuggled some smokes and folks from Mexico
baked by the sun every time I go to Mexico and I'm still...

2 kommentarer:

Martman sa...

Hehe, intressant. Vi är av samma sort. Kan man sträcka sig så långt som att kalla det en art? Det känns som vi kan räkna in ett par tappra själar till, sedan förklarar vi oss utrotningshotade.

HillsideHead sa...

Dom kallar oss lurifaxar. Sneaky fax-machines. Faxus Lauretius.

Skicka en kommentar